Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Priset för en svag krona

2019-03-06 18:00

För femton år sedan hade vi en folkomröstning om införandet av euron i Sverige. Före folkomröstningen diskuterades ”knytkursen” för vår svenska krona. Olika aktörer hade olika uppfattningar om vid vilken nivå kronan skulle knytas mot euron men någonstans mellan 8,50 och 9,00 tyckte de flesta var rimligt. 55 procent röstade emot euroanknytningen. I dag kostar en euro 11,22 för Svensson som går in på ett växlingskontor. På valutamarknaden betalar man 10,60. Det är enklare att hitta förlorare än vinnare i denna kroniska – ursäkta – kronförsvagning.

På senare tid har vår svenska krona tappat mot i stort sett alla valutor. Den utan tvivel största anledningen är Riksbankens envetna penningpolitik med långvarig minusränta, vilket bland annat syftat till att, via en svag krona, få den importerade inflationen att stiga och därmed trycka inflationen upp mot inflationsmålet runt 2 procent. Man gav dessutom sig själv ett valutamandat och därmed rätten att gå in och intervenera och sälja kronor utifall kronan av någon anledning skulle visa styrketecken. Det har som bekant inte skett. Tvärtom. Trots en – enligt mig alltför sent levererad – räntehöjning i december har kronan fortsatt försvagas. En färsk, lägre en förväntad, inflationssiffra försvagade kronan ytterligare. Förväntningarna om ytterligare höjningar från Riksbanken har därmed urholkats ytterligare.

Styrräntan var extremt låg i Sverige under sju år; som lägst minus 0,5 procent. Det innebar att vår svenska krona varit en ”fundingvaluta”. Man lånar helt enkelt kronor och växlar dem till någon annan valuta där räntan är högre. Om räntenivån är högre i den valutan man växlat till sig tjänar man pengar allt annat lika. Detta gäller så länge inte kronan stärks i samma utsträckning som den räntefördel som den utländska valutan man växlat till sig ger. När dessa investerare sniffat till sig att dessa affärer går med vinst i många fall blir det ett självspelande piano. Kronan går svagt. Det gör det i förlängningen ännu billigare att betala tillbaka de svenska kronorna plus det man tjänar på räntedifferensen. En bra affär således.

Med bara ett prisstabilitetsmål för ögonen är det lätt att förstå Riksbankens intentioner. Inflationen måste upp till målet. Men trots en svag krona överraskar inflationen på nedsidan. Mekanismen tycks inte fungera som det var tänkt. Eller så räcker det inte till. Inte ens exportörerna – med några undantag – tycks kunna dra stora fördelar av den kontinuerligt svagare kronan: tittar man på svenska exportvolymer de sista femton åren så rör de sig slaviskt med den globala handeln. Kronan – stark eller svag – tycks inte vara någon större förklaringsvariabel. Många av de traditionella exportföretagen, utom kanske skogs- och gruvbolagen, köper insatsvaror från utlandet och drar därför inte heller samma fördelar av en svagare krona. Ett ihållande bytesbalansöverskott under mer än tjugo år har ändå inte förmått stärka kronan. Riksbanken har stått emot. Det är lättare att hitta förlorare än vinnare på den allt svagare kronan. Importörer ser marginalerna pressas ytterligare. Svenska löntagare känner av kronförsvagningen så fort man doppar tårna utanför landets gränser.

Så länge Riksbanken endast har ett prisstabilitetsmål och valt att tolka det som KPIF runt 2 procent kanske vi får leva med en allt svagare krona. En mer flexibel målformulering skulle kunna ge Riksbanken ett större utrymme att agera – och inte agera. Är tiondelar på inflationen värt den kostnad som uppstår för andra aktörer när kronan ständigt urholkas? I alla fall jag är tveksam.

Bara fördelar

70 är nya 50 kan man nu läsa om allt oftare. Bra. Och då menar man inte Eur/Sek-nivån.

Vi står inför stora demografiska förändringar med en allt äldre, friskare befolkning som dessutom kommer leva allt längre samtidigt som stora kullar av baby-boom generationen är på väg att lämna arbetsmarknaden. De äldre, som kan och vill arbeta, kommer att behövas i arbetsmarknaden i allt större utsträckning framledes. Och jag kan dessutom ha ett 40-årskalas nästa år som jag aldrig hade för 19 år sedan.

Olof Manner

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom