Kusinen från landet

Peder Wallenberg verkar vara en kärv karl. Inget leende när vi hälsar. Bara en snabb och oengagerad handskakning. Är han folkilsk? undrar man. Men han har väl ingen tid för fjäsk. Här är en man som, vid 73 år, inte har ro att vila. Han verkar arbeta oupphörligt.

Och när han börjar prata – fort och med intensitet – framgår att det finns ett engagemang bakom den barska fasaden. Han pratar helst om kultur, utbildning, stadsplanering och integration, visar det sig. Men också för utsatta kvinnor, jordbävningsoffer och fattiga i Mellanöstern och Afrika.

En hel del av det han säger skulle kunna komma från någon vänsterintellektuell ur kulturmaffian. Men inget kunde leda tanken mer fel än att likna honom vid en sådan. För han formulerar sig lika ofta på ett sätt som andas – hur ska vi säga? – socialkonservatism. Ord som “värdegrund”, “ansvar”, “långsiktighet”, “förtroende” återkommer. Och intonationen är omisskännligt uppfordrande: stockholmsk överklass. Den som har stött på en och annan Wallenbergare genom åren vet att det tonfallet finns på fler håll i släkten. Det handlar om bestämda åsikter och en vana vid att folk lyssnar uppmärksamt.

Peder Wallenberg tar emot fritidsklädd på kontoret i en flygel hemma på gården Lemshaga på Värmdö öster om Stockholm. Han är kusin till Peter “Pirre” Wallenberg och son till “gamle” Jacob Wallenberg (som var bror till Peters pappa Marcus). Han föddes under mamman Marianne Sagers kortlivade äktenskap med Henry Sager, men adopterades i vuxen ålder av sin biologiske far.

Han sa i en intervju för några år sedan att han inte hade särskilt mycket kontakt med den mer berömda delen av släkten. Fast relationerna verkar inte helt bottenfrusna. När Affärsvärlden är på besök har han precis skickat utkast till en debattartikel till Investors ordförande Jacob Wallenberg för synpunkter. Och åtminstone något av Peder Wallenbergs åtta barn brukar synas på det stora släktkalas som hålls på Peter Wallenbergs födelsedag varje år.

Peder Wallenberg ärvde sin far och har pekats ut som den rikaste i släkten. Hur det är med den saken vet man inte så noga, för huvuddelen av förmögenheten ligger i The Peder Sager Wallenberg Charitable Trust, en stiftelse på Guernsey som skapades i början på 1990-talet och som då hade ett kapital på 700 miljoner, enligt Veckans Affärer. Om avkastningen har varit rimlig borde det kunna handla om ett par miljarder idag. Vi återkommer till det.

Annars har det inte stått så förfärligt mycket om Peder Wallenberg i tidningarna det senaste decenniet, förutom ett och annat om hans planer att omvandla Skeppsholmen till ett kulturcentrum, inklusive idén om en tunnelbanelinje med station under vattnet mellan Djurgården och Skeppsholmen. Annars är det låg profil som gäller. Verka utan att synas.

Är du blyg?

– Det vet jag inte. Det finns ju olika personlighetstyper. Det finns sådana som Janne Carlzon och Anders Wall som syns ofta i samband med sina stiftelser och liknande. Jag känner båda två. De är intresserade av att bli fotograferade, men jag är inte road av det. Jag ägnar mig åt andra saker och söker inte uppmärksamhet egentligen.

Mycket av tankekraften går åt till samhällsfrågor.

– Jag är intresserad av integrationsfrågor. Jag tycker vi ska satsa på nysvenskarna. De har i allmänhet mycket större entreprenörsanda än infödda svenskar. Första generationen som kommer kanske startar kemtvättar och tobaksaffärer. Andra generationen får möjlighet att studera. Och vi vet att det håller på att bli brist på naturvetare och ingenjörer. Där finns en jättepotential.

Och intresset för stadsplanering kommer väl med yrket som arkitekt. Han började visserligen sin bana inom jordbruk i Tyskland, men upptäckte snart att det inte var hans tekopp. Och så kallade fadern på honom.

