Berlusconi och makten

Det har redan skrivits spaltmeter om det olämpliga med Silvio Berlusconi som italiensk premiärminister: Han väntas luta sig mot en främlingsfientlig extremhöger när han ska leda ett av EU:s största länder. Han anklagas för allt från mutor, skattebrott och pengatvätt till samröre med maffian. En del tror att han vill ha makten för rädda sitt eget skinn. Han har alldeles för stor makt över media för att vara lämplig som premiärminister: 42 procent av Italiens TV-publik tittar på hans kanaler, 40 procent tittar på de statliga kanaler som han får makt över som premiärminister.

Han har flera andra affärsintressen som han kan tänkas gynna när han får makten, bland annat Italiens största förlag och ett stort finansbolag. Det hjälper föga att den politik han vill bedriva med bland annat skattesänkningar, ekonomiska reformer och nya vägar kan vara bra. Han är en produkt av ett gammalt korrupt system och valet av honom innebär att Italien tar ett steg tillbaka snarare än framåt.

Lova runt

Däremot har det inte skrivits så mycket om vad valet av Berlusconi kan få för affärsmässiga konsekvenser för honom själv, kanske beroende på att han är så oförutsägbar. I sann »skjuta-från-höften-anda« lovade han nyligen att han i fredags skulle tala om hur han skulle lösa sina intressekonflikter utan att sedan göra det. Han sägs ha förhandlat med mediemagnaten Rupert Murdoch om försäljning 1998, men då lär hans barn, som jobbar i bolagen, ha satt sig på tvären. Förra gången han var inne i regeringspolitiken, 1994, gav han andra löften som han inte uppfyllde. Hans motståndare säger därför att förhandlandet med Murdoch var en skenmanöver för att få italienarna att föredra Berlusconi framför utländska ägare.

Berlusconi verkar vara mannen som både vill ha kakan och äta upp den; både ha kvar sitt företagsimperium (ett av Italiens största och ett av Europas största medieföretag, själv är han enligt Forbes världens fjortonde rikaste man) och gå till historien som den premiärminister som satte fart på Italien. Till exempel har han pratat om att lägga sitt ägande i en stiftelse, en skenlösning med tanke på den makt han nu får.

läpper TV-intressen

Blir han tvungen att sälja kan man dock gissa att han släpper TV-intressena. Det lär inte bli svårt att bli av med dem. Den snabba tekniska utvecklingen driver handlingen i världens mediesåpa i ett allt högre tempo.

I fjol köpte färska amerikanska jätteportalen America Online underhållningsbjässen Time Warner och franska konglomeratet Vivendi underhållningsgruppen Universal för att få innehåll på sina sajter och i sina nät. Flera av musikjättarna har försökt para ihop sig för att få större volymer när de feta marginalerna på CD-skivor hotas av nya tekniker à la musiksajten Napster; brittiska musikförlaget EMI har uppvaktats av både Time Warner och stora tyska mediegruppen Bertelsmann.

Konkurrenter i köptagen

Australiskfödde mediemagnaten Rupert Murdoch kämpar som bäst för att köpa kontrollen över ett amerikanskt betal-TV-bolag, Direc TV, som kontrolleras av General Motors, för att bygga färdigt världens första globala tv-nät. Tyske medieentreprenören Leo Kirch har under vintern försökt köpa krisdrabbade tyska TV-gruppen EMTV. Konkurrensmyndigheterna har svårt att hänga med. Hur kommer den framtida konkurrensen att se ut när tekniken ändras så mycket? undrar de.

Åtråvärt Mediaset

Flera av medieentreprenörerna har redan öppet visat sitt intresse för att köpa Berlusconis andel i Mediaset. Roberto Colaninno, ordförande för Telocom Italia, är definitivt intresserad, har han sagt. Rupert Murdoch har länge velat få fotfäste på den italienska TV-marknaden. Jean-Marie Messier, chef för Vivendi, vill gärna expandera sitt distributionsnätverk i Europa. Kirch är litet samma typ som Berlusconi och har haft med honom att göra länge.

Frågan är bara hur länge Berlusconi hinner vara premiärminister. Italien brukar byta regering ofta. Förra gången hann Berlusconi bara regera i sju månader.