13. Bruksdödaren tar över

Skenbart var Stora Enso en uppstädad internationell branschledare men i realiteten pågick verksamheten parallellt i fler än hundra enheter över hela världen, av vilka de nordamerikanska enheterna gick med förlust och många av de mindre i Europa var olönsamma. Detta var förklaringen till att lönsamheten bara året 2000 hade nått koncernmålet 13 procents avkastning på sysselsatt kapital.

Stora Enso redovisade i euro efter att Finland, men inte Sverige, valt två olika vägar när det gällde valuta. Detta ställde till problem när finländska och svenska bruk växlade slumpartat från år till år när det gällde kostnader. Vilka verksamheter vara svaga och vilka var starka? Efter krisen 2008 skulle svenska kronan gå in i ett svaghetsläge på grund av riksbankspolitiken vilket hjälpte industriföretagen att komma ur exportkrisen, särskilt skogsföretagen som hade så stor andel av förädlingsvärdet inom landet.

Jouko Karvinen, 49-årig diplomingenjör från Tammerfors var känd av Wallenbergarna från ABB där han försökte städat upp i den misslyckade investeringen på industriell automation. Detta jobb lämnade han år 2002 för att bli divisionschef på Philips, när vd:n, tidigare hans företrädare inom automationsverksamheten, drev en stor organisationsförändring. Karvinen satt då i ledningsgruppen.

Nu var han år 2007 övertalad att komma och städa efter en finländsk företagsledare som, stödd av etablissemanget i Helsingfors, ansågs visa passivitet när det gällde att ta itu med växande strukturproblem. Karvinen kunde agera som outsider.

– Jag har en del att läsa på, sade han till Affärsvärlden.

– Jag har ju varit borta från Finland i 14 år.

Stora Enso såg ut så här vid denna tid:

• Tryckpapper omsatte 44,9 miljarder kronor med rörelsemarginal på 5,3 procent. 4,8 miljoner ton journalpapper och 3,4 miljoner ton tidningspapper.
• Finpapper omsatte 27,8 miljarder kronor med rörelsemarginal 5,6 procent. 2,4 miljoner ton grafiskt och 1,7 miljoner ton kontorspapper.
• Förpackningskartong omsatte 33,3 miljarder kronor med rörelsemarginal 9,2 procent. 4,1 miljoner ton förpackningspapper och kartong. 1,5 miljoner ton wellpapp och hylsor.
• Träprodukter omsatte 15,8 miljarder kronor med rörelsemarginal på 3,5. 7,4 miljoner kubikmeter sågades varav 42 procent förädlades.

Vad ingen ännu kunde se ännu var att papperskonsumtionen i världen hade nått ”peak paper” det trendbrott som många hade pratat om men ändå inte riktigt tagit på allvar. Stora Enso låg som världens främsta papperstillverkare illa till.

Börsens förväntningar på den nye vd:n var höga, aktiekursen steg med ungefär 20 procent det första halvåret då Karvinen fortfarande bara läste in sig. De första kostnadsställena som skulle få krympa var de många kontoren, Helsingfors, Stockholm, London och Düsseldorf. Själv bodde han i London.

– Det är för många människor som jobbar på kontoren.

Internkritiken var att Härmälä hade gått varligare fram i Finland än Sverige.

– Det här är ett börsbolag, finska staten är en aktieägare bland andra, deklarerade Karvinen.

I september hade Karvinen och hans styrelseordförande bestämt sig för en radikal städning. En nedskrivning av balansräkningen med väldiga 12 miljarder kronor, 7 procent av balansräkningen, signalerade att problemen, särskilt i USA, var väldigt allvarliga. Svagare dollar, kostnadsökningar, ryska virkestullar och pressade priser för papper gjorde att hela koncernen förlorade pengar allt eftersom månaderna gick.

Ett drastiskt krisbeslut blev att slumpa ut allt som fanns i Nordamerika, Consolidated och Fawkesbury, till ett nybildat konsortium, Newspage, där Stora Enso var med som delägare. Den gamla olycksaliga investeringen i Nova Scotia och det ödesdigra färska förvärvet av Consolidated överläts för tillsammans 16,5 miljarder kronor.

Reaförlusten så långt var 28 miljarder kronor om man räknar bara Consolidated. Men i försäljningen ingick ju Hawkesbury med pappersmaskin från år 1998 vartill kom rörelseförluster och en del investeringar gjorda under tiden. En del av maskinerna hade tagits ur bruk och andra effektiviserats. En rimligare uppskattning av förlusten låg nog kring 40 miljarder kronor, så långt.