– Jag var den som hade bäst gehör hos min pappa. Han behövde hjälp med olika saker. Astra skulle byta vd och litet ditt och datt.

Men du ser dig som arkitekt?

– Ja, arkitekt och stadsplanerare.

Inte som affärsman?

– Nej, inte riktigt. I alla fall inte från början. Men jag kom ju in i olika styrelser tack vare min pappa. Jag satt i Astra, Tändsticksbolaget och Providentia. Och jag följde med honom på hans resor till Asien, Sydamerika och Australien.

– Han var ordförande i 32 olika bolag och jag lärde mig väldigt mycket av honom. Jag lärde mig långsiktighet, opartiskhet och politiskt seende.

Jacob Wallenberg dog 1980 och sonen lämnade så småningom styrelseplatserna.

– I Astra kunde jag inte vara kvar i styrelsen, staten tyckte jag var för stor aktieägare och gick emot. I Tändsticksbolaget och Providentia var det Pirre som inte ville inte ha mig kvar. De ville han själv kontrollera. Det var väl okej i Providentia, men i Tändsticksbolaget var det inte bra, för han begrep inte affären. Det har jag sagt till honom också och därför är jag väl inte så populär.

– Tändsticksbolaget var byggt på integration. Där fanns skog och godis och allt möjligt vid sidan av tändstickorna. Men det unika var att de hade byggt upp fantastiska relationer i hela världen och det var mycket Ivar Kreugers förtjänst. Det hade förvaltats av bland andra min pappa och jag fick träffa massor av människor på grund av det: Indira Gandhi och Ferdinand Marcos. Honom kan man ju tycka en hel del om, men det var intressant. Jag hade Lyndon B Johnson och hans fru, Ladybird, som gäster här i Sverige.

Tändsticksbolaget hade etablerat ett förtroende runt hela världen och det uppstod hela tiden affärsmöjligheter, enligt Peder Wallenberg.

– Då sa Pirre att det skulle slås ihop med Stora Kopparberg för att de gör dörrar och skåp. Jag sa att man kunde sälja de verksamheter som passade Stora Kopparberg till dem och låta Tändsticksbolaget fortsätta utvecklas och kunna göra nya affärer baserade på den stora tillit som fanns för bolaget.

Efter Storas köp försvann lystern runt namnet, fast det kanske inte bara berodde på uppköpet, säger Peder Wallenberg i ett ögonblick av självkritik.

– Vi gjorde också ett fel i styrelsen, och det var jag medskyldig till. Vi skulle inte ha begränsat oss till att sälja tändstickor, vi skulle ha sålt eld. Därför kom Bic före med engångständarna. Vi skulle inte ha begränsat affärsidén på det viset.

Peder Wallenberg lämnade styrelserna i de olika bolagen, men behöll aktierna, och gav sig på fastighetsutveckling.

– Jag renoverade hus på Gärdet som familjen ägde. Där bodde många gamlingar så jag satte in en sjuksyster i en lägenhet som stod tom och satte ett larm i toaletterna som gick om ingen spolade på 24 timmar. Men Hyresgästföreningen blev förbannade, och tyckte att det där bara var för Östermalmskärringar. Så de protesterade. Sverige var ju väldigt socialdemokratiskt då.

– Sedan blev det en massa skriverier i tidningarna med rubriker som “Wallenbergs karusell på Karlaplan” och sådant där. Och en dag stod det “Wallenberg häktas i dag”. Då orkade jag inte mer, så då sålde jag fastigheterna som jag hade gjort i ordning och flyttade.

Hur kände du dig när du lämnade Sverige? Var du bitter?

– Nej, det ligger inte för mig. Först flyttade jag till England ett tag och köpte ett hus som jag renoverade. Sedan flyttade jag till Amerika och ägnade mig åt fastighetsutveckling. Vi byggde ett stort projekt i Sarasota och ett par tusen lägenheter i Tampa.

– Och så köpte vi ett hus utanför Sarasota. Det har jag kvar fortfarande. Där har mina barn lärt sig simma och cykla och sånt och jag tror att de är mer fästa vid huset än vad jag är. Jag tycker Florida är ganska tråkigt.

