Thomas Eriksson: Pensionärer ska inte ärva av pensionärer

Sedan urminnes tider har det funnits en rättsprincip om att barn i första hand ärver sina föräldrar. Den principen gäller inte längre i vårt land.

År 1987 ändrades ärvdabalken så att efterlevande make eller maka i första hand ärver när det finns gemensamma barn. Ändringen av arvsordningen genomfördes av praktiska skäl så att en efterlevande förälder inte skulle behöva få barnen som delägare i den gemensamma bostaden.

Barnen har i stället en efterarvsrätt. De får sitt arv först när båda föräldrar har avlidit. Ibland kan därför barn få vänta väldigt länge på att få ärva.

Minskade framtida arvsskatten

Knappt tjugo år senare var det dags igen för en större förändring gällande arv i Sverige. Arvs- och gåvoskatten avskaffades år 2004.

Det var bra att den skatten försvann. Arvsskatt är nämligen generellt sett en skadlig skatt som försvårar generationsskiften och missgynnar de som inte har skatteplanerat.

Skatten hade dock en fördel och det var att ge incitament att låta yngre personer få ärva. Eftersom 10 000 kr/person var undantaget från gåvoskatt fick yngre personer ofta just det beloppet i gåva varje år.

Det var också vanligt att göra arvsavståenden till yngre generationer, som till exempel att låta barnbarn få ärva i stället för barnen. Det bidrog till att minska den framtida arvsskatten.

När skatten sen avskaffades försvann fördelen med att ge förskott på arv och att sprida arvet på flera personer i en familj.

Utvecklingen åt fel håll

Ändrad arvsordning och avskaffad arvsskatt har alltså bidragit till att yngre personer alltmer sällan får ärva eller förskott på arv.

Vid sidan av dessa två förändringar i svensk lagstiftning finns det även en global trend att arv sker allt högre upp i åldrarna. Det beror helt enkelt på att vi lever längre. Dessutom har låga räntor under flera årtionden drivit upp priser på bostäder och aktier, vilket har skapat en större förmögenhetskoncentration hos äldre generationer. Vi har alltså fått en utveckling med en allt större andel av befolkningens förmögenhet koncentrerad hos pensionärer.

Givetvis har inte alla pensionärer gott om pengar. Det är heller ingen som har påstått det. Men de pensionärer som har gott ställt kommer ofta inte att kunna använda kapitalet under sin egen livstid.

Samtidigt finns det yngre personer som inte har råd att köpa bostad eller en större bostad för att bilda familj. Yngre personer har heller inte kapital nog för att starta eget eller en buffert för att våga byta jobb.

En del av det ansamlade kapitalet skulle göra mycket större nytta hos yngre i stället för äldre familjemedlemmar. Tyvärr pekar dock utvecklingen åt fel håll.

Rådgivarna har själviska incitament

Kan inte unga vuxna låna av sina föräldrar då? Jo, det finns förstås föräldrar som ställer upp som medlåntagare när barnen till exempel köper bostad. En del andra yngre bor kvar hemma längre hos föräldrarna. Unga vuxna blir då ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Jag tror inte att det är en bra utveckling.

Det betyder att självständigheten skjuts upp. Familjebildning får ibland vänta på en bättre ekonomi. Barnen kommer sen ofta att få en bättre ekonomi, men först när de själva blir pensionärer. De är då inte längre i en ålder att få egna barn och de kommer inte heller att starta nya företag.

Finns det inte professionell rådgivning som uppmuntrar familjer att göra generationsskiften och överföringar till yngre vuxna? Nej, tyvärr har rådgivare ofta de äldres perspektiv, inte minst inom private banking. Det beror på att de äldre och inte de yngre personerna i en familj är deras kunder.

Rådgivarna har själviska incitament att inte uppröra eller förlora sina kunder. Dessa rådgivare kommer därför inte att försöka övertyga kunderna att det är hög tid för ett generationsskifte eller dags att överföra pengar till barnen. Tvärt om är deras budskap: ”Ge inte pengarna till barnen (än)”.

Nationalekonomerna bär skulden

Vems är då felet att vi nu har en utveckling där överföringar av kapital sker allt senare mellan generationer?

Politikerna? De har visserligen ansvar för fattade beslut. Men de kunde nog inte förutse att ändrad arvsordning och avskaffad arvsskatt skulle elda på en samhällsskadlig utveckling. Juristerna? De lät ju en uråldrig rättsprincip gå i graven, utan att ens säga flasklock. Fast det är inte deras roll att göra analyser av framtida samhällsförändringar.

De jag anser bär skulden för utvecklingen är nationalekonomerna.

Det är deras uppgift att identifiera och adressera samhällsekonomiska problem.

I andra länder finns det ekonomer som har noterat nackdelar med överföringar sent i livet, men de svenska ekonomerna har sovit vid ratten. Våra ekonomer har pratat mycket om fördelningen mellan samhällsgrupper, men för lite om fördelningen mellan generationer.

Idéfattiga ekonomer

Varför får man då inte läsa något från ekonomer om den här frågan som påverkar aspekter som produktivitet och barnafödande?

Jag tror att det beror på två saker. Den ena orsaken är att överföring av kapital mellan generationer inte längre ses som en nationalekonomisk fråga i Sverige. Efter arvsskattens avskaffande betraktas frågan bara som ren privatekonomi. Nationalekonomer tycker därför att ämnet hör hemma i tidningarnas frågespalter.

Den andra orsaken är att de nationalekonomer som så gärna yttrar sig i media är påfallande idéfattiga.

De har sällan innovativa lösningar på ekonomiska problem och tenderar att återkomma till samma tankegods.

Exemplet Calmfors och yoga med Winsth

Ett exempel är Lars Calmfors som under åratal har pratat om fastighetsskatt. Det har han gjort likt en trasig grammofon. Det är samma gamla visa med argument som redan från början inte lyckades övertyga opinionen.

Han och hans kollegor på akademierna borde ta sig an frågan om överföring av kapital mellan generationer i stället för att propagera för oönskade skatter.

Går man till bankernas ekonomer är situationen tyvärr inte bättre. Av dem får man ta del av Annika Winsths yogaövningar, vad en räkmacka kostar på flygplatsen eller hur mycket veckopeng som barn i olika åldersgrupper borde få. De kommenterar alltså ofta vardagsämnen, men skriver för lite om samhällsekonomiska problem.

Bredare debatt behövs

Som ni märker försöker jag nu provocera fram en debatt med våra mediakära ekonomer.

Vi behöver deras medverkan för att diskutera samhällsutvecklingen där pensionärer i allt högre grad ärver av pensionärer.

Jag kan gärna ge förslag på hur vi kan vända utvecklingen, men jag kan inte själv lösa problematiken.

Vi måste få till en bredare debatt om den här frågan. Den är för viktig för att tigas ihjäl. Om vi inte gör något för att bryta utvecklingen kommer framtidens arvingar att finnas på ålderdomshemmen.

Thomas Eriksson är jurist och författare med tidigare yrkeserfarenhet inom förmögenhetsförvaltning i Schweiz