FÖRSVARET: Det nya totalförsvaret

Att avvärja eller begränsa verkliga hot mot Sveriges omedelbarasäkerhet, blir den första huvuduppgiften. Att delta i arbetet påEuropas säkerhet och världsfreden är den andra.

En första åtgärd blir då att slå samman arméns, marinens ochflygvapnets staber och organisationer.

Nästa steg blir att utveckla de underhålls-, sjukvårds- ochingenjörsförband som finns inom de olika vapengrenarna ochsamordna dem med civilförsvaret och den civila räddningstjänsten.Det är enheter som gör stor nytta vid de katastrofer som kaninträffa i fred såväl som krig. Självklart måste den striktauppdelningen i civilt och militärt försvar försvinna. Där det ärmöjligt samordnas försvarets resurser med det civila samhällets.Den oro som finns för militär inblandning i civil verksamhet gårtillbaka till när militären 1931 sköt ihjäl strejkande arbetarei Ådalen. Oron är i dag totalt obefogad men har lett till att enstor del av samhällets samlade förmåga att släcka bränder, hejdagasutsläpp, mildra översvämningar eller bistå vid storaevenemang inte kan användas om ingen förklarar att riket är ikrig.

Med 180 mil kust och kusliga erfarenheter av sjökatastrofer ären sammanslagning av samhällets resurser till havs likasjälvklar. Givet de stora summor som i dag läggs ner på de olikaenheterna är bristen på sjökontroll, smuggeljakt,säkerhetsarbete och service för sjöfarande uppenbar. De i dagalltför ofta rivaliserande enheterna som sköter sjösäkerhet ochgränsskydd till havs bör slås samman. Det gäller bland annatsjöpolis, kustbevakning, tull, flottan, kustartilleriet,sjöräddningen, flygvapnet, marinens och flygetsräddningshelikoptrar, kustradion m.m.

Förutom sjöräddning och tulltjänst ska denna nya organisationsköta det militära försvar som fortfarande kan behövas för attskydda våra sjögränser.

GRÄNSSKYDDPå samma sätt kan landgränsen och luftrummet bevakas ochförsvaras med små, men välutrustade förband som kan begränsaeventuella attacker med hjälp av elektroniska motmedel,luftvärnsrobotar, jägarförband, flyg- plan, stridshelikoptrarm.m.Om det skissade minimilitära försvaret trots allt inte räckertill för att avhålla någon från att skicka trupp och vapen översvenska gränsen måste Sverige kunna få hjälp av övriga medlemmarinom EU, NATO, PFP, OSSE eller andra säkerhetspolitiskasamarbetsorgan vi bör ha valt att delta i. Den svenskaneutralitetspolitiken med sin alliansfrihet i fred bör rimligenha gått i graven med Warszawa-pakten.

Den typen av hjälp har för övrigt sedan decennier ingått som ensjälvklarhet i svensk försvarsplanering, gillad och godkänd avregeringen. Detta har dock hållits hemligt för svenska väljare.Det internationella samarbete, som bör vara en av hörnstenarna iden svenska framtida försvarspolitiken, innebär just att var ochen deltar med vad den är bäst lämpad för. Stormakter kan deltamed dyra, komplicerade, högteknologiska stridande förband medansmå stater som Sverige kan delta med sin specialkompetens.

Den finns inom områden som militär övervakning,polistjänstgöring, underhåll, sjukvård och räddnings- ochröjningstjänst. Detta har svensk trupp visat sig behärska välunder olika FN-uppdrag.

Genom att ställa upp med den typen av kompetens i samband medinternationella kriser, kan Sverige göra en insats både för fredoch humanitet som stämmer bättre med Sveriges politiskainställning än att skicka jaktplan och skytteförband. Den härdelen av det nya totalförsvaret kan samordnas med SIDA, vilketskulle både effektivisera svenskt bistånd och göra det merpolitiskt accepterat.

Det skulle också kunna ge svensk industri en chans att utveckladen typ av specialmateriel som behövs för räddnings- ochröjningsstyrkor och den katastrofhjälp som Sverige borde blibäst på.

Sverige får då ett skydd för den typ av kriser som förefallerlångt mer sannolika än gammeldags krig om än med moderna vapen.Ett sätt att beskriva ett nytt totalförsvar kan vara att funderapå vad som kunde ha hänt om det redan funnits:När Estonia sjönk hade räddningsarbetet kanske fungerat bättreom Sveriges alla civila och militära sjö- ochflygräddningsresurser varit samordnade och samövade under enledning. Alla helikoptrar hade då varit utrustade för att räddamånga skeppsbrutna. Om Sverige och Finland varit med i sammainternationella försvarsorganisation, hade samordningen mellanländernas totalförsvar kanske fungerat smidigare.

När ett returpapperslager fattade eld i Stockholm häromveckanblev många människor oroade av röklukten. Efter ett hundrataltelefonsamtal till larmnumret 112 blockerades SOS-centralenstelefoner och det blev nästan omöjligt att komma fram. Det ärlätt att föreställa sig vad som hade hänt om en verkligkatastrof hade inträffat. Om det civila och det miltärasamhällets krisscentraler och kommunikationssystem varitsamordnade och byggda för att kunna hantera just civilakatastrofer, borde detta inte vara ett problem.

När floden Oder i somras svämmade över sina bräddar och orsakadekatastrof i Polen och Tjeckien behövdes snabbt hjälp. En välorganiserad svensk internationell styrka hade kunnat göra storainsatser. Arméns ingenjörs- och underhållsförband, flygets ochflottans transportkapacitet samt räddningsverkets och vägverketsspecialiteter hade kunnat ge snabbhjälp till låg kostnad. OmRyssland av någon anledning anfaller de baltiska staterna, ärrisken mycket stor för en flyktingvåg över Östersjön. Med ensamordnad kustbevakning året runt (med fartyg och helikoptrarfrån före detta flottan, kustartilleriet och flygvapnet) skulleen stor del av flyktingarna kunna räddas eller skyddas fråneventuellt förföljande ryska fartyg och flygplan. Väl i land påGotland, Åland eller i Finland skulle samövade räddningsstyrkorkunna bistå med mobila sjukhus.