Med Facit i hand

Under första delen av 1960-talet var BNP-tillväxten 6–7 procent per år och Sverige blev ett av de rikaste länderna i världen, nummer fyra efter USA, Luxemburg och Schweiz. Hundra år tidigare hade vi varit ett av Europas fattigaste länder. I slutet av 1960-talet mattades tillväxten av och gick ner ännu mer under 1970- och 80-talen. Då slog den industriella strukturkrisen igenom. Lågpristillverkare i Sydeuropa och Asien, särskilt Japan och Sydkorea, konkurrerade ut tunga svenska basnäringar som teko, stål, skog, malm och varv. Med ett nutida talesätt kan man med fog påstå att ”Vi såg det inte komma” samt ”Vi var naiva”. Men det är nu det.  

1960-talet blev industrialismens höjdpunkt i Sverige. Då nådde industrisektorn sin högsta andel av både produktion och sysselsättning.  Det var sluttampen på rekordåren. Välståndet ökade och skatterna steg för att finansiera den växande offentliga sektorn. När Gunnar Sträng tillträdde som finansminister 1955 uppgick skattekvoten till 27 procent av BNP. Sverige låg då på ett genomsnitt i OECD. När han lämnade sin post 1976 var skattekvoten 48 procent av BNP, högst bland alla utvecklade länder.