Klyftor hindrar Brasiliens lyft

“Veva upp rutorna”, säger chauffören och förklarar: “Vi är snart vid Boca do lixo.”

Boca do lixo kan ungefär översättas till skitmunnen, vilket är öknamnet på ena änden av Rua Augusta, en av centrala São Paulos längre gator. Här samlas kriminella, narkotikamissbrukare, langare, utslagna och halv- och helnakna prostituerade i märklig kontrast till de rika, som parkerar sina nya bilar så nära restaurangdörrarna de kan för att minska risken att bli rånade på sina Vuittonväskor.

Blivande tigerekonomi

Scenerna på Boca do lixo fångar på många sätt Brasilien i ett nötskal: landet består av kontraster. Glappet mellan rika och fattiga tillhör det största i världen – den översta procenten av landets rikaste personer har mer pengar än vad den fattigaste halvan av befolkningen har tillsammans. Brasilien är en av världens tio största ekonomier, men ligger ändå totalt sett på tredje världens nivåer i fråga om social standard. Landet är nästan lika stort som USA; ändå trängs två tredjedelar av de 156 miljoner invånarna i städerna. Det finns ingen bakgrund med inbördeskrig på grund av religion eller etnicitet som i exempelvis USA – ändå är Brasilien ett våldstyngt land med överfulla fängelser där fångrevolter statistiskt sett inträffar flera gånger i veckan, och ett segregerat land där majoriteten av makthavarna i näringsliv och stat fortfarande är vita män.

Brasilien lider bevisligen av en oförmåga att få de sociala framstegen att hålla samma takt som de ekonomiska. Men trots detta tror allt fler på Brasilien som nästa ekonomiska under, en motsvarighet till Asiens tigerekonomier. Enligt en undersökning av konsultfirman AT Kearney bland 1.000 företagsledare runtom i världen, hamnar Brasilien på tredje plats efter USA och Kina på listan över länder som inger störst förtroende bland internationella investerare. Bland företagsledare som vill investera utomlands för första gången hamnade Brasilien överst.

Det är inte första gången landet utnämnts till nästa ekonomiska världsunder. Redan 1973 skakade president Nixon hand med statschefen och “generalpresidenten” Emilio Medici och deklarerade att “dit Brasilien går, dit går resten av världsdelen.” Brasilien har sedan dess ständigt omnämnts i globala tillväxtsammanhang ungefär som man talar om en lovande hockeyjunior. Med skillnaden att om det handlat om en hockeyjunior, så hade denne hunnit gå i pension.

Avregleringar avklarade

Men optimismen har grund den här gången. President Fernando Henrique Cardoso införde den nya valutan real 1994, vilket fick stopp på hyperinflationen. Brasilien lyckades dessutom relativt snabbt ta sig ur krisen 1998-1999, när finanskrascherna i Asien och Ryssland tvingade fram en devalvering. Avregleringarna är i princip avklarade och branscher som telekom, energi och turism spås en utmärkt framtid, och med dem förväntas även de utländska investeringarna öka. Landets tillväxt är nu på cirka fyra procent om året och om USA:s ekonomi, som hela Latinamerika är beroende av, mjuklandar så ser scenariot ännu bättre ut.

Till och med tidigare skeptiker börjar tro på en ljusning. “Normalt sett är jag inte optimist, jag har sett för många kriser”, säger Clovis Rossi, politisk-ekonomisk kommentator på en av Brasiliens nationella dagstidningar, Folha. “Men jo, jag tror faktiskt att vi har möjligheter att utvecklas till en slags tigerekonomi den här gången. Men det krävs att den nya regeringen om två år blir en kombination av stabilitetsvilja och utvecklingsvilja. Den största diskussionen för oss just nu är ju om regeringskoalitionen kommer att spricka före eller efter valet. Att de hållit ihop är till stor del Cardosos förtjänst, men han får inte sitta en period till. De måste ha ett nytt namn, och någon sådant finns inte idag.”

Politiken innebär ett visst orosmoment för investerarna. I höstas rönte vänstern stora framgångar i lokalvalen och landets ekonomiska centrum São Paulo fick som ny borgmästare Marta Suplicy från arbetarpartiet PT, en före detta sexolog som gick till val på argument om fattigdomsbekämpning, hälsovård och utbildning. PT vann även i en rad andra viktiga städer, men än så länge har inte investerarna fått något belägg för oron att avregleringarna och moderniseringen av ekonomin skulle komma av sig. Därtill är de flesta medvetna om att Brasilien också är i behov av en rad sociala reformer som riskerar att bli kostsamma – men utan utländskt kapital har landet inte heller förutsättningar att klara en långsiktig ekonomisk tillväxt.

På många vis är Brasilien något av en bucklig spegelbild av USA. Trots att Latinamerika från början nästan hade bättre förutsättningar än Nordamerika att bli en ekonomisk bjässe, så gick de båda grannkontinenterna vitt skilda vägar.

Kolonisatörer sökte rikedom

Förklaringen till varför det gick så ligger till stor del i vem som valde att kolonisera vad. David S. Landes skriver till exempel i boken “Nationers välstånd och fattigdom” att skillnaderna i utveckling för Nord- och Sydamerika bottnar i de olika syften som fanns när kontinenterna koloniserades. Engelsmännen tog sig inte till Nordamerika för att bevara det gamla – tvärtom gjorde de ett medvetet val om att bygga nytt. Spanjorer och portugiser tog sig däremot inte till Latinamerika för att bryta ned gamla europeiska mönster, utan rätt och slätt för att bli rika. Det gjorde i sin tur att mindre vikt lades vid frågan om nationellt syfte, och när självständigheten kom låg fältet öppet för den välbärgade eliten att ta över.

För Brasiliens del har i modern tid också fascism och diktatur spelat stor roll. Getúlio Vargas, som blev president 1930 och sju år senare diktator, var till exempel starkt influerad av den italienska fascismen. Arvet efter detta lever fortfarande, ibland överraskande konkret som i João Pessoa, huvudstaden i delstaten Paraiba, där besökare i det gamla guvernörspalatset plötsligt upptäcker att de står på en golvmosaik med svastikamönster.

Vargas lämnade dock även ett annat arv som kom att bli betydelsefullt; han gjorde stora investeringar i infrastrukturen, och var den som fick fart på industrialiseringen genom att bilda stora statliga företag, till exempel det ännu statliga oljebolaget Petrobras.

Efterkrigstidens krav på demokrati tvingade bort Vargas från makten, men han återkom som vald president 1950 innan han begick självmord 1954. Därefter följde 40 turbulenta år där faktiskt inte mer än en president, Juscelino Kubitschek – för övrigt mannen som lät bygga huvudstaden Brasilia på tre år – lyckades sitta mandatperioden ut.

Mest förödande för det moderna Brasilien var dock militärregimerna, som styrde mellan 1964 och 1985. Egen industri tilläts få fart genom höga tullmurar och sträng protektionism, som lade grunden till det som kallas för Brasiliens “ekonomiska mirakel”, åren 1968 till 1973, när landets tillväxt i genomsnitt låg över tio procent varje år och då många svenska storföretag etablerade sig i landet.

Men militären förbjöd i samma veva också strejker och fackföreningar, sänkte lönerna och införde dessutom en censur som inte tillät annat än positiva ekonomiska nyheter att passera. Resultatet blev att när diktaturen slutligen avskaffades fick befolkningen tillbaka ett Brasilien som visserligen var världens tionde största ekonomi, men där löner, folkhälsa och utbildningsnivåer halkat ohjälpligt efter, och där oljekriserna under 1970-talet kört statsfinanserna i botten. Bara spillror av demokratiska strukturer återstod, och korruptionen hade hunnit växa sig jättelik, inte minst eftersom presscensuren begränsat möjligheterna till insyn.

Efter de senaste 15-20 åren av inflationschocker och valutakriser har Brasilien mer eller mindre fått börja om från början; en process som inte är lätt eftersom många av de dåliga mönstren från diktaturtiden fortfarande lever kvar. Korruptionen är till exempel fortfarande vida spridd, och många tänker helt enkelt på korruption som något nödvändigt ont.

För presskåren är det ju dock en outsinlig källa till uppmärksamhet. “Korruptionen är ett av Brasiliens största problem. Det sker övertramp hela tiden. Vi skulle kunna ha en egen vinjett där det stod ’Dagens fiffel‘ varje dag”, säger Clovis Rossi på Folha.

Men det skulle heller inte räcka hela vägen, säger han och pekar tvärs över gatan på ett grupp män som hänger framför TV:n på en bar. “Problemet är att TV är de flestas främsta informationskanal – det är ju naturligt för dem som har läs- och skrivsvårigheter. Och TV-kanalerna har alltid varit så lierade med regeringarna att de inte vågat utmana politikerna.”

Nationens tillväxtambitioner hotas inte bara av en besvärlig historia utan också av den geografiska storleken. Det finns inte ett homogent Brasilien, utan tio-femton olika versioner av landet. Den industrialiserade och moderna São Pauloregionen är motorn som driver hela ekonomin, och det har länge funnits ett utbrett missnöje i söder över att behöva hjälpa till att finansiera levernet för fattiga stater i norr.

