Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Riksgäldens garanti göder finansinstitut

2019-05-22 18:00

Insättningsgaranterade pengar från allmänheten har utvecklats till ett ymnighetshorn för de mindre och medelstora finansins­ti­tuten. Garantin ger i praktiken gratisfinansiering för affärsupplägg som både är riskfyllda, som Hoist Finance, och svårgenomträngliga, som Klarna – och ibland ockerliknande.

Tillväxten för de mindre och medelstora svenska finansinstituten, som har rätt att låna in pengar från allmänheten med en insättningsgaranti från Riksgälden, har varit mycket stark de senaste åren. Nischbanker som Collector och Klarna har tredubblat sin in- och utlåning sedan 2015. Några mindre institut som Qliro, Avida Finans och Aros Kapital har vuxit ännu kraftigare.

Med tillgång till billiga pengar har dessa mindre aktörer kunnat expandera sin befintliga affär på både längden och tvären, samt lägga till nya områden. Det kan handla om traditionell fakturabelåning och rörelsekapitalfinansiering till mindre och medelstora företag, det vill säga områden där storbankerna har visat ett allt ljummare intresse. Blancolånen till hushåll har också vuxit kraftigt, där efterfrågan på topplån för fastighetsköp har ökat efter att Finansinspektionen har infört belåningstak för bankernas bolån. Finansiering av avbetalningsköp har ökat, inte minst inom e-handeln. Därutöver har inlåningen även använts för förvärv av dåliga krediter.

Drivkraften för denna inlåningsmarknad kan spåras i den allmänna svenska kreditexpansionen. Det är ju ett faktum att krediter skapar nya krediter, där nya lån i banksystemet skapar ny inlåning. Det är storbankerna som kan skapa nya pengar, inlåning, genom att ge ut nya lån, där de nya pengarna backas upp av säkerheter i framför allt bostadsfastigheter.

Storbankernas inlåningsränta har emellertid varit stadigt parkerad på noll sedan Riksbanken sänkte reporäntan till noll under hösten 2014 och sedan införde minusränta från februari 2015. Dessa storbanker har emellertid inte sänkt inlåningsräntan under noll för några andra än för större företag med stora inlåningsvolymer. Men även nollräntan har irriterat många sparare, varför det inte har varit några problem för de mindre instituten att locka till sig inlåning genom att erbjuda någon form av positiv ränta, men med ett förbehåll.

Detta förbehåll har varit att det ska finnas en insättningsgaranti från Riksgälden för att det stora flertalet sparare ska känna sig trygga att flytta pengarna från storbankerna till de mindre aktörerna. Insättningsgarantin innebär att det inte finns någon risk för att spararna ska förlora sina pengar om inlåningsinstitutet skulle fallera. Insättarna behöver således inte heller göra någon egen kreditriskbedömning av de individuella instituten, utan kan koncentrera sig på erbjuden räntenivå och eventuell bindningstid.

Garantin omfattar insättningar på upp till 950 000 kronor, men även högre belopp för likvider från bostadsförsäljningar och försäkringsersättningar. Den omfattar såväl privata som juridiska personer.

För att kunna ta emot inlåning från allmänheten med insättningsgaranti krävs att banken, kreditmarknadsföretaget eller värdepappersbolaget har tillstånd från Finansinspektionen att ta emot kunders pengar på konto. Garantin är obligatorisk för dessa institut. För detta betalar institutet en garantiavgift som i genomsnitt ska uppgå till 0,1 procent av det garanterade beloppet. Hur mycket som det enskilda institutet ska betala varierar beroende på hur riskfyllt det bedöms vara enligt de mallar och kriterier som EU:s banktillsynsmyndighet EBA (European Banking Authority) har ställt upp.

Men avgiftsskillnaderna mellan olika institut är inte särskilt betydande eller avskräckande. De institut som bedöms som minst riskfyllda betalar en avgift på 0,07 procent, medan de som bedöms som mest riskfyllda betalar 0,18 procent. Före 2016 var intervallet 0,06 till 0,14 procent. Vare sig Riksgälden eller Finansinspektionen vill offentliggöra vilken avgiftsnivå som enskilda institut betalar, men en kvalificerad gissning är att de mindre instituten svävar någonstans runt taket.

