Desinformation om statsbudgeten

En balanserad statsbudget, vilket tydligen Riksgäldskontorets chef Thomas Franzén och kristdemokraternas ekonomiske talesman Mats Odell pläderar för, skulle kräva skattehöjningar på minst 20 miljarder kronor – eller motsvarande utgiftsnedskärningar. Men det är inte aktuellt. Statens budget behöver inte alls vara i balans.

God marginal

Statens budget ska inte förväxlas med den totala offentliga sektorns finansiella sparande. Det är det senare begreppet som är det väsentliga. Det är här som regeringen har ställt upp ett mål om ett överskott motsvarande två procent av BNP över en konjunkturcykel. Målet har hittills överträffats med bred marginal. Enbart i år och i fjol uppgår överskottet, enligt budgetpropositionen, till sammanlagt 8,7 procent. Och trots konjunkturförsämringen väntas också nästa år ett överskott på 2,1 procent, trots att skatterna sänks rejält samtidigt som regeringen tänjer på utgiftstaket.

Målet tillåter också rejäla underskott om det skulle bli en djup lågkonjunktur, så även om konjunkturen skulle försvagas avsevärt mer än vad regeringen räknat med är det ändå ingen fara för att det skulle uppstå några farliga underskott. Några skäl till att börja höja skatten om lågkonjunkturen skulle bli djupare än befarat finns absolut inte.

Stadiga underskott

Förklaringen är att statsbudgeten bara är en del av den offentliga sektorns finanser. Utanför ligger bland annat hela pensionssystemet och det är där det stora överskottet finns. Att själva statsbudgeten har visat överskott under senare år beror främst på att man i samband med pensionsreformen har fört över stora belopp från AP-fonderna till budgeten.

Men detta var engångsåtgärder. I fortsättningen kommer statsbudgeten att varje år ge stadiga underskott. Men världen går inte under för det.

I själva verket gick statsbudgeten med underskott också på 1960- och 1970-talen när det totala offentliga sparandet under 15-20 år pendlade kring 4 procent, alltså det dubbla mot dagens mål. Då, när pensionsfonderna byggdes upp, svarade staten för hela kapitalbildningen i svensk ekonomi, något man kanske inte vill ha tillbaka.

Skälet till att man en gång skapade pensionsfonderna var att man befarade att det privata sparandet skulle minska när alla skulle få statlig pension. Minskat sparande är samma sak som att konsumtionen skulle öka vilket i sin tur kunde medföra överefterfrågan och inflation.

I stället för att då höja skatten valde man att under de första åren ta in mer i avgifter än vad som betalades ut i pensioner. Och genom att lägga pengarna i pensionsfonder uppstod ett jättestort överskott i statens budget som kunde ha inbjudit till förslag om utgiftspökningar.

Att pensionsfonderna har stora överskott medan statens budget visar underskott är alltså arv från den kreativa bokföringen på 1960-talet. Den offentliga sektorn tar i dag in mer i skatter och avgifter än vad som motsvarar utgifterna. Det saknar betydelse att överskottet har förlagts till pensionsfonder i stället för statsbudgeten.

Underskott OK

Att statens budget visar underskott är därför inget skäl till att man bör höja skatterna ännu mer. I själva verket kan man ifrågasätta det kloka i att den offentliga sektorn över huvud taget ska ha ett långsiktigt överskott. Sverige har redan de högsta skatterna av alla länder, vilket kan ha bidragit till att vi halkat efter i ekonomisk tillväxt och levnadsstandard. Med höga skatter håller vi i dag nere konsumtion och sysselsättning samtidigt som vi genom överskott i bytesbalansen exporterar kapital i stället för att själva investera.