Åsbrink är inte stimulerande

Regeringen har själv försökt framställa vårbudgeten, som ladesfram förra veckan, som expansiv och sysselsättningsskapande. Javisst, för 1997 och 1998 blir politiken något mindre åtstramandeän vad som utsades i budgetpropositionen i september. Men denblir därför inte expansiv. Den åtstramande effekten framgår avatt den offentliga sektorns finansiella sparande, det somvanligen kallas budgetunderskottet, förbättras med motsvarandeen halv procent av BNP i år och två procent nästa år. Detinnebär särskilt nästa år en kraftig åtstramning. Realt settminskar de offentliga utgifterna med omkring 2,5 procent per årfram till sekelskiftet.

Ökat sparande innebär att köpkraft dras undan så att efterfråganminskar i motsvarande grad. Detta gäller antingen det är stateneller hushållen som ökar sitt sparande. Hushållens plötsligasparandeökning i början av 1990-talet kan sägas ha varit denviktigaste orsaken till den nu höga arbetslösheten. Därefter harden statliga budgetsaneringen hållit tillbaka tillväxten. Denviktigaste nyheten i vårpropositionen är att regeringen harfastställt mål för budgetsaldot ända fram till år 2001. Nästa årskall budgeten visa balans, och därefter förstärkas tillöverskott 0,5 procent av BNP 1999, 1,5 procent 2000 och tvåprocent 2001. Det offentliga sparandet skall alltså fortsättaatt öka långt utöver EU:s konvergenskrav.

Eftersom den nya budgetprocessen dessutom innehåller utgiftstakför tre år framåt kan man säga att finansministern blir bundentill händer och fötter. Även budgetsaldot kommer nu att innebäraen restriktion. Regeringen ansluter sig därmed till dennormpolitik som tidigare länge förordats av särskilt ekonomerknutna till SNS Konjunkturråd.

Finansplanen inleds annars med att handlingsfrihet återskapats,något som nu blivit ett vanligt uttryck bland statsråden ochäven bland centerpartister. Men i själva verket begränsarregeringen sin handlingsfrihet, för att inte frestas att drivaen expansiv politik som kortsiktigt kan tillfredsställaväljaropinionen men långsiktigt äventyrar inflationsbekämpningen.En tidigare bindning är det inflationsmål på två procent som eni praktiken mer självständig riksbank har satt upp, och somregeringen stödjer. Men detta har ju inte samma direktakonsekvenser för finanspolitiken. LO skulle till exempel kunnahävda att låga löneökningar i 1998 års avtal gör det möjligt meden mer expansiv politik utan att inflationsmålet äventyras. Mendå kan alltså regeringen hänvisa till budgetmålet.

Det sägs visserligen att målet för budgeten gäller vid den nukalkylerade tillväxten. Om konjunkturen skulle bli svagarekommer budgetsaldot att tillåtas bli sämre. Något annat hadeknappast varit rimligt. I så fall skulle regeringen tvingas attstrama åt ytterligare vid en konjunkturnedgång och låtaarbetslösheten öka ännu mer än vad som då skulle bli fallet.Anledningen till att regeringen redan nu binder sig för attunder flera år beränsa expansionen i ekonomin är främst riskenför ökad inflation. Regeringen verkar helt enkelt inte tro attinflationsfaran är över, inte ens om de låga löneökningarnafortsätter under ytterligare några år. Den tycks anse att detkrävs en lång övergångstid innan låg inflation blir förenlig medlägre arbetslöshet. Det går framför allt inte att tillåta enmycket snabb ökning av efterfrågan på arbetskraft.

Till detta kommer att regeringen antagligen vill bromsa krav påökade offentliga utgifter, även bortsett från behovet av stramfinanspolitik.

Målet om halvering av arbetslösheten till år 2000 är underordnatinflationsmålet. Det senare kräver en stram politik som hållertillbaka efterfrågan och sysselsättning. Det är ju därför somregeringen inte har något mål för sysselsättningen, utan för denöppna arbetslösheten.

Det verkar som om regeringen medvetet försöker hålla tillbakatillväxten till en bit under tre procent per år. Därmedbegränsas också ökningen av sysselsättningen. Regeringen hoppasi stället att genom delvis konstlade åtgärder och ett starktökande antal människor i utbildning kunna hålla tillbaka denregistrerade arbetslösheten. Samtidigt väntas antalet personer iarbetskraften, alltså summan av sysselsatta och arbetssökande,minska med 37.000 till sekelskiftet. Däremot ökar antaletsysselsatta.

