Socialdemokratins kris börjar bli irreversibel

För några veckor sedan presenterades en liten studie i tidskriften Ekonomisk Debatt. Den fick en hel del uppmärksamhet, men kanske ändå inte så mycket som den borde ha fått. Studien visade att familjer med ekonomiska resurser tenderade att flytta när första barnet fyllde sex år och skulle börja i förskoleklass. Flytten gick till områden där fler föräldrar hade jobb och eftergymnasial utbildning, och färre hade utländsk bakgrund.

Familjerna drog helt enkelt till områden med bättre skolor.

I dagarna firar det socialdemokratiska maktinnehavet fem år. Det har alltså gått ett halvt decennium sedan Stefan Löfven och Magdalena Andersson flyttade in i Rosenbad. Det var viktigt att ta makten, hade de sagt, för Sverige var ett land som höll på att gå sönder.

Löfven och Andersson var inte särskilt specifika med vad de menade, men man får förmoda att barnfamiljer som sorterar ut sig själva efter etniska och ekonomiska skiljelinjer hade varit ett exempel på just ett Sverige som går sönder.

Om vi håller de flyttande barnfamiljerna i bakhuvudet ett tag kan det vara värt att vi påminner oss om hur skattesystemet för våra hem ser ut.

För om bostaden är vår gyllene biljett till bättre kommunala skolor och ett lite enklare liv, då kan man väl tro att en socialdemokratisk regering sett till att minska skattebördan i, säg, Storuman och höjt den i Djursholm? Dragit ner fastighetsskatten i Borlänge och höjt den i Lund? Kanske använt pengarna till att förbättra skolorna som barnen flyr från?

Det är tvärtom. I flera kommuner runtom i Sverige har fastighetsavgifterna höjts, medan de legat stilla för de dyraste husen. Intressant nog är inkomsterna från fastighetsavgiften i dag högre än vad fastighetsskatten var när den slopades. Men de rikaste betalar mindre, de fattigaste betalar mer.

Dessutom belönas de familjer som beviljas lån för att köpa en lägenhet eller ett hus med ett bidrag på 30 procent av räntekostnaden. De som tvingas stanna i en hyreskasern får inte del av subventionen, som enligt Konjunkturinstitutet kommer att kosta staten 65 miljarder kronor om året om mindre än tio år.

Det är lite underligt.

Skattesystemet är självklart inte den enda orsaken till de ökade klyftorna i samhället. Den ökade invandringen, globaliseringen, digitaliseringen och nollräntan är andra orsaker. Men det är på något sätt fascinerande att Löfven och Andersson har kommit undan med att lägga en allt högre skattebörda på de föräldrar som inte kan förändra sina barns situation – som inte kan flytta dem till en lugnare skola.

Minskad ojämlikhet är ju ändå produkten som Socialdemokraterna säljer. Det är det de lovar på sina affischer. Det är det partiet säger sig eftersträva. Om man ska förstå den kraftiga tillbakagång som Socialdemokraterna nu ser i opinionsundersökningarna är det här en del av förklaringen. Det handlar inte bara om skjutningarna, utan också om vem som har råd att förbättra sina barns livschanser. Om att det inte finns någon trovärdig plan – eller verklig vilja – att ta steg mot det där som står på valaffischerna.

I förra veckans nummer av tidskriften Fokus intervjuades skatteexperten Åsa Hansson om de dåliga förutsättningarna för en skattereform. Hon sa att hon var förvånad över att folk inte var mer upprörda över den regressiva fastighetsbeskattningen.

Eller så är de det? Kanske har de inte järnkoll på skattesatserna, men ändå en molande känsla av att systemet är riggat till deras nackdel?

I så fall har de inte fel.

Det saknas inte kritiker inom Socialdemokraterna, men någon palatskupp verkar inte nära förestående. Frågan är hur länge det finns något parti att ta över. I ett samhälle som så effektivt sorterar sig självt minskar efterfrågan på det som Socialdemokraterna säger sig erbjuda. Och en dag – när tillräckligt många har sorterat ut sig – kanske ingen längre bryr sig om vad som gått sönder och varför. De som kunnat har då ändå löst sina basala behov med dyra bostäder, privata sjukförsäkringar och andra medel.

Letargin i sossarnas ledarskikt kanske inte var så farlig för partiet i början. Men efter fem år har alternativkostnaden blivit hög. Och den stiger för varje dag som går. För varje flytt som sker.