Med pengarna kommer makten

Det stora gasavtalet mellan Kina och Ryssland ser ut att bli perfekt för stora delar av världen. Västeuropa och dess allierade tvingas ställa om från ryskt gasberoende – såväl miljöskäl som geopolitiska skäl att glädjas. Det energislukande kinesiska imperiet får säkerställda leveranser till ett bra pris. Och Vladimir Putin kan posera som jämbördig med kinesiska makthavare.

De stora förlorarna är givetvis det ryska folket, när fernissan från avtalet börjar vittra sönder och det står klart att Ryssland förvandlats till en kinesisk koloni.

Det finns historiskt en rad olika definitioner av beroendeställningen mellan ett starkare och ett svagare land: koloni, suveränitet, vasallstat, satellitstat, lydstat och så vidare. Varje definition har sin historiska och statsrättsliga egenhet. Exempelvis skiljde sig Kongos förhållande till belgiske kung Leopold från förhållandet mellan 1930-talets Manchukuo och Japan. Och exakt hur Kina och Ryssland väljer att reglera sitt samarbete kan kanske få en egen definition?

Men Ryssland ser alltmer ut som ett råvarurikt afrikanskt land: Staten styrs inte av ett parti utan av en stark man. Rikedomar stjäls regelbundet ur statskassan och vid maktskifte dyker nya oligarker/klanledare upp redo att försnilla landets rikedomar (efter det sovjetiska imperiets fall med hjälp av svenska akademiker). Råvarutillgångarna ökar korruptionen men bidrar aldrig till någon långsiktig tillväxt. Härskaren, en Bokassa eller en Mobutu, ser gärna till att beväpna små milisband som gör raider över gränsen till grannländerna. Och det finns nästan alltid någon utländsk finansiär/samarbetspartner/skyddsmakt – må det vara i form av oljebolag, gruvbolag, franska tjänstemän eller ett riktigt imperium.

Och inget hindrar att landet i fråga självt har egna mindre kolonier. I det aktuella ryska fallet exempelvis det råvarurika Sibirien och ryska Fjärran Östern. Och där finns det allt att vinna för Kina. Sibirien och Fjärran Östern (liksom Mongoliet) är fullt av råvaror, fullt av grusade förhoppningar, fullt av misär men allt tommare på befolkning – de som är kvar blir alltmer skeptiska till Moskva.

Ryssland har misslyckats med att utveckla sina östliga delar, och rättsosäkerheten har gjort att sydkoreanskt och japanskt kapital håller sig borta. Ryssland behöver Kina.

Det handlar inte bara om att bygga en pipeline för gasen. Det handlar om kol, och olja, järnmalm och uran. Och nickel. Mitt i Ryssland, öster om Ural, ligger exempelvis Norilsk, världens största nickelgruva. Gruvan grundades som en del av Stalins lägersystem och är en mänsklig katastrof. Men den är viktig för en expanderande ekonomi, särskilt nu när leveranserna från Indonesien stryps. Guldet i sibiriska Kolyma, även det en del av den mänskliga katastrofen, finns också att hämta ur marken. Överallt viktiga råvaror som kräver oerhörda investeringar på infrastruktur för att utvinnas – och Kina kan fixa det som Ryssland själva inte förmår. Med det kommer makten.

Makten hamnar alltid hos det expansiva riket, inte hos den stillastående sönderfallande staten. Oavsett om Sibirien och ryska Fjärran Östern blir Kinas egna Krim med kinesiska arbetare, kinesiska företagare och kinesisk militär, eller om endast råvaruleveranserna hamnar under kinesisk kontroll, lär inte Moskvas utrikespolitik avvika alltför mycket från Beijings. Ryssland får ägna sig åt tsarens gamla jaktmarker kring Kaukasus. Kort sagt: Kina tar hand om Östern, med Ryssland får nöja sig med Svarta havet och Centralasien – och pipelinebråk med Georgien, utrikesminister Carl Bildt och Turkiet. Det kostar på att vara stor råvaruleverantör, en läxa som järnmalmen lärt Sverige.

Sluter leden

Givetvis blir svaret på det EU-­kritiska resultatet i parlaments­valen: Ännu mer centralisering.