Skillnaderna i levnadsstandard mellan det fattiga norr och det rika södern är följaktligen mycket stora. Att åka från den brusande metropolen São Paulo till det ogästvänliga ökenlandskap i nordöstra Brasilien som kallas sertãon, är i princip att ta en tidsmaskin hundra år bakåt i tiden. Här är Vuittonväskorna långt borta, det finns inga rikedomar att hämta, torkan kan bli mördande och regnet utebli flera år i rad. Elektricitet är fortfarande en lyx och telefon en raritet som bara de rikaste ranchägarna kan kosta på sig.

Ko söker svalka

Av någon galghumoristisk anledning har många byar i regionen dock valt att kalla sig något med ordet sjö i namnet. Fattigbönderna i den lilla byn Lagoa das Areias som ligger på gränsen mellan Bahia och Sergipe är inget undantag, trots att det enda som finns i vattenväg är en liten algövervuxen pöl där en av byns magra kor lagt sig på jakt efter lite svalka. Ur denna pöl hämtar också de 24 familjerna i byn sitt hushållsvatten.

Vattenproblemet borde redan ha varit löst – om det inte vore för att byn drabbats av ett annat av Brasiliens problem, nämligen den långsamt malande byråkratin. Samtliga familjer har just med hjälp av bland annat Lutherhjälpen byggt klart varsin vattencistern som rymmer 16.000 liter. Cisternerna ska bli livlinan när nästa svåra torka kommer, vilket enligt meteorologerna kan ske så snart som nästa år och i värsta fall vara i fyra-fem år. Men cisternerna står fortfarande tomma. Kommunen, delstaten och staten kan inte enas om vems jobb det är att skicka en tankbil till byn, utan ägnar sig åt att korrespondera om saken i stället. Under tiden spricker vägen till byn sönder i hettan, och det är redan tveksamt om en tankbil kommer att kunna ta sig fram.

Mycket kvar att göra

Brasilien har alltså mycket att göra innan nationen kan bli den ekonomiska succé som så många hoppas på. Först och främst måste utbildningssystemet reformeras på en grundläggande nivå. Analfabetismen är utbredd. Ungefär 20 procent av befolkningen tros vara analfabeter, men räknar man även med dem som bara kan skriva sina namn hamnar siffran runt 50 procent av befolkningen. I de fattigare norra delarna av Brasilien kan motsvarande andel på vissa ställen vara 80 procent av den vuxna befolkningen. Och för några år sedan uppgavs fyra miljoner barn i skolåldern faktiskt inte få någon undervisning alls, utan i stället tvingas arbeta för familjens försörjning.

Ett projekt som kallas för Bolsa-Escola, skolbörsen, som riktar sig till fattiga föräldrar har varit framgångsrikt i viss mån; föräldrarna får en liten lön i utbyte mot att deras barn tillåts gå till skolan. Det har hittills provats i olika delstater men i februari lanserade president Cardoso en nationell variant av projektet.

Projektet saknar dock inte kritiker – barnen har ingen nytta av sin skoltid eftersom många av skolorna är så undermåliga. Det är dessutom svårt att locka lärare på grund av dåliga löner, om det över huvudtaget finns lärare att tillgå.

Brasilien måste också skapa en fungerande hälsovårdsapparat. Dessutom måste det till en reformering av det icke-fungerande pensionssystemet, Brasilien kommer heller inte undan att göra något åt den djupa klyftan mellan norr och söder som råder idag.

Slutligen kommer ett helt nytt skattesystem att krävas, både för att stimulera näringslivet och för att bygga ett fungerande socialförsäkringssystem. I dag kan ett företag behöva betala hundratals olika skatter enligt ett snårigt och byråkratiskt regelsystem.

Svartjobb drabbar fattig

För privatpersoner är också det som så ledigt kallas “den informella ekonomin” ett stort problem. Informell ekonomi skulle på svenska kallas svartjobb. Det handlar helt enkelt om oftast fattiga personer som inte betalar skatt på sina dagliga inkomster. Problemet är dock inte så mycket att staten går miste om några kronor. Problemet är mer att dessa människor ständigt hamnar utanför systemet, och därför går miste om just sjukvård och pensioner.

Det finns dock en växande opinion för ett mer rättvist fördelningssystem – inte minst kan vänsterpartiernas framgång i höstas ses som ett tecken på att allt fler vill ha upp frågorna på dagordningen. Det vore inte fel. I förlängningen kan bristande omsorg om de egna medborgarna visa sig bli ett alltför dyrt alternativ för Brasilien.