Ratade ratingfirmor

Så länge en lärare sätter rättvisa betyg är allt bra. Men ommagistern slarvar, då reagerar barnens föräldrar. Det är det somhåller på att hända nu med finansmarknadens betygsättareratingfirmorna.

De tre stora, Moody”s, Standard & Poor”s och Fitch IBCA, harfått mycket skäll för att de dröjde så länge med att sänkakreditbetygen för nationer och företag i Asien.

Först dagarna före jul sänkte firmorna Sydkoreas betyg till dennivå som betecknar spekulativa placeringar (BB eller lägre). Mendå gick det också undan. Enligt en kritisk rapport avmäklarfirman Merrill Lynch flyttades den sydkoreanskakreditvärdigheten ned sex pinnhål på bara ett par veckor mellanslutet av november och julafton. Det är som att ge en elev fyrai betyg ena terminen och etta nästa termin.

Ratingföretagen hänvisar till att krisens omfattning var oklarlångt in på hösten och att ett kreditbetyg inte får ses som endakvalitetskriterie. Men vad skall man i så fall ha ratingfirmornatill?

När kreditbetyg började användas allmänt i Sverige i slutet av1980-talet fyllde de i alla fall en funktion. Därmed fickfinansmarknaden för första gången en, låt vara trubbig,oberoende kvalitetsranking. Det bringade viss ordning i den dåunga marknaden för obligations- och penningmarknadslån.Skillnaderna i kreditbetyg var dock inte stora nog för attskrämma bort institutioner och företag från placeringar iNyckeln och de andra – sedermera kapsejsade – friståendefinansbolag.

Finanskrisen medförde att många svenska placerare införde reglerför att placeringarnas kvalitet måste överstiga en viss nivå påratingskalan.

Men kreditbetyg är förstås inte bara intressanta för placerare,utan också för låntagare. En viktig sådan i början av 1990-taletvar svenska staten, vilket gjorde att bedömningarna från Moody”soch Standard &Poor”s ofta uppmärksammades i debatten. Intesällan var ratingfirmorna sent ute med sina justeringar avkreditbetygen.

Senfärdiga har de alltså också varit i Asien under 1997. Detgäller inte bara i Thailand, Indonesien och Sydkorea utan ocksåi Japan där mäklarfirman Yamaichi kunde behålla ett relativtstarkt betyg ända tills konkursen kom i slutet av november.Åtminstone Moody”s har tagit till sig av kritiken. Firman sänktenyligen drastiskt kreditbetygen för flera europeiska banker somlånat ut i Asien. Kanske finns nu en risk för att ratingfirmornahamnar i andra diket, att man reagerar alltför snabbt.Egentligen är det synd att firmorna försatt sig i den härsituationen. Ty standardiserade kreditbetyg har en funktion pådagens allt mer gränslösa kapitalmarknad. Ingen placerare kangöra en genomgripande analys av alla papper i en diversifieradkreditportfölj. Ett sållningsinstrument behövs.

Kreditbetygen är trubbiga, precis som betygen i skolan är det.Men de kan ändå tjäna som riktmärken. Det gäller inte minst närEMU står för dörren.

Valutaunionen river ju nationsgränserna mellan de nationellakreditmarknaderna och eurozonens tillkomst innebär attplacerarna måste ta ställning till kvaliteten hos obligationerutgivna av en mängd tidigare okända företag och kommuner.Ratingfirmorna behöver alltså förbättra sitt rykte. Ett sätt attgöra detta, förutom att göra bättre prognoser, är att hanterasin känsliga roll som halvofficiella organ som drivs medvinstintresse mer varsamt.

De kan till exempel berätta mer utförligt om hur de tjänar sinapengar, hur de hanterar konfidentiell information och om de hartransaktioner med närstående företag (Standard & Poor”s har tillexempel både analystjänsten MMS och tidskriften Business Weeksom systerbolag).

BILDTEXT: Ratingfirmorna får dåligt betyg för sina insatser iAsien.