Devalvering löser inte Kinas problem

Många varnar för att Kina nu blir så hårt pressad av sinaasiatiska konkurrenter att landet tvingas devalvera sig urkrisen. Senast var det Investors ordförande Percy Barnevik som iförra veckan sa sig tro att Kina nog under våren skulle tvingasdevalvera med ca 15 procent.

Skälen kan tyckas starka.

Kinesisk exportindustri har på några månader kunnat se sinakonkurrenter gynnas av mer än halverade valutakurser. Det skullege dem så stora konkurrensfördelar på exportmarknaderna att denredan illa ansatta kinesiska industrin drabbas alltför hårt. IKina lider bankerna av gigantiska kreditförluster och andelendåliga lån antas uppgå till nästan 50 procent. De stora statligaföretagen är i djup ekonomisk kris och en stor del av dem defacto konkursmässiga. En devalvering skulle mildra eländet,åtminstone för exportföretagen.

Risken med en sådan konkurrensdevalvering är att den skulle ledatill nya problem för de mindre asiatiska länderna och drivaderas valuta- och börskurser ännu längre ner – och kanske påvägen knäcka de japanska banker och storföretag som har storatillgångar i området.

Men det finns många goda skäl att tro att farhågorna för enkinesisk devalvering är överdrivna. Den kinesiska ekonomin ochvalutan är mycket stark. Inte minst är detta en följd av dendevalvering på nära 50 procent som genomfördes under 1994 och1995 i samband med en valutareform (och som på sitt sätt utlösteden nu akuta krisen i grannländerna).

Trots att exporten väntas minska och importen fortsätter att ökaunder 1998 väntas Kina ändå kunna visa upp en positivhandelsbalans och bygga på sin valutareserv till uppemot 20procent av BNP.

En fortsatt hög tillväxttakt, låg inflation, rejäl valutareservoch positiv handelsbalans skapar inte precis underlag för endevalvering. Och eftersom Kina ännu inte har gjort sin valutahelt konvertibel kan den inte utsättas för renodladespekulationer.

Dessutom är det långtifrån säkert att exportkonkurrensen blir såhög. Kinas låglöneindustrier konkurrerar knappast alls med dekoreanska industrierna och i Malaysia, Indonesien och Thailandbromsas exportökningen av den akuta likviditetsbrist som krisenhar skapat. Företagen har inte råd att bygga ut och deprissänkningar många väntat sig har än så länge blivit måttliga.Dessutom finns också starka politiska skäl för Kina att intedevalvera. Och det gäller både realpolitik och ansikte. Endevalvering skulle sätta Hongkong i ett svårt läge. Mindre ettår efter övertagandet är regimen angelägen om att kunna visa uppden som en lyckad lösning och fruktbar väg för både Macao och,som man fortfarande hoppas, Taiwan.

Realpolitiskt handlar det om att komma med i WTO,världshandelsorganisationen, vilket inte blir särskilt lättefter en konkurrensdevalvering som USA starkt motsätter sig. USAhar ett mycket starkt inflytande på Kinas möjlighet att blimedlem i WTO.

De stora problemen i Kina gäller landets banker och statligaföretag och hotet mot Hongkong – men dessa kan inte lösas med endevalvering.

De kinesiska bankerna är konkursmässiga, liksom de statligaföretag till vilka de i årtionden har lånat ut pengar och som nufår svårt att klara sig på en allt mer konkurrensutsatt marknad.Men med den planekonomi som rått, och delvis råder, i Kina bördessa stora underskott i företagen egentligen ses som en del avstatens socialförsäkringssystem. I stället för att ha ettsocialt skyddsnät har företagen tvingats inte bara behålla sinaolönsamma anställda, utan också stå för bostäder, skola, sjukochhälsovård.

Att nu, relativt snabbt, ersätta företagens sociala ansvar mednågon form av socialförsäkringssystem är ett avkommunistpartiets i Beijing svåraste problem. Företagen måstelyftas av sitt ansvar för att bli konkurrenskraftiga ochbankerna måste lyftas av de dåliga lån som egentligen är summanav flera års socialbidrag.

I Hongkong gäller den berättigade oron den tilltagandefastighetskrisen. Ungefär hälften av Hongkongs börsvärde hänförsig till fastigheter, som de senaste decennierna har nåttvärldstoppen. Men deras värden har styrts av en hårt regleradmarknad. Följden har blivit skyhöga kostnader och akutbostadsbrist trots att det egentligen inte råder någon markbristi den forna kolonin som har stora landområden på fastlandet. Dennya regimen i Hongkong har aviserat en ny politik ochfastighetspriserna är följaktligen på väg ner. Hur fort beror påmed vilken fingerfärdighet kommunisterna kan balanseramarknadens och de bostadslösas krav.