Jurister i hetluften

När Prosolviaåklagarna Per Lind och Annette Olsson i Göteborg poserar framför förundersökningen ser självförtroendet ut att vara på topp. På fyra bord har de snyggt på rad ställt upp de 64 pärmar som utredningen ryms i. Bilden publiceras stort uppslagen i Ekobrottsmyndighetens årsredovisning för 2003. Per Lind och Annette Olsson har grävt sig djupt ner i en av 1990-talets största ekohärvor och när de poserar framför förundersökningen ser de nog en stor chans att vinna målet mot de fyra direktörerna samt revisorn i börsbolaget Prosolvia som gick i konkurs 1998.

Två år senare är knappast självförtroendet på Ekobrottsmyndigheten lika högt. I mars stod det klart att åklagarna gjort ett ordentligt magplask när tingsrätten valde att fria på samtliga punkter i Prosolviarättegången. Direktörerna frikändes från misstankarna om bokföringsbrott och svindleri och Ekobrottsmyndighetens åklagare fick finna sig i att ännu en gång stå med svansen mellan benen i ett stort profilmål; ett annat bekant exempel är Trustorrättegången.

Efter en analys av domen beslöt åklagarna i början på april att inte överklaga den till hovrätten eftersom chanserna att vinna bedömdes som små.

– Det känns naturligtvis ganska tungt. Vi har lagt ner mycket arbete i det här och trott på vår sak, förklarade Per Lind i media i samband med domen.
Prosolviamålet är den största utredning som Ekobrottsmyndigheten slutfört sedan starten 1998. Målet har slukat enormt mycket tid, pengar och engagemang från alla inblandade. Bara förundersökningen omfattade som sagt 64 pärmar. Under rättegången tillkom material som rymdes i ytterligare 22 pärmar. Stämningsansökan var på drygt 70 sidor.

Polisutredningen inleddes 1999 och åtalet väcktes först den 31 januari 2003 mot fem av de åtta misstänkta. Även själva domstolsförhandlingen var av onormal omfattning. Huvudförhandlingen började i januari 2004 och domen kom i mars i år, alltså fem och ett halvt år efter att polisutredningen börjat. Då hade också polis och åklagare åkt jorden runt för att säkra bevis från Prosolvias olika centrum utanför Sveriges gränser, bland annat i Kuala Lumpur, Sydafrika, Singapore och Spanien.

På grund av målets omfattning förordnades två försvarare för flera av de åtalade. Målet beräknas ha kostat över 50 miljoner kronor, varav bara advokatkostnaderna uppgår till drygt 26 miljoner kronor. De direkta kostnaderna för tingsrätten stannade vid 2,2 miljoner kronor eller en fyrtiondel av Göteborgs tingsrätts budget. Till det kommer Ekobrottsmyndighetens kostnader för utredningen och rättegången.

När domen kom den 21 mars var det nog många som höjde på ögonbrynen och ställde sig frågan varför åklagarna misslyckats så fatalt och varför försvararna krossat åklagarsidan. Prosolvias företagsledning hade ju ändå fått schavottera i pressen med anklagelser om att redovisningen inte var korrekt och att bolaget snarare var ett luftslott än ett solitt företag. Åklagarna hade dessutom lagt ner ett mödosamt arbete och var säkerligen övertygade om att de hade ett bra fall som kunde leda till fällande domar.

Men på motståndarsidan fanns några av Sveriges mest namnkunniga advokater. Totalt hade de åtalade tillgång till tio försvarare inför och under rättegången.

Hemligheten bakom försvarets framgång är att de hade en gemensam strategi kring hur de skulle agera under själva rättegången. Även åklagarsidan medger att de överraskades av enigheten bland de åtalade och att detta var en klar nackdel för åtalet.

– Försvararna träffades flera gånger före rättegången för att klargöra om vi fortfarande hade en samsyn kring de olika affärerna. Detta ledde till att vi kunde hålla en gemensam front mot åklagaren och det blev lätt att försvara varje affär. Jag tror att åklagaren var förvånad över vår enighet. Han trodde nog att det skulle uppstå sprickor mellan oss som han kunde utnyttja, men det gjorde det inte, säger Christian Olsen som var Dan Lejerskärs försvarare.

Försvaret hade också en gemensam strategi att vitsorda bort flera av åklagarens vittnen. Det innebär att försvaret accepterade det som åklagaren påstod som korrekt. Åklagaren ville med vittnen styrka vissa saker, men i och med att försvaret redan på ett tidigt stadium vitsordat uppgifterna behövde cirka tio vittnen inte komma till rätten. Försvaret misstänkte att åklagarens förhoppning var att vittnena skulle smutskasta de tilltalade och försvaga deras situation. Genom att de vitsordats bort fick inte åklagaren möjlighet att höra vittnena inför rätten.

Under själva rättegången gjorde försvaret en poäng av att inte väja för tveksamheter och ta upp dem till diskussion i tingsrätten.

– De tilltalade stod för vad de gjort och berättade hur de tänkte när affärerna gjordes, och förklarade att de gjort så gott de kunnat med de förutsättningar som fanns. Många advokater har starka och svaga kort i sitt försvar och det är vanligt att de försöker sopa de svaga korten under mattan. Vi gjorde tvärtom och gav en förklaring även till de svagare korten, säger Per E. Samuelson.

