Vad är det på tv?

Det vilda swingerparty som pågått bland nordiska teleoperatörer och mediebolag de senaste månaderna har skapat en ängslig stämning.

Med på festen är mediebolagen, vars strateger tycker att tv stinker, och ju snabbare kanalerna är väck från balansräkningen, desto bättre. Bland besökarna finns också teleoperatörer, där tv passande nog är räddningen från att förvandlas till dumma rör. De vill inte vara en pipeline som tittar på när smartare och modernare bolag tjänar stora pengar. Med eget innehåll, som det heter, blir man något mer och förädlat, och slipper ägna sig åt något så banalt som priskrig. Mediebolagen kastar å sin sida lystna blickar på operatörernas infrastruktur och intima kundkontakt.

Resultatet är en villervalla. Kabel-tv- och bredbandsföretaget Com Hem går samman med mobiloperatör Tele 2, samtidigt som sfärsystern MTG försökte sälja sina tv-tillgångar till danska teleoperatören TDC.

Utan partner står – än så länge – Telia och Tre. Det sätter press på dem att också hänge sig i det vilda kalaset, för det framstår som att den som inte hoppar i säng med någon är en förlorare. Men är det verkligen så?

Syftet med affären mellan MTG och TDC var att ”skapa Europas första helt konvergenta medie- och kommunikationsleverantör”, som bolagen uttryckte saken i en gemensam pressrelease.

Stora vackra ord. Tomma ord. Tilltron till de enorma fördelarna att slå samman ett mediebolag med en teleoperatör var inte större än att det räckte med att vifta kontanter framför näsan för att affären skulle överges.

Ett nytt bud från ett private equity-konsortium innebar ett ”mycket attraktivt, omedelbart och säkert värde”, skrev TDC.

Konsortiet som snuvade MTG består av australiska Macquarie och tre danska pensionsfonder. Närmare bestämt är det Macquaries infrastruktur- och fastighetsfondbolag, Mira, som frontar budet på TDC, i Sverige är mest kända för att ha ägt Arlanda Express, det privata snabbtåget som servar storflygplatsen norr om huvudstadsregionen.

TDC:s köpare är alltså inte intresserade av framåtlutade strategier om att fylla dumma rör med innehåll. I stället ser Macquarie TDC som en infrastrukturinvestering, lite som att äga en fastighet, en motorväg eller ett kraftverk. Avkastningskravet är lägre, liksom pressen att omvandlas till något nytt, vackert och sexigt. Trimma och förädla, javisst. Nya riskabla strategier, nej tack.

Även Telia försökte köpa TDC, men affären sprack.

– Förutsättningarna för att förvärva TDC finns inte. Det är inte rätt värdeskapande för våra aktieägare och vi är disciplinerade med vår balansräkning, sa Telias vd Johan Dennelind till Dagens Industri när det stod klart att det var game over i februari.

Och nu vill alltså Telia köpa Bonniers tv-del, med bland annat svenska TV4 och kabel-tv-bolaget C More. Summan som nämns är 12 miljarder kronor. Det har Telia råd med. Frågan är snarare vart Telia är på väg.

Det är mycket möjligt att vd Johan Dennelind hade köpt både sin danska motsvarighet TDC och Bonniers tv-kanaler om han fått chansen. Men den ena affären – som inte blev av – pekar i en helt annan riktning än den andra.

Om Telia hade köpt TDC hade det varit en affär i stil med Macquaries strategi, att konsolidera, växa och bli mer dominant inom den befintliga affärsmodellen. Bonnier Broadcasting är den andra strategin, sången alla fylleskrålar till på swingerpartyt, att fylla de dumma rören med glitter, glamour och bred familjeunderhållning och därmed bli något annat.

Dumburk eller dumma rör? Telias vägar är som alltid outgrundliga. Men så är även strategin. Otydligheten är så att säga inskriven i statuterna. I Telias strategi skrivs både om högkvalitativ nätanslutning, sammanslagning av fasta och mobila tjänster och annan teleoperatörsgenerika, men också om möjligheter att investera i uppkopplade saker, säkerhet och media.

Telia-aktien föll 3 procent på börsen på nyheten om Bonnier-förhandlingarna. Tilltron till bolagets fingertoppskänsla för förvärv är inte hög på marknaden. På varje Spotify-investering går det dussinet Ucell. Nyheten 20 april om ett återköpsprogram gjorde däremot marknaden på gott humör. Så kanske är det bästa Telia kan göra i förvärvsväg ingenting alls, och i stället omfamna tanken på att vara ett tråkigt, dumt rör.