Men ett räntepåslag på max 18 räntepunkter lär inte avskräcka något företag där alternativet oftast är att finansiera sig genom marknadsupplåning eller genom andra institut, som storbankerna. Det skulle ge väsentligt större riskpåslag vid marknadsupplåning och finansiering genom någon annan bank.

Konsekvensen har blivit att en hel del av bankernas nyskapade inlåning har vandrat iväg från bankerna till de så kallade nischbankerna, där inlåning från allmänheten är den helt dominerande finansieringskällan. Kinnevik-kontrollerade Qliro har lägst andel inlåning, 69 procent, i förhållande till sin utlåning, medan den för Forex andel är så hög som 139 procent. Bankerna får refinansiera den förlorade inlåningen på annat sätt, genom att exempelvis ge ut säkerställda obligationer för sina bostadslån.

Riskprofilen hos de olika instituten varierar emellertid påtagligt, såväl vad det gäller den egna utlåningens löptider som kredit­risk och säkerheter. I sina finansiella stabilitetsrapporter brukar Finansinspektionen regelmässigt påpeka att finansieringskällan inlåning skapar en dålig matchning mellan inlåningen, som snabbt kan flyttas från ett institut till ett annat, medan utlåningen har väsentligt längre löptider. Samma fenomen gäller naturligtvis för de mindre nischaktörerna, även om det finns stor variation mellan olika produkter. Krediter för avbetalningsköp, som exempelvis Klarna och Resurs Bank erbjuder, har ju kort men svårbedömd löptid medan Hoist Finances uppköpta stockar av dåliga krediter har väsentligt längre, om än svårbedömd, löptid.

Den stora risken med att finansiera sig med så kort och oförutsägbar löptid som inlåning normalt har, samtidigt som utlåningen har längre löptider, är att sparare vill plocka ut sin inlåning samtidigt. Institutet kan då få problem att refinansiera sig, de drabbas av en så kallad bankrusning, bank run. Problem hos ett institut riskerar lätt att sprida sig till andra banker.

Det är för att minska den risken som insättningsgarantin har kommit till. Tanken bakom insättningsgarantin är som Riksgälden skriver på sin hemsida att den motverkar risken för en allvarlig störning i det finansiella systemet genom att den skapar en trygghet för spararna och minskar risken för uttagsanstormningar i tider av finansiell oro. Insättningsgarantin ska helt enkelt göra hela systemet stabilare, och minska risken för snabba likviditetskantringar.

Samtidigt finns det skäl att i detta sammanhang plocka fram den före den senaste finanskrisen näst intill okände ekonomen Hyman Minskys finansiella instabilitetsteori, vars bärande sats är att stabilitet föder instabilitet. Minsky, vars läromästare var John Maynard Keynes och Joseph Schumpeter, menade att det finansiella systemet är instabilt till sin natur. Det söker inte stabila jämviktslägen, som de neoklassiska ekonomerna vill hävda, utan enligt Minsky så drivs kreditbildningen på antingen av att aktörerna under stabila perioder drivs att ta större och större risker och när cykeln vänder, minimera sina risker och göra sig likvida.

Från ett läge där både kreditgivare och låntagare har varit försiktiga och sett till att inte låna mer än att kassaflödet räcker både till att betala räntor och amortera av lånet, så gör de goda tiderna och den upplevda stabiliteten att kreditgivningen går över till nästa mera riskfyllda fas, som Minsky benämnde den spekulativa fasen. I denna fas är både kreditgivare och låntagare nöjda med att bara betala räntor. I en ekonomi som förefaller vara stabil har ju varken kreditgivare eller låntagare några starkare incitament att lånen ska betalas av. Tvärtom så vill ju i synnerhet kreditgivarna att utlåningen ska expandera. Vi kan ganska lugnt konstatera att vi på aggregerad nivå befinner oss där i dag.

Risken är förstås att båda parterna överskattar stabiliteten och uthålligheten i det underliggande kassaflöde som ska finansiera lånet. Känsligheten för störningar blir naturligtvis också större. Men enligt Minsky finns risken att ytterligare perioder med stabilitet pressar upp risktagandet på än högre nivåer, till den som Minsky benämnde Ponzifasen, efter den amerikanske kedjebrevsbedragaren Charles Ponzi. Mycket av de amerikanska så kallade subprimelånen under åren fram till Lehmankraschen, liksom kreditgivningen till svenska fastighetsbolag under slutet av 80-talet, hade mycket uppenbara Ponzi-inslag.

Och det har funnits extra starka skäl till att skydda småspararnas inlåning, som både är det absolut viktigaste betalningsmedlet i ekonomin och som är den buffert som de flesta medborgare har att ta till om något större ekonomiskt bekymmer skulle tillstöta. Det kan således finnas skäl att begränsa vilka institut som får ta upp inlåning.

När USA införde sin så kallade Glass Steagall Act på 30-talet så var det just för att skydda småspararna mot alltför vidlyftiga utlåningsövningar hos en del banker. Banker som tog emot inlåning från allmänheten förbjöds att placera pengarna i vissa tillgångar och utfärda vissa krediter. Medan de som tilläts göra detta, så kallade investmentbanker, förbjöds att ta emot inlåning.

Att migrationen av inlåning från storbankerna till de mindre nischaktörerna innebär en ökad risk är det knappast något tvivel om. Visserligen har samtliga nischbanker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag som har rätt att ta emot inlåning på papperet starkare nyckeltal, från bruttosoliditet till kapitaltäckningskvot, än storbankerna. Men likt de isländska bankerna, som före den senaste finanskrisen uppvisade de starkaste nyckeltalen av alla europeiska banker, så kan dessa nyckeltal gravt underskatta den verkliga risken.

Den högre risknivån avspeglar sig också i väsentligt högre redovisade kreditförluster hos dessa institut än hos storbankerna. Och det är i goda tider, som nu. Om eller när vi går in i tuffare tider är det med stor sannolikhet så att det är dessa nischbankers kunder som drabbas hårdast. Man tar helt enkelt inga blancolån eller gör några avbetalningsköp om man har goda marginaler. Och ska man dra någon lärdom av de senaste finanskriserna är det de små och medelstora aktörerna som är mest utsatta om eller när krisen kommer. De systemviktiga stor- bankerna ser ut att klara sig, oavsett.

Och det finns också en oro hos Finansinspektionen om att risktagandet i systemet kan öka genom att insättningsgarantin ger tillgång till väsentligt billigare pengar än annan finansiering, exempelvis via kreditmarknaden.

I sitt remissvar till Riksgäldens förslag om den från 2016 gällande insättningsavgiften skrev Finansinspektionen: ”FI noterar alltså att det bland svenska institut finns betydande skillnader i affärsmodeller och risknivå.”

Vidare skriver Finansinspektionen: ”Bland olika institut som omfattas av insättningsgarantin är samtidigt skillnaden i kostnad för inlåningsfinansiering relativt begränsad, trots stora skillnader i affärsmodell och risknivå. Dessa skillnader bekräftas också av räntorna på olika skuldinstrument som emitterats av de institut som har möjlighet att finansiera sig via marknaden. Räntorna på dessa instrument, som inte täcks av insättningsgarantin, skiljer sig åt betydligt mellan olika institut.”

Så var läget 2015 och ingen kan säga att det inte är så nu. Systemet skapar en upp­enbar risk för så kallad moral hazard. För med tanke på den snabba volymutvecklingen har det snarare blivit värre. Men vare sig Finansinspektionen eller Riksgälden vill kommentera de senaste årens utveckling och de stora skillnaderna i risknivåer mellan de olika instituten och den lilla skillnaden i inlåningsavgift. Riksgälden påpekar att Finansinspektionen är tillsynsmyndighet för instituten och Finansinspektionen hänvisar bara till nämnda remissvar.

