Kreativ kvarterskarusell

Buenos Aires har som så många av sina latinamerikanska stadspolare snabbt utvecklats till en megastad med ett förortslandskap med miljoner och åter miljoner människor. Men det som skiljer Buenos Aires från främst dess brasilianska och mexikanska kollegor är den unikt kraftfulla stora innerstaden, en stenstad med cirka tre miljoner invånare.

Flera av stenstadens delar tar ut svängarna riktigt ordentligt. Mer tungt borgerliga kvarter än Recoleta får man leta efter i världen. Här har de rika skapat sina hus och palats utan hämningar och med gasen i botten. Allt med samma drivfjäder: att lyckats bättre än borgarklassen i hemländernas Paris, Madrid, Rom och London.

Raka motsatsen är det mytomspunna La Boca, de gamla, grymt proletära hamnkvarteren – bitvis turistifierade med ett banalt tingeltangel. Men än i dag bjussar många av bakgatorna på hemliga krogpärlor och sin nästan oresonliga fotbollsromantik. På samma sätt lever Buenos Aires eget Montmartre, San Telmo, kvar i en charmerande, svunnen bohemisk livsstil. Här tycks fler vara “studenter” och “konstnärer” på det gamla sättet, än i någon annan storstad.

Kanske är det inte så konstigt att en stadsdel mer än alla andra utvecklats till dagens bubblare – Palermo. Detta är Buenos Aires både till ytan och till antalet invånare största stadsdel och har historiskt alltid spretat i olika riktningar. Den nordöstra hörnan är det lilla exklusiva Palermo Chico, fyllt med palatsliknande villor, ambassader och konsthallar. Åt andra hållet ligger Alto Palermo, som alltid haft mer av en downtownfunktion. Här vid Plaza Güemes finns också de kvarter som skämtsamt kallas “Villa Freud” – med kanske den högsta koncentrationen av psykoanalytiker i världen.

På senare år har strålkastarna helt riktats mot det mer anonyma Palermo Viejo. Trots historiskt kända invånare som Jorge Luis Borges och Ché Guevara har denna del under många år varit ett mischmasch av bilverkstäder, transvestitisk prostitution, förfallna bostadshus. Men sedan början av 2000-talet, när ekonomin kraschade totalt, har just dessa kvarter fått en kreativ nytändning och massiv ung, nyborgerlig invasion. Radiostationer, tv-studior, nya filmbolag drog in i tomma lagerlokaler. I folkmun fick området snabbt namnet “Palermo Hollywood”.

Den nästan helt utblottade medelklassen fick samtidigt inte råd med importerade märkeskläder. Som över en natt uppstod ett skriande behov av inhemskt tillverkat mode. I ett slags “lika barn leka bäst” samlades de mest hippa, coola och nytänkande ur denna kreativa skara i de – då – billiga butikslokalerna på sidogatorna till Plaza Cortázar. Innovativa krögare och barägare följde snabbt efter. Området döptes med en självklarhet till “Palermo Soho”.

Efter hundratalet internationella artiklar är nu Palermo Hollywood och Palermo Soho kändisar på den urbana mediekartan. Mäklare kan spana in mer globalt välfyllda plånböcker, i stället för den gnetigt prutande lokalbefolkningens. Och inte så få européer tycker att det är just här man ska ha sitt nya alternativa boende.

Det bästa med Buenos Aires stadskärna är att den aldrig tycks sina. Smarta fastighetsmäklare pratar skämtsamt redan om ett “Palermo Queens” – de fattiga intilliggande gamla judiska kvarteren, Villa Crespo, som nu prismässigt är som “Soho” och “Hollywood” för tio år sedan.

Det gör att Buenos Aires säljargument: “billigare än Berlin” – och enligt många “roligare än Brooklyn” – fortfarande håller inför vår tids unga kreativa nomader.

Fotnot: Bobo Karlsson har de senaste fyra åren bott I São Paulo och Rio de Janeiro. Han utkommer i dagarna med boken Urban Safari om tolv storstäder.