Wanja – näringslivets favorit

K onsensus, den svenska modellen av samförstånd, är i hög grad förklaringen till turerna i försäkringsbolaget AMF. Det faktum att modellen lever vidare i högönsklig välmåga – trots att det ibland kan låta annorlunda – har också starkt bidragit till att LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin sitter kvar.

Arbetsgivarna vill helt enkelt inte ta risken med en ny LO-ordförande i dessa besvärliga tider.

När AMF:s styrelse avslöjades med brallorna nere var det naturligtvis särskilt pinsamt för Wanja Lundby-Wedin. Det går inte för en ledande socialdemokrat att säga en sak och göra en annan. I alla fall inte när det handlar om att bevilja direktörer väldigt förmånliga pensioner.

Att LO-ordföranden ändå har gjort det kan bara förklaras av den samförståndsanda som råder mellan fack och arbetsgivare. Har man gemensamma bolag och måste vara överens blir det väldigt jobbigt att rota djupare och ställa besvärliga frågor. I synnerhet om bolaget går bra och ledningen betraktas som den bästa på marknaden.

Konsensustraditionen förklarar alltså varför Wanja Lundby-Wedin hamnat i skiten med en opinionsstorm av upprörda medlemmar, men också varför hon ser ut att rida ut stormen.

Under turerna i AMF-affären har det blivit uppenbart att arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv inte gärna vill ha en ny LO-ordförande som motpart.

När Lundby-Wedin kände sig “grundlurad” över Christer Elmehagens pensionsvillkor var Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström också genast “förvånad över summorna” och tyckte att han borde ha reagerat tidigare.

När Jan Herin, från gamla SAF, svor i kyrkan och hävdade att det var LO som drev fram höga pensioner för att kunna hålla nere synliga direktörslöner skyndade sig genast andra arbetsgivarrepresentanter till LO:s försvar.

Tidigare basen för Svenskt Näringslivs Ebba Lindsö, intygade att styrelsen hade delegerat beslutet om Elmehagens avtal. Ordföranden Göran Tunhammar som ledde ersättningskommittén tog snabbt på sig ansvaret för att styrelsen inte fått se avtalstexterna.

Historien vrids mot två tydliga syndabockar: Christer Elmehagen som i sin girighet vilselett styrelsen och lyckats kapa åt sig ett bättre avtal än vad han hade rätt till. Och ordföranden Göran Tunhammar som låtit sig föras bakom ljuset.

För LO och Svenskt Näringsliv är det den perfekta lösningen. Göran Tunhammar är ändå på väg ut och kan offras i AMF:s styrelse. Men framför allt kan ett uppslitande byte i LO-borgen undvikas.

I dessa kristider vill arbetsgivarna gärna ha kvar pragmatikern Wanja Lundby-Wedin där. Även om förhandlingarna om ett nytt huvudavtal har havererat är det viktigt att bevara samförståndsandan.

Och inte bara där. Skillnaderna inom politiken är heller inte alls är så stora som regering och opposition vill ge sken av. Socialdemokraternas skattebesked på DN Debatt i fredags är den senaste synen för sägen. Mona Sahlin och Tomas Östros mullrade om återinförd förmögenhetsskatt och höjd skatt för höginkomsttagare.

Men totalt rör det sig inte om mer än fem miljarder i skattehöjningar. Det är felräkningspengar när budgetunderskottet beräknas till 135 miljarder. Just nu, är väl bäst att tillägga, det kan bli mycket mer.

Det viktiga beskedet var det som inte stod i artikeln. S är på väg att acceptera regeringens jobbskatteavdrag fullt ut. Att höja skatten för låg- och medelinkomsttagare skulle förvärra lågkonjunkturen ytterligare.

Konsensus alltså, när det gäller de fundamentala principerna är det mycket lite som skiljer mellan regering och opposition.

Det ska vi nog vara ganska tacksamma över, inte minst just nu.