Men även en lekman kan konstatera att skillnaderna i risknivåer är betydande. Det institut som sticker ut mest är Hoist Finance, som köper förfallna kreditstockar av banker runt om i Europa. Inlåning från framför allt allmänheten i Sverige, men även Tyskland, har använts för att förvärva dåliga krediter i framför allt Storbritannien, Polen, Grekland och Italien. För Hoist motsvarar inlåningen 83 procent av de förvärvade kreditstockarnas bokförda värde. För en utomstående är det omöjligt att bedöma risknivån i denna affär och det är tveksamt om Finansinspektionen kan det.

Förvärv av dåliga krediter har varit en het bransch de senaste fem åren, där även svenska Intrum är mycket aktiva, men de har ingen inlåning från allmänheten. Ett gynnsamt finansiellt klimat med sjunkande räntor har haft stor betydelse liksom den hyfsade makroekonomiska stabiliteten. Men det är lätt att flyga snett fast termiken är gynnsam. Amerikanska PRA:s (Portfolio Recovery Associates) svenska dotterbolag AK Nordic (före detta Aktivt Kapital) gick på två rejäla minor i sina italienska kreditportföljer under 2016 och 2017. AK Nordic tvingades redovisa stora förluster och moderbolaget fick lämna två större aktieägartillskott för att hålla skutan flytande.

Studerar man Hoist Finances bokslut är det uppenbart att den billiga inlåningsfinansieringen är en nödvändighet. Skulle man skruva upp riskpremien på sin egen refinansiering med ett par procentenheter så förvandlas det lönsamma bolaget till något högst mediokert.

Men bristen på transparens gäller inte bara Hoist Finance utan även en så firad inrättning som Klarna, vars utlåning till 73 procent matchas av inlåning. Av Klarnas årsredovisning är det mycket svårt att se var och hur man tjänar sina pengar. Lönsamheten är inte heller särskilt hög, även om den naturligtvis dras ner av den snabba expansionstakten. Men Klarnas huvudprodukt, att erbjuda betalningslösningar för e-handel, är ett hett område där det pågår en kamp om att lägga under sig marknadsandelar. Snabb expansion brukar innebära stora risker. Men med den logik som gäller inom de digitala näringarna så är volym viktigare än lönsamhet för att man ska uppnå de önskade nätverkseffekterna. Detta för att på sikt kunna skapa marknadsdominans. Risken är emellertid att lönsamheten ständigt skjuts fram, som fallet varit för Uber och Lyft, eller att aktörer med redan etablerade nätverkspositioner, som Google, Facebook, Amazon och Apple, likt kinesiska Alibaba och dess Ali Pay, intresserar sig för detta område. Dessa har också rejäla kassor av egna medel att finansiera sådan verksamhet med.

Det går således att argumentera att migrationen av inlåning från storbankerna till nischbankerna har höjt risken i hela systemet och att insättningsgarantin har en stor del i detta. Men kanske kommer det en ändring och då kan det bli tuffare tider för nischaktörerna. I det nämnda remissvaret skriver Finansinspektionen att de har ett stort intresse av att insättningsgarantin är utformad på ett sätt som stödjer målen om finansiell stabilitet och att detta uppnås bäst genom att avgifterna i största möjliga mån är försäkringsmässiga, vilket kräver att avgiftsmodellen tar hänsyn till institutens underliggande risknivå i tillräckligt stor utsträckning. Om tillräcklig riskkänslighet uppnås kan införande av riskbaserade avgifter bidra till att sänka risktagandet bland instituten.

Men för att uppnå detta krävs en rejäl ökning av intervallet för insättningsgarantiavgiften. Riksgälden har utlovat en översyn av systemet under 2019 eller 2020. Enligt Riksgälden har översynen påbörjats, men det är en omfattande analys med remittering. Den kan också påverkas av externa faktorer som den europeiska bankmyndighetens (EBA) översyn av riktlinjerna.

– Riksgälden kan i nuläget därför inte med säkerhet presentera en exakt tidpunkt för när arbete är klart, säger Malin Hesselblad Wennström, pressansvarig på Riksgälden.

Problemet med kreditballonger är att de är lätta att pumpa upp, men att de inte kan pumpas hur hårt som helst, samtidigt som det är svårt, näst intill omöjligt, att släppa ut luft utan att ballongen spricker.

Per Lindvall

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom