Framgångsreceptet

Ett av skälen till att socialdemokraterna tidigt fick en såstark ställning i svensk politik var att partiet redan i börjanav 1930-talet skaffade sig en vägledande strategi för denekonomiska politiken. Det var nog därigenom som partietgrundlade sitt långa maktinnehav. Den som betydde mest för densocialdemokratiska idéutvecklingen var Ernst Wigforss,finansminister åren 1925-49.

Wigforss följde noga den nationalekonomiska diskussionen ibörjan av 1930-talet. Socialdemokraterna tillämpade först ivärlden den engelske ekonomen J.M. Keynes teorier omstabiliseringspolitik, vilka för övrigt stöddes och delvisföregreps av svenska ekonomer i den så kallade Stockholmsskolan.De flesta forskare anser att stimulanspolitiken på 1930-taletegentligen var alltför obetydlig för att få någon nämnvärdeffekt på efterfrågan och tillväxt. Andra faktorer betydde merför att lindra och förkorta trettiotalsdepressionens effekter påSverige. Men det viktiga var att man inom det socialdemokratiskapartiet kunde samlas kring en politik som skapade både enighetoch självtillit och som dessutom övertygade många väljare.Keynesianismen stämde med den socialdemokratiska uppfattningenatt staten borde ha en viktig roll i uppbyggnaden av bådenäringslivet och samhället i stort. Den nya ekonomiska politikentycks på 1930-talet ha kommit som något av räddningen för ettsocialdemokratiskt parti inom vilket det rådde oenighet om bådemålet och färdvägen.

En del socialister hänvisade till Karl Marx teorier om enödesbestämd utveckling av sönderfall för kapitalismen och sågstatliga ingrepp för att mildra krisen som liktydigt med attförsöka bevara kapitalismen. Andra socialdemokrater påvänsterkanten förordade i stället att staten skulle ta över enallt större del av näringslivet.

Om socialiseringslinjen hade segrat är det knappast troligt attsocialdemokraterna skulle ha fått en så unik och långvarigmaktställning. När partiet förlorade makten i valet 1976 var detefter 44 års regeringsinnehav (bara tillfälligt avbrutet avsemesterregeringen av bondeförbundare sommaren 1936). Denkeynesianska politiken kombinerades med att LO såg till attlöneökningarna låg inom den samhällsekonomiska ramen och integav upphov till underskott i bytesbalansen, vilket tidigare vardet främsta skälet till att regeringar ansåg sig tvingade attstrama åt politiken. Det fanns inte så stor möjlighet för ettland att låna utomlands och valutakurserna var fram till 1970–talet låsta inom det så kallade Bretton Woods-systemet. Efterkriget var tjänstemännen till största delen oorganiserade ochdet var LO som styrde lönerörelserna. Det förekom ända fram till1970-talet ett nära samarbete mellan LO-ledningen och regeringenoch resultatet blev att LO genom centrala avtal höll tillbakalöneökningarna. Därmed kunde också regeringen utan risk för höginflation driva en politik som ledde till full sysselsättning.

Genom de centrala avtalen inledde så småningom LO den så kalladesolidariska lönepolitiken. Något sådant inslag fanns inte i deförsta centrala avtalen, vilket understryker att syftet frånbörjan enbart var att hålla nere inflationen. De centralaavtalen från 1950-talet föregicks av att regeringen övertaladeLO och TCO att helt avstå från avtalshöjningar 1949 och 1950.Både statsministern och finansministern deltog regelbundet iLO:s interna överläggningar inför avtalsrörelserna.

Regeringen försökte också, för att bidra till låga löneökningar,pressa ned företagens vinster. Man hindrade också genomskattesystemet privat uppbyggnad av kapital.

Företagsbeskattningen beskattade utdelningar hårt och låste invinsterna i företagen. Det privata sparandet var lågt ochaktiebörsen hade en ganska betydelselös roll fram till 1980–talet. Kredit- och valutamarknaderna var hårt reglerade, vilketgjorde det möjligt att driva en politik som avvek frånomvärldens. Den svenska ekonomin byggde på storföretagen inomfrämst verkstadssamt skogs- och stålindustrin. Något behov av enpolitik som stimulerade till nyföretagande såg man inte.Sysselsättningen var ändå den högsta i världen