Den kommunala klåfingrigheten

I våras var den överallt, den vikbara elgitarren Centerfold. Uppfunnen av den lirande piloten Fredrik Johansson, patenterad och på väg att lanseras på Musikmesse i Frankfurt. Din för 30 000 kronor. Handgjord i Norrland.

Det är bara att hoppas på succé. Åtminstone om man bor i Skellefteå. Kommunen är nämligen delägare i gitarrföretaget DeVillain. Och inte bara i det. Via det lilla riskkapitalbolaget Bpark har kommunen också andelar i fem andra färska företag.

Att vara delägare i privata företag är inte en kommunal uppgift. Men svenska kommuner är inte alldeles noga med att hålla sig till kärnverksamheten – utbildning, omsorg, socialtjänst, stadsplanering, vatten och avlopp, renhållning och räddningstjänst. Här och var driver kommunerna campingar, kaféer, gym och hotell. (Hotell Liseberg Heden ägs av göteborgarna.) Till Svenskt Näringslivs förtrytelse. Organisationen presenterar med jämna mellanrum rapporter om osund konkurrens och då brukar just Skellefteå, vars bussbolag fram till årsskiftet bland annat erbjöd charterresor till Stockholmsteatrar och till Ullared, tillsammans med Göteborg ha vanhedersplatserna i skamvrån.

Väldigt många kommuner bygger och köper in industrifastigheter. Det är både tillåtet och inte. Enligt en gammal undantagslag får kommuner hålla lokaler för hantverkare och småindustri, men huvudregeln är att kommersiella fastigheter ska vara kommersiella och inte kommunala. Vilket inte avhållit kommuner som Norrköping, Linköping, Jönköping och Sandviken från att bygga stora kontors- och industrilokaler.

Mjärdevi Science park i Linköping berättar stolt om 5 000 anställda i 220 företag. Fram till årsskiftet ägdes 64 procent av lokalerna av det kommunala fastighetsbolaget Sankt Kors, efter en försäljning till Castellumdottern Corallen är kommunen nere i 45 procent.

I Sandviken forsätter bygget av Sandbacka Park trots att först länsrätten och sedan kammarrätten förklarat kommunens insats olaglig.

Så här kan man inte ha det. Det insåg regeringen Persson och tillsatte en utredare, landshövdingen i Västerbotten, Lorenz Andersson. Då kunde man ana hur det skulle gå. För Lorenz Andersson har tidigare varit vd för det kommunala industrifastighetsbolaget och sedan kommunalråd i – Skellefteå.

Och visst. När Andersson förra måndagen presenterade “Kommunal kompetens i utveckling” föreslog han att kommunerna ska ges en generell rätt att bygga och köpa fastigheter.

“Det måste finnas möjlighet för kommuner att skapa förutsättningar för företagsamhet”, motiverade Lorenz Andersson.

Absolut. Men det bör handla om en snabb hantering av markanvisningar och bygglov, om att ha hög kvalitet i skolväsendet. Inte om bygga fastigheter. I tillväxtkommunerna innebär kommunala fastighetsbolag osund konkurrens, kommunen går i borgen för sina bolag som får låna billigare än privata företagare. Dessutom ska kommunal verksamhet bedrivas enligt självkostnadsprincipen, vilket är ojust mot privata konkurrenter som måste ha avkastningskrav.

I avfolkningskommuner känner politiker sig tvungna att bygga industrihus för att skaffa arbetsplatser. Företag på jakt efter lokaliseringsort spelar ut kommunerna mot varandra, vem bygger bäst och ger lägst hyra? Inte sällan packar företaget ihop efter ett tag, lägger ner eller flyttar produktionen utomlands och då står skattebetalarna där med ett ödehus och räntebetalningar.

Detta desperata slöseri med skattemedel säger Lorenz Andersson inget om. Däremot vill han ha en lagstiftning som slår fast att när kommuner bedriver näringsverksamhet måste det ske på affärsmässig grund och särredovisas så att konkurrenterna kan kolla sifforna.

Men när Statskontoret granskade kommunala bussbolag, som på försök fick driva trafik utanför den egna kommunen på villkor att de redovisade separat och tydligt, så visade det sig bli en okontrollerbar röra. Gissa var? I Skellefteå.

När regeringen tar ställning till utredningen bör den betänka att utveckling lika gärna kan betyda mindre som mer. Och hellre säga tvärnej till kommunala kommersiella fastigheter – småindustri eller inte – än att släppa byggalningarna lösa.

MALIN SIWE