Amerikaexpansioner har ofta varit stötestenar för svenska företag. Atlas Copco, Electrolux och ABB tillhörde dem som fått rensa upp i stora amerikanska förlusthärdar. Men ingen hade gjort ett fiasko stort som Stora Ensos.

Svenska Investor hade nyligen fått släcka två egna brandhärdar. Den ena var Ericsson, som först tappat mobiltelefonverksamheten och sedan råkat ut för att kunderna, -telefonbolagen, spekulerat bort sina resurser på 3g-licenser i Europa. Den andra var ABB som efter att ha sålt en stor del av sina verksamheter blev konkursmässigt på grund av asbesträttegångar i USA och olika märkliga finansiella manövrar.

Stora låg inte längre i Investor utan i Wallenbergs ägarstiftelse med utvecklingsbolaget FAM.

Under 1990-talet var det många fler som började få bonusrelaterade löner och ersättningar, från medlemmarna i företagens ledningsgrupper till fondförvaltarna. Och kunskapsföretagen, där även media ingick, fick också en icke föraktlig del av de pengar som flöt ut från projekten. Aktörerna betalades varje år för ”värdestegringen”, de var i praktiken deltagare i en fantastisk överföring av värde snarare än att vara med och skapa något nytt värde. Det är svårt att stoppa alla flockbeteenden men särskilt sådana där alla deltagare tjänar pengar så länge de pågår. Men nu skulle väl ändå finansfolket sluta med excesserna. Bränt barn skyr ju elden.

***

Det märkliga var att en ny bubbla just denna sommar och höst 2007 hade börjat pysa, den extremt smittsamma amerikanska bostadssjukan. På Nasdaqbörsen hade dotcombubblan sakta släppt ut inflationsluften medan totalindex fallit med 72 procent mellan mars 2000 och oktober 2002. I hela USA blev chocken ännu större efter terroristattentatet 11 september 2001 mot World Trade Center. I en serie sänkningar introducerade Federal Reserves chef Alan Greenspan extrem lågränta för att hejda ett väntat kraftigt konjunkturfall. Från januari 2002 levde amerikanska banker i egen lågräntemiljö och världen fick anpassa sig till fallande dollar.

Under de goda bostadskonjunkturerna som uppstod råkade utvecklas nya så kallade strimlade låneinstrument av bankerna vilka utlovade högre men ändå säkrare avkastning. Sådana tulipanarosor finns knappast men för pressade banker tycktes de åtminstone vara halmstrån att gripa efter.

En vårdslös expansion av bostadskrediter började i amerikanska affärsbanker. Man ordnade material till den ena omgången ”magiska” räntepapper efter den andra till väntande sparfonder. Värdet på bostäder steg när bankerna erbjöd billig och full finansiering oavsett husköparens framtida betalningsförmåga. De vårdlösa bolånen kallades subprime.

Kreditvärderingsfirmor medverkade genom att ge de nämnda tulipanarosorna, med många goda och sämre krediter ordentligt strimlade och blandade med varandra, högsta kreditbetyg. Försäkringsbolagen försäkrade sedan produkterna. Allt fler blev insnärjda. En del lån kunde naturligtvis befaras falla men förlusterna för dessa skulle snabbt spädas ut globalt, åtminstone i teorin. Fondförvaltare i USA och Europa som fick bonusersättningar, efter hur hög, men ändå säker avkastning de kunde ordna, köade för att köpa.

I verkligheten höll inte konstruktionen. När de väntade förlusterna började synas smittades hela systemet omedelbart, eftersom varje ärende var uppdelat på så många olika händer. Ingen kunde se genom långa märkliga finstilta texter, krångliga försäkringssystem, oklara redovisningar, tidskrävande obeståndsförfaranden, insättningsgarantier och politiska processer. Hela ägarsystemet kom i gungning. Många försökte desperat fly från ”smittan” genom att skriva ned eller sälja hela portföljer till reapris. Banksystemets balansräkningar krympte snabbt och kreditmarknaden bröt snabbt samman hösten 2008 när ingen ville riskera att komma i kontakt med nya virus via kontakter med andra finansföretag.

Kollapsen för en enda av Wall Streets banker, Lehman Brothers, fick slutligen hela världens kreditsystem att bli fullständigt paralyserat och världshandeln att falla med mer än en fjärdedel på ett enda kvartal. Sådant händer annars bara vid världskrig. Bankkrisen spred sig genast till de europeiska banker som köpt på sig de nya kreditinstrumenten. Många bankchefer fick lämna med sina stora avgångsvederlag.

Den nye amerikanske presidenten Barack Obama tvingades med ett statligt paket rädda banksystemet vilket medverkade till polariseringen i den amerikanska politiken och stora förluster i världens industriföretag under år 2009. Börskurserna mer än halverades mellan maj 2007 och februari 2009 såväl i New York som Stockholm. Många bostadsköpare fick lämna in nycklarna till sina nyköpta hus till banken. Det är först nu tio år senare som krisen kan sägas vara övervunnen.