De åtalades advokater i Prosolviamålet var noga med att ta fasta på de fakta som fanns tillgängliga. Åklagaren lutade sig delvis på konkursförvaltarens utredning. Försvaret ansåg att den inte höll måttet, och insåg att det fanns stora brister i den. Åklagaren hade valt bort mycket material som försvaret i stället tog fasta på.

– Vi gjorde djupa efterforskningar i den så kallade slasken. Det är där material hamnar som Ekobrottsmyndigheten inte finner intressant. På varje åtalspunkt grävde vi fram all relevant information och kollektivt gick vi igenom det så att alla hade överblicken, säger Stefan Lindskog som konstaterar att försvaret, genom att vittja den så kallade slasken, fann en hel del intressanta fakta som de kunde dra nytta av.

Frågan om varför åklagarsidan förlorade i rätten handlar inte enbart om försvarets förträfflighet, utan också om den strategi som Per Lind lade upp tillsammans med kollegan Annette Olsson. Per Lind har inte velat uttala sig för Affärsvärlden, men enligt försvararna var åklagarna pressade av ett hårt massmedialt tryck där tidningarna pekat ut Prosolvia som en jättesvindel. Samtidigt fanns ett politiskt tryck som krävde hårdare tag mot ekobrott.

– De tog till en beskrivning av verkligheten som kom utifrån och blundade för det som kunde peka på motsatsen, säger Stefan Lindskog.

– Ekobrottsmyndigheten hade inte gått till botten med fakta och hade därmed fel på punkt efter punkt. De kontrollerade inte fakta och då kom försvaret som en kalldusch. Samtidigt gjorde åklagarna det
fatala misstaget att lita på konkursförvaltarens utredning. Den var inte objektiv, utan en partsinlaga för att vinna en skadeståndsprocess, säger Per E. Samuelson.

Detta är långt ifrån den första stora ekobrottsutredning som havererat. Ekobrottsmyndigheten brukar stoltsera med att hela 90 procent av de ärenden de tar till domstol leder till fällande domar. Det må vara sant, men fakta är också att myndigheten ofta förlorar de stora spektakulära målen, som Prosolvia och Trustor.

– Det svåra är de stora målen, ibland är komplexiteten enorm, säger Gerdt Wikstrand, chefsrådman vid Göteborgs tingsrätt som dömde i Prosolviamålet.

– Det är en tung uppgift för åklagaren att leda i bevis att avtal inte ingåtts och att företagsledningen uppsåtligen vilselett marknaden. I brottmål har åklagaren bevisbördan, säger Rolf Dotevall, professor i handelsrätt vid Handelshögskolan i Göteborg.

En ytterligare faktor som ofta försvårar för åklagarna är att ekobrotten ofta omfattas av en stor del civilrätt. Detta är sällan åklagarnas starka sida, och det är därför lätt för dem att hamna snett i dessa frågor. Efter sin utbildning sysslar en åklagare nästan uteslutande med straffrätt och i liten utsträckning med civilrätt.

– Om de kunnat civilrätt så kanske åklagarna valt en annan väg under förundersökningen eller låtit bli att åtala, säger Rolf Nöteberg, pensionerad chefsrådman med stor erfarenhet från ekobrottsrättegångar.

Han har därför ett flertal gånger föreslagit att staten ska anlita advokater i den här sortens stora mål. Dessa kan agera åklagare och vara ett stöd för den ordinarie åklagaren.

– Det är orimligt att endast en åklagare driver stora ekobrott. Bättre hade varit om det var en grupp med åklagare och advokater som drev utredningen och ärendet i domstolen. Advokaterna kan civilrätten och är ett utmärkt komplement till åklagaren. Det har varit svårt att få en sådan ordning till stånd, för åklagarna har inte velat medverka till detta, säger Rolf Nöteberg.

Gerdt Wikstrand är kritisk till den så kallade absoluta åtalsplikten. Den innebär att en åklagare måste göra en förundersökning om denne misstänker brott och måste gå vidare med ett åtal om en fällande dom bedöms som rimlig. Gerdt Wikstrand anser att det hade varit bättre med en relativ åtalsplikt, där åklagaren väljer att inrikta sig på endast några delar och försöker driva dem till en fällande dom.

– Den absoluta åtalsplikten bör avskaffas i mål om ekonomisk brottslighet och ersättas med en relativ åtalsplikt. Åklagarna skulle då inte tvingas att lägga ner så mycket tid och pengar på att nå maximal framgång i enskilda fall, säger han.
Målen hade då också blivit väsentligt mindre i omfattning och det välkomnar Gerdt Wikstrand. De stora målen är nämligen kostsamma och tär på tingsrätternas ekonomi. Prosolviamålet slukade som sagt en fyrtiondel av rättens budget. Göteborgs tingsrätt har för närvarande tre till fyra ekobrottsmål som kommer att kräva två domares fulla arbetsinsats under ett år.

I dagsläget har två domare i ett år arbetat med fyra av de ekobrott som står på tur vid Göteborgs tingsrätt. Det ska jämföras med att två domare under ett år kan beta av så många som 500 till 600 brottmål.

Förutom kostnaderna innebär de stora målen också att de åtalade sitter i så kallat rättegångshäkte då de i praktiken är förhindrade att göra annat än att närvara i rätten.

– Vid en friande eller villkorlig dom i stora mål har rättegångshäktet inneburit en allvarlig inskränkning i den personliga friheten, säger Gerdt Wikstrand.