Mattan dras undan

Arbetslösheten har parkerat under fyra procent och de nya löneavtalen har slutits på nivåer inom de samhällsekonomiska ramarna. Därmed borde allt vara frid och fröjd i samhällsekonomin och vi kunde lite till mans kanske luta oss tillbaka nöjda med vad vi åstadkommit.

Så icke. Vi står inför nya utmaningar som i många fall är betydligt svårare att hantera.

Ökad sjukfrånvaro, förtidspensioneringar och en åldrande befolkning kommer att pressa landets ekonomi och gör att det blir svårt för regeringen att uppnå målet om att 80 procent av befolkningen i åldern 20-64 år ska vara reguljärt sysselsatta 2004. För närvarande är siffran 77,8 procent.

Och trots, eller på grund av, att regeringen inte når sitt sysselsättningsmål är det arbetskraftsbrist som kommer att vara det stora ekonomisk-politiska problemet under de kommande åren. Regeringens utmaningar är att minska sjukfrånvaron, stimulera folk att arbeta högre upp i åldrarna samt locka ut nya personer på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av de senaste årens utveckling blir detta en svår kalkyl att räkna hem.

Krokben på sig själv

Om man är lite elak kan man hävda att regeringens 1990-talssatsning på en halvering av arbetslösheten delvis har bidragit till att problemen under de närmaste åren blir större än nödvändigt. Många människor har helt enkelt försvunnit från arbetslivet och det är svårt att få dem tillbaka.

Ett exempel är antalet förtidspensioneringar som av arbetsmarknadsskäl ökade kraftigt i början av 1990-talet. Även om reglerna nu har skärpts så produceras fortfarande allt fler förtidspensionärer.

Ett annat exempel är de omfattande satsningarna på universitet- och högskoleplatser. Visserligen är det bra att höja utbildningsnivån, men det krävs också att utbildningarna matchar behoven på arbetsmarknaden. Enligt statistiska centralbyråns prognoser kan vi vänta oss fortsatt brist på sjukvårdspersonal, lärare och tekniker och ett överskott på samhällsvetare och humanister.

I snart 20 års tid har det pratats om den demografiska bomben som lurar runt hörnet: Allt fler pensionärer ska försörjas av allt färre i arbetsför ålder. När efterkrigsgenerationen nu närmar sig pensionsåldern blir problemen akuta. Under de närmaste åren kommer problemen delvis att döljas av att den demografiska utvecklingen ser gynnsam ut. Utbudet av arbetskraft kommer att öka när antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder skärs ner.

Men faktum är att redan nästa år minskar antalet personer i den mest yrkesaktiva åldern, 25-59 år. Samtidigt ökar gruppen över 60 år med 25.000 personer.

Sjukfrånvaron ökar

När den ekonomiska krisen slog till med full kraft i början av 1990-talet så sjönk sjukskrivningarna markant. Nu stiger sjukfrånvaron igen, och framför allt gäller detta långtidssjukskrivningarna. Om utvecklingen håller i sig så betyder det större kostnader för staten. Enligt riksförsäkringsverkets kalkyler behövs sju extra miljarder bara i år.

Sjukskrivningarna är samtidigt en parameter i en märklig statistisk fälla. Ju fler som blir sjuka, desto bättre ser det ut för regeringens sysselsättningsmål. Effekten är dubbel. Dels räknas de sjuka som sysselsatta och dessutom måste de sjuka ersättas av vikarier.

Faktum är att en relativt stor andel av de senaste årens sysselsättningstillväxt kan förklaras av att fler och fler är sjukskrivna (se diagram). Enligt regeringens egen hälsoutredare, Jan Rydh så borde den här statistikfällan också påverka synen på sysselsättningsmålet. För det kan ju knappast ha varit regeringens syfte att uppnå 80-procentsmålet genom att sjukskrivningarna ökar. När regeringen 1997 formulerade sitt sysselsättningsmål var andelen sjukfrånvarande 3,9 procent. I dag är motsvarande siffra 6,3 procent, en ökning med 125.000 personer.

Inget konjunkturfenomen

De ökade sjukskrivningarna brukar nästan lite slentrianmässigt betecknas som ett »konjunkturfenomen« – det förbättrade arbetsmarknadsläget gör att arbetstagarna törs vara hemma i större utsträckning. En del sanning finns säkert i påståendet, men utvecklingen är i betydligt högre grad ett besparings- och åldersfenomen. Sjukfrånvaron ökar med stigande ålder och många arbetsplatser, inte minst inom offentlig sektor, har upplevt stora besparingar med ökad arbetsbelastning som följd.

Att antalet långtidssjukskrivna ökar får samtidigt andra följdeffekter, eftersom det finns ett starkt samband mellan långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. När andelen i gruppen 55-64 år ökar så ökar också sjukskrivningarna och, som ett brev på posten, förtidspensionärernas andel av den totala befolkningen.

När regeringen skapade sitt sysselsättningsmål tycks det som om policymakarna inte tänkte framåt i särskilt hög grad. Snarare blickade de bakåt mot det ljuva 1980-talet, när sysselsättningsgraden låg närmare 85 procent.

Sedan dess har så mycket hänt med arbetsmarknadsstrukturen att det är svårt att tänka sig att målet kommer att uppfyllas. Visserligen tror exempelvis storbanken Nordeas ekonomer i sin senaste konjunkturprognos att regeringen ska vara på god väg att klara målet redan 2003. Konjunkturinstitutet, och regeringens egna prognosmakare på finansdepartementet, anser för sin del att en sådan utvecklingsförhoppning är överdrivet optimistisk.

Skillnaden i bedömning förklaras troligen till stor del av att banken ser sysselsättningen som ett efterfrågeproblem: Om bara konjunkturen är gynnsam så kommer sysselsättningen att fortsätta öka. KI däremot frågar sig varifrån personerna ska komma och ser uppenbara problem med att få ut så många på arbetsmarknaden.

Invandring

Vad ska då kunna lösa den kommande arbetskraftskrisen?

En metod som använts med framgång under tidigare decennier borde komma väl till pass – arbetskraftsinvandring. Ur denna aspekt så passar den kommande EU-utvidgningen österut perfekt. Inte bara Sverige kan dra nytta av en sådan utveckling, utan även länder som Tyskland, som har ännu större demografiska problem framför sig.

Den här öppningen begriper givetvis alla politiker. De föreslagna övergångsreglerna om begränsad arbetskraftsinvandring under de första sju åren efter det att nya länder får inträde i EU har primärt som syfte att lugna den inhemska folkopinionen. För om sanningen ska fram så är länderna som redan befinner sig i EU:s famn i minst lika hög grad beroende av en utvidgning som de länder som nu tvingas stå med mössan i hand och knacka på porten.