***

Den svaga industrikonjunkturen 2009 drabbade kapitaltunga industrier extra hårt. Stora Enso fick dra ytterligare i bromsen och ställa av 5 000 jobb i Finland. Förlusten kvartalet efter Lehmannkraschen skrevs ned till 9 miljarder kronor efter produktionsbegränsningar. Svenska kronan var i det här läget rekordsvag mot euron, 15 procent ned på två år. Ledningen markerade lägets allvar genom att avstå var sin månadslön.

Wallenbergarna plockade fram sin vassaste globala industrialist, gamle Tetrapakchefen Gunnar Brock som ny ordförande när Claes Dahlbäck lämnade. Brock hade gjort en stark insats som styrelseordförande i Atlas Copco och suttit i Stora Ensos styrelse sedan år 2005.

Den nye ordföranden ville hitta en lösning som uppfyllde två kriterier, värde för aktieägarna och pengar för att återinvestera i andra projekt som har framtiden för sig.

– Jag löser inga problem genom att dumpa tillgångar, deklarerade han.

År 2010 var efterfrågan på papper i Europa 18 procent lägre än två år tidigare. Priset på tidningspapper väntades sjunka kraftigt. Produktion hade flyttats från Finland till Sverige av valutaskäl.

– Men den som tror att valutan styr våra långsiktiga satsningar tänker fel, sade Stora Ensos Sverigechef Elisabet Salander Björklund, den första kvinnliga chefen på den här nivån på tusen år.

Hon arbetade också med företagets expansion i Latinamerika. Man hade nu långtgående planer på pappermassefabriker i Uruguay och Kina. Bruket vid Punta Pereira i Uruguay skulle år 2011 producera 1,3 miljoner ton massa som hämtades från de eukalyptusplanteringar som Stora Enso ägde med Arauco. Investeringen låg på 13 miljarder kronor och finansierades till 40 procent med eget kapital.

Det tidigare massabruket i Veracel i Brasilien, som producerade 900 0000 ton massa, ägdes tillsammans med Aracruz och kostade 8 miljarder kronor.

I mitten av mars 2012 skulle en liknande investering i södra Kina aviseras tillsamman med ett statsägt företag, en investering på drygt 14 miljarder kronor.

– Det är där tillväxten finns, deklarerade Salander Björklund.

– Vi tänker inte lämna Finland eller Sverige, men de investeringar vi gör går till Kina och Latinamerika. Jag är övertygad om att vi i Sverige kommer att göra papper och kartong men också helt nya produkter som biodiesel och etanol.

Allt var inte svart. Massapriset hade börjat skena från mitten av år 2010 och skulle stiga 60 procent. Brakförluster höll på att vändas till vinster. Aktien steg närmare 40 procent när det ljusnade, som för alla skogsföretag med massaöverskott. Till och med papperet återhämtade sig några procent, efter 20 procents nedgång. I Nordamerika var däremot pappersvolymen på väg mot halvering.

– Jag kallar inte det en återhämtning, papper kommer aldrig tillbaka till de gamla toppnivåerna… den enkla sanningen är att det finns sex miljoner ton överkapacitet i Europa, men varje maskin verkar ha nio liv, sade Jouko Karvinen som pekades ut som Finlands mest hatade man, ”bruksdödaren”.

10 000 anställda hade lämnat Stora Enso men ännu var det 88 produktionsanläggningar av olika slag kvar. Analytikerna ropade efter nya affärer men Karvinen ville äntligen ha ihop Stora och Enso till ett företag.

– Det ska jag fortsätta att göra. Och fortsätta och fortsätta. För vi blir aldrig klara.

– Att göra affärer är enkelt, att skapa värde är svårare, sade han.

Efter sina år i USA kom han gärna med ”one liners”.

Sommaren 2013 aviserades nya personalneddragningar 650 i Finland, 750 i Sverige och 850 i övriga Europa. Två tidningspappersmaskiner skulle bort.

I Nordamerika drogs rullgardinen ned helt när det papperskonsortium som nyss köpt Stora Ensos hela verksamhet i Nordamerika gick i konkurs. Bolagsledningen hamnade i en härva av ifrågasatta årsredovisningar och balansräkningar. En revisor vittnade offentligt om fiffel med redovisningen. Ledningen lät jurister och experter göra en utredning som skickades till den finländska finansinspektionen, som godkände men sedan hemligstämplade. ”Är balansräkningen fortfarande fylld med luft”, frågade kritiker i media efter att bolaget gjort en nedskrivning med ytterligare 5 miljarder kronor. Till råga på allt kom, som nämnts tidigare, nyheter om barnarbete, markkonflikter och dålig säkerhet för arbetare i länderna Kina, Indien och Pakistan.

