Beröringsskräck med bäst före-datum

Halva mandatperioden är nu avverkad, och fortfarande råder samma paradoxala situation som vid regeringsskiftet. Nämligen att den icke-socialistiska majoriteten motståndslöst låter en vänster­minoritet styra landet. Något som hade varit otänkbart för de gamla Moderaterna. Den som såg SVT-dokumentären om Ingvar Carlsson, kunde höra Carl Bildt säga att det alltid är en moderat huvuduppgift att försöka fälla social­demokratiska regeringar.

Vi kan kalla denna nya inställning för lex ­Reinfeldt. Han avstod hellre makten till sin ­traditionella huvudfiende Socialdemokraterna, än han inlät sig i sakpolitiska förhandlingar med sin nya fiende Sverigedemokraterna.

Både till vänster och höger väckte Fredrik Reinfeldt mycket beundran genom sin hållning. Man menade att han höll demokratins och humanitetens fana högt genom att kompromisslöst avvisa ett parti med bruna rötter från varje tänkbart regeringsunderlag.

Men få sanningar i politiken är eviga. Anna Kinberg Batras krumbuktande i Agenda nyligen, visar att lex Reinfeldt är satt under hård press. För trots att hon kallade Sverigedemokraterna rasistiskt och envetet höll fram en Alliansregering som sitt huvudalternativ, kunde hon inte kategoriskt och entydigt utesluta all form av samarbete med SD.

Och det var nog klokt. Mycket talar nämligen för att beröringstabut med SD har ett bäst före-datum.

I en undersökning av SVT-nyheter i vintras, förespråkade majoriteten ledande moderata kommunalpolitiker samarbete med SD. Något som ju också visat sig fungera väl i många kommuner. Och bland borgerliga väljare – framför allt moderater – har flera mätningar visat att stödet för samarbete med SD är större än motståndet.

Beröringstabut är i gungning även av rent sakpolitiska skäl. I den fråga som väljarna håller för i särklass viktigast – migrationsfrågan – har ju avståndet mellan M och SD krympt väsentligt. Det är numera svårt att peka på avgörande skillnader, förutom att Moderaterna hävdar att deras nyhårda politik ska ses som tillfällig. Men det är troligen en läpparnas bekännelse så länge integrationen går så dåligt som den gör. Som sagt, få sanningar i politiken är eviga.

Förutom i migrationsfrågan ligger M och SD nära varandra inom området lag och ordning. Kinberg Batra markerade exempelvis hårt när sexuella övergrepp kom på tapeten i somras. Och hon kräver 2 000 fler poliser. På sistone har välfärdsvinsterna seglat upp som en ideologisk fråga där SD kan ge borgerligheten eldunderstöd mot de rödgröna.

Det finns också en demokratisk dimension man i längden inte kan ducka undan när det gäller synen på SD. Hur många väljare är det acceptabelt att ignorera?

SD har fördubblat väljarstödet val efter val. Anta att de i nästa val lyckas med halva detta konststycke, det vill säga ökar med 50 procent. Det skulle innebära nästan 20 procent av väljarkåren, långt över en miljon gamla och nya svenskar. Att döma dem till politisk isolering är orimligt. ”Beröring” med SD måste därför förr eller senare komma till stånd, i en form eller annan. Sonderingar. Sakpolitiska upp­görelser. Utskotts­förhandlingar.

Kanske SD:s politiker visar sig vara de inkompetenta och/eller rasistiska lågpannor de av sina belackare utmålas som. Då är de snart nere på hanterliga nivåer och kan skickas tillbaka in i frysboxen. Eller så visar de sig faktiskt ha något att bidra med. Ta bara en känslig fråga som regeringens omsvängning när det gäller åldersbedömning av ensamkommande ungdomar. Här är det ju SD som varit framsynta, inte de etablerade partierna.

Vad det däremot skulle innebära om utfrysningen fortsätter, är lätt att räkna ut. Ökat politikerförakt, mer näthat, medborgargarden, politiskt våld, urartade manifestationer. För den som inte får göra sig hörd på demokratins arena, kommer till slut att välja andra arenor.

Mer än talmystik

Ligger 20 procent för SD verkligen i korten? Ja, ett ”opinionssnitt” från augusti landar på just 20 procent, och då brukar ändå SD underskattas av mätinstituten. Intervallet sträcker sig från Sifos 16 procent till Yougovs 25 procent. Till det ska läggas att det troligen finns ett kvardröjande, om än minskande, stigma kring partiet. Ett stigma som lär eroderas i takt med de stabilt höga siffror som antyder att även ”min trevliga granne” röstar SD.