Kommuner bör lära av näringslivet

KRÖNIKA. “Tjänstemän brukar nyktra till när man bjuder in brukaren i rummet.” Citatet kommer från en erfaren socialsekreterare som jag i somras talade styrning och ledning med. Bengt och Bosse, två brukare som sett livet från både dess ljusa och dess mörkare sidor, och som också deltog i samtalet, nickade instämmande.

Vad menar de?

De vittnar om insikten att våra välfärdsinstitutioner med dess hängivna och kunniga medarbetare inte alltid lyckas svara upp till brukarens behov. Trots högt ställda ambitioner att göra just detta. I själva verket skulle nog ingen av dem säga att de inte arbetar brukarscentrerat. Det ingår i yrkesrollen, i uppdraget. De allra flesta väljer dessa yrken just för att göra nytta, hjälpa. Och de utbildas för att göra just detta.

Så vad är problemet?

Problemet är att behoven hos brukaren ofta är mer komplexa än så. Ta en lågstadieelev som har svårt att klara skolan. Svårt att sitta still och fokusera. Svårt att inte hamna i bråk.

Skolan kopplar in elevhälsan och börjar utreda hur de kan hjälpa. Kanske skickas en signal till barn- och ungdomspsykiatrin som också startar en utredning. Efter ett tag kopplas även socialtjänsten in för att se om och hur hemmet behöver stöd. Kommunen startar sin utredning.

Alla vill väl och arbetar professionellt med att följa sina processer och riktlinjer. Men tiden går. Och mitt i allt detta står en olycklig unge med frustrerade och oroliga föräldrar. Frustrerade för att de tvingas svara på liknande frågor, lämna samma uppgifter åt flera håll. Oroliga för att behovet av stöd och anpassning växer för varje dag som går.

Den svenska offentliga sektorn är världskänd för sin höga effektivitet. Vi har låg grad av korruption, och i internationella jämförelser får vi höga betyg för hur effektivt vi använder resurserna. Men vi är framför allt framgångsrika när det kommer till att ge god service i de relativt enkla fallen. Där individen behöver hjälp från en instans i taget.

Multi-sjuka äldre och personer med funktionsnedsättningar är exempel på grupper vars behov inte blir lika väl uppfyllda. Försäkringskassan gjorde häromåret en kartläggning om hur var­dagen för föräldrar till barn med funktionsnedsättning såg ut. Hur många kontakter med välfärdsinstitutioner hade man på ett år?

Närmare fyrtio var svaret. Bara med olika delar av Försäkringskassan.

Lägg därtill skolan, habiliteringen, vårdens specialistmottagning, ansöka om och hämta ut hjälpmedel. Och så vidare.

Vad finns det att göra för att förenkla? Mycket, förstås.

Samla alla berörda professioner i ett rum. Ge dem ett starkt mandat och handlingsutrymme att utveckla nya smidigare arbetssätt och rutiner. Men se till att de lyssnar in behoven hos brukaren, patienten, först. Att de samlar in data på både upplevda och faktiska resultat. Data som bidrar till kunskap om hur förbättringarna ska göras. Och som ledning – lova att ni gör ert yttersta för att lyfta bort hinder, ändra på regelverk, kanske till och med driva lagförändringar när gruppen väl kommer med sina förslag.

I mitt arbete som Tillitsdelegationens ord­förande har jag sett många sådana lovande exempel på systematiskt medarbetardrivet utvecklingsarbete. Bengt och Bosse ovan deltar i ett sådant, tillsammans med sin socialsekreterare.

Men det finns också mycket kvar att göra. Här tror jag att det privata näringslivet med sitt självklara kundfokus kan vara en inspiration. Min uppfattning är att man i näringslivet ofta är bättre på att sprida goda exempel och att skala upp nya arbetssätt som visat sig vara bättre än de gamla. Kommuner tror sig i många fall vara så unika att lösningen som grannen har hittat inte passar. Trots att den tack vare offentligheten är fullt möjlig att kopiera.

Titta utåt, vill jag uppmana! Både på grannkommuner och på andra verksamheter, såväl offentliga som privata. Låt er inspireras och testa er fram! Men se till att ha både mod och uthållighet. Det kommer att krävas för att vända upp och ned på gamla mönster. Som en annan biståndshandläggare i ett annat utvecklingsarbete i en annan del av Sverige sa:

– Att tvingas utmana sina invanda förhållningssätt och rutiner gör ont, men vi stöttar varandra.

Jag önskar att fler vill, kan och vågar utsätta sig för det. För visst vill vi bli världsbäst även när det gäller de mer komplexa behoven?