Han ritade, planerade och investerade själv i projekten. Och det verkar ha blivit en bra affär.

– Det sista huset i Sarsota sålde vi just före kraschen, berättar han inte utan stolthet.

Under tiden i Florida började Peder Wallenberg också investera i it- och hitechbolag.

– En del har gått bra och andra har inte gått så bra. Vi var delägare i något som heter Concour, som fortfarande finns, och i Travelogics. Där sålde vi första hälften till ett väldigt bra pris, men sedan dök hela marknaden och för den andra hälften fick vi inte mycket.

Enligt tidningsuppgifter när affärerna gjordes inbringade försäljningarna uppemot en miljard kronor. Och intresset för bolag med ny teknologi finns kvar.

– Vi har ett bolag som heter E-trial som arbetar med att styra och kontrollera utvecklingsprojekt inom läkemedel med hjälp av datorer. Pfizer tjänade till exempel flera månader i ett projekt och det innebär väldigt mycket pengar för ett läkemedelsbolag att få preparaten snabbt genom sin pipeline.

– Jag satt ju i Astras styrelse och kanske beroende på det, kanske beroende på att jag hade prostatacancer – precis som min pappa och farfar hade – så har vi varit med och startat ett bolag som utvecklar läkemedel mot det.

Ytterligare ett bolag håller på med solkraft, ett annat med nanoteknologi.

Du verkar road av att investera i ny teknologi.

– Ja, jag tycker det är mycket roligare än “vanliga” aktier. Men det är förstås ganska små poster. Så det är en balanserad portfölj med noterade aktier, fonder och riskkapital till små bolag.

– Fast visst är det roligt att stötta unga människor med idéer även om allt går inte går som man hoppas. Till exempel kom Sun och köpte ett bolag där vi var delägare, men innan det hade blommat ut. Men då kan man inte säga nej eftersom grundarna blev så lyckliga. Det blev ju bra, men kanske inte riktigt den raket som vi hade hoppats.

– Och i Mexiko gick vi på en mina. Vi var distributörer för Apple i hela Sydamerika. Det gick bra på de flesta ställen men i Mexiko, som var en stor marknad, använde de vinsterna till att betala mutor till statstjänstemän. Och det i så stor utsträckning att bolaget inte kunde betala sina skatter. Det uppdagades inte förrän det hade gått väldigt långt. En vd som agerar tillsammans med en CFO kan ju faktiskt dölja väldigt mycket.

– Tidigare engagerade jag mig väldigt mycket i de här bolagen och satt i styrelser och liknande. Men på sista tiden har det inte blivit lika mycket.

Följer du med på börsen?

– Ja, det gör jag.

Vad säger du om den kraftiga nedgången?

– Ja, jag tycker ju inte om den. Men jag kan förstå den. I grund och botten beror den ju på girighet. Det finns alldeles för många kortsiktiga lösningar och alldeles för litet långsiktighet.

Hur ha du klarat dig?

– Vi ligger ganska likvida.

Vad skulle du köpa nu?

– Just nu köper jag ingenting. Men jag bryr mig väldigt mycket om ledarskapet i bolagen. Och vi har många bra ledare. I SSAB, Kullager och Atlas Copco till exempel. Fred Kindle i ABB var bra. Den nya vet jag inte så mycket om. Sandvik tror jag har en bra ledare.

Har du aktier i dem?

– Ja, jag tror att jag har i alla dem jag nämnde.

Det är mycket verkstad.

– Ja, skogen har ju varit oerhört misskött tyvärr. Det är sorgligt att se vilka felsatsningar de har gjort, och det är ju inte minst Investors fel.

För några år sedan engagerades Peder Wallenberg i ett hotellbygge i staden Quesir i södra Egypten. Det första hotellet blev så småningom ett till. Men Peder Wallenberg var med så det skulle förstås vara i ett kultur- och utbildningscentrum med ett Youth Center, och ett hantverkscentrum också. Därefter har det blivit ytterligare Youth Centers i Kenya och Burundi. Dessa drivs genom stiftelsen Carpe Vitam International som Peder Wallenberg har satt upp och som finansieras av hans Charitable Trust. Där ligger också huvuddelen av hans övriga investeringar, bolag och affärsverksamheter. Det finns ytterligare en Carpe Vitam-stiftelse som verkar i Sverige och som bl a stödjer körsång, kultur och utbildning.