En spontan minskning av arbetslösheten skulle kräva en heltannan ekonomisk tillväxt och ökning av antalet arbetsplatser.För en sådan utveckling skulle det behövas ett tillskott avefterfrågan från budgetpolitiken med någon procent av BNP omåret, i stället för motsatsen. Ett enkelt sätt att ökaefterfrågan i ekonomin hade ju varit att nöja sig med balans ibudgeten, något som ändå hade gett oss en av de allra främstaplatserna när det gäller EU-kraven på detta område och även enfortsatt minskning av statsskulden som andel av BNP. De negativaeffekterna på arbetslösheten av budgetmålet motverkas nu av attdet tillkommer 200.000 nya utbildningsplatser. Det motsvarar femprocent av sysselsättningen och är det avgörande skälet till attarbetslösheten väntas minska.

Den strama politiken under flera år framöver är något som i höggrad borde tillfredsställa finansmarknaden. Strategin visar attregeringen är mycket bestämd över att inflationen inte fårtillåtas ta fart. Ökad inflation och i så fall stigande räntorskulle för övrigt automatiskt tvinga fram nyautgiftsnedskärningar för att budgetmålet skall uppfyllas.Alternativet till den försiktiga politik som regeringen nu anseratt den måste bedriva under många år framåt vore att bland annatförändra reglerna på arbetsmarknaden och kanske sänka skatternaför att hålla nere lönekraven. Om man på något sätt kunde bringaned inflationsbenägenheten vore det möjligt att föra en merexpansiv budgetpolitik och få kraftig tillväxt som ökadesysselsättningen och mer rejält minskade arbetslösheten. Detfinns inte något annat hinder för ökning av sysselsättningen änrisken för ökad inflation.

Ökningen av utbildningen innebär ändå en politik i dennariktning. En större andel välutbildade i arbetskraften om någraår kan innebära att det då blir möjligt att låta efterfrågan ökasnabbare utan samma risk för brist på personal inom vissaområden och därmed ökat inflationstryck. Troligen behövs dockfler åtgärder.

Att låta mål för budgetunderskottet under flera år framöverstyra innebär förstås en hämmad och stelbent politik, motsatsentill handlingsfrihet. Men det är alltså just detta som ärpoängen. Placerarna skall förmås att inse att den svenskaekonomiska politiken är stabil och i första hand inriktad på atthålla nere inflationen. När regeringen går ut och skryter medatt den nu driver en expansiv politik och satsar på ökadsysselsättning räknar den med att placerarna, men inte väljarna,genomskådar spelet.

Anledningen till att regeringen nu trots utgiftstaket kanföreslå något högre offentliga utgifter än i budgetpropositionenär att budgeten innehåller en så kallad budgeteringsmarginal.Denna marginal skall egentligen inte tillåtas ge utrymme förofinansierade utgiftsökningar. Möjligen kan regeringen hänvisatill att ränteutgifterna minskat i nästan motsvarande omfattningoch att budgetsaldot förbättrats mera än väntat. Ökningen inombudgeteringsmarginalen är 4,5 miljarder kronor i år ochytterligare lika mycket nästa år. Enligt regeringen är det frågaom en satsning på hela 16 miljarder kronor. Mellanskillnadenberor på att det görs omfördelningar inom den gamla budgetramen.Lägre sjuktal har medfört mindre kostnader än beräknat försjukförsäkringen, lägre inflation betyder lägre pensioner ochfärre födslar innebär mindre stöd till barnfamiljerna. Detta harutnyttjats till ökade utgifter på andra områden.

Slutresultatet blir en ganska blygsam expansiv effekt. Märkligtnog har konjunkturinstitutet i sin prognos något högre offentligkonsumtion och investeringar, trots att man där inte kunnat tahänsyn till regeringens nya åtgärder. Möjligen tyder detta påatt effekten ligger inom den beräkningstekniskafelmarginalen.Den omtalade satsningen på småföretag i budgetenär nog närmast försumbar. Höjningen av gränsen för nedsättningav arbetsgivaravgiften till 850.000 kronor betyder 12.000 kronorper företag. Det ger knappast några nyanställningar, men ettkanske ibland välbehövligt inkomsttillskott till ägaren (som hanväl bör tacka centern för).