Våren 2014 avgick Jouko Karvinen. Karvinen hade inte bara varit sanerare och bruksdödare utan hade vågat investera på tillväxt på nya marknader. Kunder i Norden klagade på dålig service när teknikerna ständigt var engagerade i nya komplicerade byggen långt borta. Missnöjet blev för stort och kritiken i media för hård.

Men Karvinen kände sig nog snart delaktig i Stora Ensos nya framgångar.

Neo–aktoritära stater och globala företag

Venezuelas president Nicolás Maduro Moros har nyss genom valfusk och våld säkrat makten, medan stora delar av befolkningen strömmar över gränserna till andra länder. Regimen tycks inte ha något emot att hungriga och missnöjda emigrerar. Förhoppningen tycks vara att få till en lagom stor befolkning för att presidenten och hans vasaller ska kunna driva oljeutvinningen och orka hantera missnöjet bland vanliga väljare med bidrag och mutor från exporten. Regimen kräver absolut lydnad från företagarna i detta korrumperade nationella projekt.

Den auktoritära modell som Maduro anammat är välkänd och kallas den ”neo–aktoritära staten”. Många gör som Maduro, Putin eller Orban och struntar i socialism eller fascism. Den moderne envåldshärskaren har ingen högre idé än att med skendemokrati legitimera och cementera sin makt. Religioner och furstehus räcker inte längre.

Neo–autokraten behöver val– och samhällsinstitutioner som är totalt kuvade; ständig kontroll över militär, media, domstolsväsende, polis och inte minst företagare. Propaganda måste ersätta all kritisk granskning. Då och då behövs det statueras exempel med någon företagare eller journalist kastad i fängelse eller utsatt för dödligt våld. Färska exempel på detta är ryska olydiga företagarbröderna Magomedov som greps i Påsk och Putinkritiske journalisten Babtjenkos märkliga turer. ”Androm till varnagel” (andra till varning) som det hette på Kung Göstas mer brutala tid. Poängen är inte rättvisa utan statuerande exempel som skrämmer alla företagsledare att vara korrumperade och journalister att vara lydiga.

Ryssland, Vitryssland, Turkiet, Polen, Ungern och Tjeckien. Praktiskt taget alla Centralasiens länder, Det mesta av Sydostasien, Mellanöstern och stora delar av Afrika utövar denna modifierade urtidsmodell. Kina behöver inte bry sig om väljare, men väl om opinioner. När Saudiarabien moderniserar sin teokrati tar man vägen över neo–autokrati. Politiska aktivister kastas i fängelse trots att de inte krävt mer än var regimen tänker gå med på. Alla lättnader ska förknippas med centralmakten, inte med någon annan.

”Ordning och reda ”, påstår många naiva. Men korruption är ett allvarligt ekonomiskt läckage som kostar både sänkt levnadsstandard och personlig otrygghet för medborgarna. När ekonomiska katastrofer inträffar försöker auktoritära ledare sopa problem under mattan och undanhålla nedskrivningar i böckerna. Hur många inbäddade finansproblem Kina redan har kommer att uppenbara sig till slut. Demokrati och marknadsekonomi kan mycket snabbare byta ut gamla ledare, för att få bort låsningar till gamla felsatsningar. Finanskriser är bättre än inbördeskrig.

För demokratiska politiker är det en mardröm att förhandla med utländska kollegor som aldrig menar något som de säger utan ser allt som led i manipulationer, både av de egna medborgarna och av motståndarnas demokratiska system.

Neo–autokratin hotar inte minst det globaliserade företaget. De som seriöst driver hållbarhetsfrågor till exempel måste följa de internationella institutionernas regler. Men vad händer när en stor del av världens regeringar struntar i multilaterala överenskommelser och kräver blind lydnad?

Neo–aktoritärerna måste stävjas där de är ömtåligast, intäktströmmarna från korrumperade företag till politiken. Den demokratiska världen kan bygga och underhålla allt bättre system som ständigt avslöjar ekonomiska skumraskaffärer, år ut och år in. De globaliserade företagen måste stå emot korruptionen i eget långsiktigt intresse och fortsätta att effektivisera sin värdekedjor i allas ekonomiska intresse.

En dag vaknar varje neo–autokratis manipulerade undersåtar upp och samlas på torgen. Vem önskar sina barn att vara undersåtar? Under tiden ska Maduro, Putin och Orban och deras gelikar sova allt sämre om natten. Nya makthungriga till varnagel.