Pajas står Italien dyrt

När solen leker i Canal Grandes vatten är Venedig bländande vackert. Helt klart är det en av världens vackraste städer. Oktoberluften är frisk men ännu ljum.

Men tittar man lite närmare ser man att de magnifika byggnaderna vittrar sönder. Sakta sjunker den glänsande staden ned i Medelhavet.

På liknande sätt vittrar det vackra Italien. Samhällsstrukturen är ålderstigen och ekonomin stagnerar. Politiken är paralyserad. Nästan inga strukturreformer genomförs.

På avstånd kan vi tycka att premiärminister Silvio Berlusconi är en obegriplig, absurd fars som ändå är rätt underhållande. Pikanta kryddor saknas inte med sex, lyxliv, korkade uttalanden och mutanklagelser. För italienarna har eländet allvarliga konsekvenser.

Sedan mediemogulen Berlusconi klev in i politiken när partiväsendet rämnade 1994 har Italien haft klart sämst tillväxt i Västeuropa. Han har dominerat den politiska scenen och har varit premiärminister 1994 (åtta månader), 2001–2006 och från 2008.

Åren 2001–2008 växte Italiens BNP bara med futtiga 0,9 procent per år i genomsnitt, enligt Eurostat. Det kan jämföras med Tysklands 1,25 procent, Sveriges 2,4 procent eller Spaniens 3,1 procent. Snigelfarten år efter år får effekter. För något år sedan gick Spanien om Italien i välstånd per invånare.

Nu är allt inte Berlusconis fel utan hela den politiska klassens, som extremt toleranta väljare utser. Berlusconi har en stor majoritet i parlamentet, men knappt något blir gjort. Vänster­oppositionen är hopplöst splittrad och ägnar sig åt interna trätor. De har just valt den fjärde ledaren på två år.

Listan är lång på vad politikerna borde ägna sig åt, om man frågar OECD eller IMF: Konkurrensen är dålig på många marknader. Liberaliseringar behövs inom detaljhandeln, tjänster, tranporter och energimarknaden. Den sega byråkratin behöver effektiviseras.

Ett jätteproblem är den stela arbetsmarknaden. En viss förbättring skedde 2004 med korttidskontrakt. Men det sociala skyddsnätet är undermåligt – endast 40 procent av de anställda har rätt till a-kassa. Därför kämpar facken desperat för att behålla gamla jobb och emot all ökad flexibilitet.

Politikerna har systematiskt missskött statsfinanserna under lång tid. Så några pengar finns varken till sociala reformer eller till stimulanser under den ekonomiska krisen. I år når statsskulden 114 procent av BNP och räntebetalningarna är en tung utgift.

Dessa pengar vore bättre använda på reformer, till exempel en upprustning av det föråldrade utbildningssystemet. Som det nu är saknar rektorer och lärare ansvar och goda incitament. Dator­undervisning bedrivs utan datorer.

Enligt FN har Italien den näst lägsta andelen högutbildade i EU: 10 procent av arbetskraften. Rumänien är sämst i EU. Italien ligger långt under övriga västländer och i nivå med Panama och Tadzjikistan. Andelen lågutbildade, 59 procent, är den tredje högsta i EU efter Portugal och Malta. (Sverige: 27 procent hög- och 21 procent lågutbildade.)

En tung börda att släpa på är att södra Italien fortsätter att vara underutvecklat, årtionde efter årtionde. Maffian, korruption, inkompetens och en stor svart sektor är giftiga ingredienser i ett förskräckligt ekonomiskt klimat.

Reformlistan är inte slut. Transportnätet är överbelastat. Banksystemet är överlägset dyrast i EU för hushåll och småföretag, och ålderdomligt. Bank på internet är senaste nytt.

Alla dessa sänken leder till fallande och låg produktivitet. Det är ett mirakel att Italien trots allt har så många världsledande storföretag och legendariska små familjeföretag.

Priset som medborgarna betalar är att de flesta blir fattigare. Gapet mellan fattiga och rika har växt stadigt sedan början på 1990-talet. Gapet är större än i alla andra västeuropeiska länder utom Portugal, enligt FN:s Gini-index. (Storbritannien ligger lika.)

Ändå är folk fulla av livsglädje, i Venedig och överallt i landet. Den vittrande skönheten accepteras med fatalism, liksom regelbundna översvämningar av Venedigs gator.