Privatekonomi för trögtänkta

Den stora behållningen med Birgitta Pipers bok om privatekonomi för kvinnor är att läsa om hennes egna erfarenheter. Som när hon bytte bank efter att blivit snorkigt behandlad av en ung karriärsugen bankman. Dessa avsnitt bjuder på kul och underhållande läsning.

I övrigt är detta till stor del ytterligare en bok som gnuggar in att bankernas rådgivare inte är några rådgivare utan försäljare, att privatekonomi är svårt och värst av allt är att välja PPM-fonder. Författaren har varit ekonomijournalist på Sydsvenskan och har en egen spalt i M Magasin, med målgrupp kvinnor 55+, där hon svarar på frågor om privatekonomi.

Kanske har hennes syn på kvinnors kunskap om ekonomi färgats av insända läsarfrågor, som möjligen inte är ett representativt urval. För visst finns det gott om osäkra okunniga män också. Däremot har Piper helt rätt i att det är en fråga om klass och utbildning, det är lätt att instämma i kravet på privatekonomisk utbildning i skolan. Att ta ytterligare ett steg och kräva finansiell rådgivning i kommunal eller statlig regi känns mer tveksamt. En viktig poäng som Birgitta Piper rundar är att i dagens Sverige förväntas individen ta ett större ansvar för sin egen ekonomi inklusive framtida pension. Att sköta sin egen ekonomi är inte svårare att lära sig än någonting annat som alla gör, som att välja skola till barnen eller köpa en ny bil.

För de flesta handlar det nog också lika mycket om ointresse som om svårigheter att lära sig. Få ämnen är lika abstrakta och tråkiga som pensioner. I boken påpekas vid flera tillfällen hur många placeringsalternativ det finns att välja på, hur svårt det är att förstå det finstilta och hur svårt det är att välja i PPM.

Här gör nog författaren de förmodade kvinnliga läsarna en otjänst genom att framställa sparande som något betydligt krångligare än det behöver vara. Tipsen till aktiesparare om att noga följa med i marknaden men samtidigt vara långsiktig och läsa tidningarna men inte bry sig om vad som står där måste uppfattas som motsägelsefulla.

Och som så ofta finns djävulen i detaljerna. Denna gång i ordlistan längst bak i boken – det är länge sedan Stockholms fondbörs försvann och börsposter för svenska aktier har inte funnits sedan oktober 2008.