Lugn – centralbanken trycker mer pengar

Sverige är ett av de länder som under längst tid experimenterat med negativa styrräntor. Experimentet varade under nästan fem år och avslutades i januari i och med beslutet att höja reporäntan till noll. Även om minusräntorna under perioden hjälpt till att knuffa inflationen mot inflationsmålet – KPIF runt 2 procent – har kommunikationen från Riksbanken på senare tid snarare fokuserat mer på riskerna än de eventuella fördelar man hoppats uppnå med negativa styrräntor. Överdrivet risktagande, problem för pensionssystemet, försämrad intjäning för banksystemet samt högt uppdrivna tillgångsvärden är några områden inom vilka man gett uttryck för oro. I protokollet från Riksbankens senaste penningpolitiska möte framgår tydligt en motvilja från delar av direktionen att gå tillbaka mot negativa räntor, även om inflationen underskrider målet på medellång sikt. I stället pratar man om att hellre, vid behov, stimulera med Riksbankens balansräkning. I klartext; att köpa ännu mer obligationer. Vilken typ av obligationer man i så fall ska köpa – stats­obligationer, säkerställda obligationer, kommun­obligationer, ”gröna” eller ”bruna” obligationer – är en intressant fråga i sig men inget jag tänker gräva djupare i här; den diskussionen är värd en egen krönika. Nej, det som jag grubblar på är hur länge man kan fortsätta med obligationsköpen – och går det alls att avsluta dem?

Riksbanken har under lång tid redan köpt stats­obligationer. Faktum är att man lyft bort cirka 45 procent av den utestående stocken från marknaden. Därav följer diskussionen om vilka eventuellt andra typer av obligationer man ska köpa i framtiden. Och Riksbanken är inte ensam. Efter finans- och eurokrisen började världens större centralbanker köpa obligationer i stor skala. Man har tryckt upp tusentals miljarder nya pengar i sina respektive valutor – centralbankerna äger ju sedelpressarna även om det i dag handlar om digitala pengar och inte sedlar och mynt – och köpt obligationer på marknaden. De som blivit avköpta sina obligationer har många gånger använt pengarna till att investera i andra tillgångsslag som aktier, företagsobligationer eller fastigheter. Centralbankernas nytryckta pengar letar sig därför ut i det globala finansiella systemet. Självfallet har också därför tillgångsvärdena ökat i princip oavbrutet under lång tid. Börser gör nya all-time-highs, kreditspreadar krymper och fastighetspriser drar iväg.

Under 2013 diskuterade den dåvarande amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke om möjligheten att någon gång i framtiden minska ner på obligationsköpen. Räntemarknaden fick ”tuppjuck” och räntorna sköt i höjden, på en diskussion. Man hade redan blivit beroende av centralbankspengarna. Sedan dess har ingen centralbank på allvar hotat med att minska ner eller avbryta obligationsköpen. Speciellt känsliga är marknaderna naturligtvis när ekonomin mattas av, oavsett om det beror på handelskonflikter eller coronavirus. Under de senaste två åren, trots att tillväxten bromsat upp, har obligationsköpen varit en pådrivande faktor till att motivera allt högre börskurser, eller multipelexpansion som det kallas i branschen.

Frågorna jag ställer mig, och som jag saknar svar på, är många. Hur länge kan man hålla på? Kan tillgångsinflationen sprida sig ut i ekonomin? I så fall – klarar vi högre räntor? Vad händer om/när definitionen på risk eroderar? ”Visst – det ser för jävligt ut men centralbankerna kommer trycka upp mer pengar om det går åt fanders”, sa en förvaltare jag pratade med för en tid sedan. Och hen har säkert rätt; det lär de göra. Jag har ägnat 35 år åt att försöka balansera rätt mellan risk och avkastning. Mina erfarenheter håller på att bli en belastning. En ny generation finansaktörer – fostrade i en expansiv centralbanksvärld och utan någon större erfarenhet av finansiella kriser – håller på att växa upp och ta över.

Moralisk risk (eng moral hazard) kan – enligt Wikipedia – födas ur ett beteende där en individ inte drabbas fullt ut av de negativa effekterna av sitt handlande. Därmed får individen ett incitament och en tendens att handla mindre försiktigt än annars.