Nu har ett av de egyptiska hotellen sålts men Egypten gav smak för Mellanöstern. Nästa stora projekt, kanske hans största, är en helt ny högskola i Jordanien, några mil norr om Amman. Stiftelsen har förbundit sig att skjuta till 10 miljoner dollar till en tvärvetenskaplig masterutbildning som arrangeras i samarbete med en rad av världens ledande universitet.

– Men vi behöver 100 miljoner dollar, så min stora uppgift nu framöver är att ordna den finansieringen.

Om trusten är han i övrigt mycket förtegen.

Hur stor är The Peder Sager Wallenberg Charitable Trust i dag?

– Det kan jag inte riktigt tala om, men den räcker ju för de åtaganden vi har gjort i alla fall.

Du har nått en ålder när många trappar ner. Funderar du på det?

– Nej, det hinner jag inte. Det är full speed, ja nästan mer än det.

Och så är det nog. Men man kan fråga sig hur omgivningen står ut med tempot.

Du har varit gift tre gånger. Är du besvärlig att leva med?

– Ja, kanske. Du får väl fråga dem. Men i alla fall så har jag en bra relation med mina tidigare fruar. Alla tre brukar vara med på midsommar, till exempel, och ordna olika delar och så där.

På väggen på kontoret där intervjun sker sitter en enorm bild, säkert två meter bred, med Peder Wallenberg och alla de åtta barnen. Den togs på hans 70-årsdag på familjens ställe på Kallskär i Stockholms skärgård. Han pekar ut barnen och berättar var i världen och livet alla befinner sig.

– Han är snål mot sig själv, men oerhört generös mot andra, säger sambon Gitte Löfgren under lunchen efter intervjun, och hon berättar en anekdot om lyckan när han köpte dussintals kalsonger till kanonpris på Dressmann. Och själv minns han med uppenbar glädje den tid på 1980-talet då han kunde flyga med Peoples Express till USA för 80 dollar.

Efter lunchen visar han runt på gården. Huvudbyggnaden är från 1600-talet och han köpte gården med 700 hektar mark av Gustafsbergsfabrikens pensionsstiftelse. När? Nja, det vet han inte så noga. Årtal är inte Peder Wallenbergs starka sida, det medger han. Men vi resonerar oss fram till att det bör ha varit någon gång runt 1990.

Han berättar om renoveringsarbetet. Praktiskt taget ingenting hade gjorts åt gården på 100 år. Resultatet måste nog beskrivas som en liten sevärdhet. I corps de logiet finns konstsamling med förträdesvis svenska mästare av något äldre modell. En Zorn här, en Krouthén där, en Hauptbyrå och en Zorn till. Och där på sekretären ett ur som tillhört Lovisa Ulrika.

I anslutning till gården ligger Lemshaga akademi. En friskola som Peder Wallenberg startade 1995 och som i dag har 350 elever och som arbetar med en speciell pedagogik. Tanken är att ta till vara varje barns unika egenskaper.

– Man ska få kännas sig stolt och lära sig att arbeta i team. På det sättet motverkar man mobbning eftersom den ofta bottnar i bristande självkänsla, förklarar Peder Wallenberg. En barsk karl. Men med ett hjärta.

____________

DEN SEGLANDE ARKITEKTEN

Namn: Peder Gustav E.C. Sager Wallenberg

Ålder:73

Bor:Värmdö utanför Stockholm.

Utbildning:Arkitekt KTH.

Karriär:Olika befattningar som arkitekt på arkitektkontor och i Stockholms stad. Egen verksamhet.

Fritid:Seglar gärna, men alltmer sällan med familjens legendariska Refanut.

Övrigt:Grundare av stiftelserna Carpe Vitam International och Carpe Vitam Sweden som stöjder kultur och utbildning, primärt i Afrika och Mellanöstern respektive i Sverige.