Valet och Volvo – vilken härlig vecka

Jaha, så vad ska man rösta på? Röda laget och Göran, som tycker att han redan har ordnat allt i landet och som mest pratar om hur illa det går om han inte får fortsätta leda oss? Eller blå laget med Fredrik, som navigerar med ett vått finger i luften, hyperkänslig för opinionsvindarnas kantringar? I politikens Mittens rike är procentsatserna i ersättningssystemen och storleken på kostymen de tydligaste skillnaderna mellan statsministerkandidaterna.

Så i min lilla värld har en outsider dykt upp på radarn. För en sextiotalist och storstadsbo har tanken att rösta på centern tills nyligen tett sig – ja, exotisk. Partiet har i decennier ägnat all kraft åt två obegripliga ting: att bekämpa kärnkraften och att befrämja ekonomiskt stöd till ställen där ingen bor.

Men för något år sen väcktes min nyfikenhet när jag hörde Fredrick Federley, ungcenterns ordförande, prata. Den som lyssnar uppmärksamt finner ett parti som omfamnar globaliseringen. Som samtalar fördomsfritt om ett så kontroversiellt ämne som platt skatt. Ett parti som tycks förstå att företagande och entreprenörskap är välståndets motor och som bygger sin politik och sitt valbudskap på den insikten. Man finner, kort sagt, ett parti som mer än något annat i svenskt politik har anpassat sig till den värld av hårdare internationell konkurrens som vi faktiskt lever i.

Dessutom är Maud Olofsson en partiledare som brinner för sina frågor och som inte låter taktiken ta överhand över ideologin och det personliga engagemanget. Det är möjligen omodernt och säkert skadligt för väljarstödet, men unikt och sympatiskt.

Men även om centern tilltalar förvånande många tidningskrönikörer och även om Maud Olofsson har charm, så kommer de inte locka några stora väljarskaror och statsministern kommer att hämtas från ett annat parti. Oavsett vem det blir så är utmaningarna desamma.

Till hjälp åt den som ska leda landet de kommande åren har Affärsvärldens nationalekonomiske expert Pekka Kääntä sammanställt en behändig och befriande oideologisk att-göra-lista. Jag rekommenderar den varmt åt både Göran och Fredrik. Och åt Maud och alla er andra som tycker att det trots allt finns en hel del här i landet som behöver ändras.

***

Snask i folkpartiet och snusk i näringslivet. Melker Schörling och Gustaf Douglas köpte 2,3 miljoner aktier i Securitas dagarna innan resten av oss fick veta att de hade anställt Alf Göransson, NCC:s hyllade vd, som ny chef i säkerhetsbolaget. Jodå, kursen steg som den skulle på nyheten. Och farbror Melker intygar att han inte visste något om rekryteringen när han köpte. Nej, naturligtvis inte.

Greve Gustaf ville inte ens prata med Affärsvärlden.se som spräckte nyheten om aktieköpen men sa senare till Dagens Nyheter att, jo han köpte aktier den 23 augusti. Men han träffade Alf Göransson först dagen efter, den 24. Så han bokade alltså mötet med Alf Göransson samma dag som det ägde rum? Fet chans, som kidsen säger.

***

Ja, hej förresten. Jag är ny redaktör på Affärsvärlden från detta nummer. Men tidningen är ingen ny bekantskap för mig. Jag har läst den sen jag hade fjunmustasch och hockeyfrilla (jo, jag hade hår en gång) och när jag fick det här jobbet var det faktiskt en gammal dröm som gick i uppfyllelse. Det känns högtidligt och litet pirrigt att få redigera den tidning som har de mest välutbildade, välavlönade och kräsna läsarna i svensk affärspress. Samtidigt känner jag en stor trygghet i vetskapen att jag har Sveriges överlägset mest kompetenta ekonomiredaktion vid min sida.

Valtid och Volvostrid. Jag kunde knappt ha hittat en mer spännande tid att börja på nya jobbet.

JON ÅSBERG