Drömmen lever

Det är bara veckor kvar till den årliga tennisturneringen Swedish Open i Båstad. I lokaltidningen Helsingborgs Dagblad skryter turneringsdirektör Christer Hult om ett ovanligt starkt startfält – ”ett av de bästa på flera år”. Ändå finns det inga svenska spelare som anses ha rimlig chans att kamma hem segern. Så har svensk tennis sett ut sedan Robin Söderling slutade sin professionella tenniskarriär för tre år sedan.

Ingen svensk har heller vunnit en Grand Slam sedan år 2002, när Thomas Johansson gick hela vägen i Australian Open. Men i Melbourne, där den senaste svenska triumfen togs för snart sexton år sedan, lever ännu hoppet om en svensk storhetstid. I början av varje år färgas Melbourne gult och blått, trots att Sverige numera bara har två spelare på topp hundra-listorna – Rebecca Peterson och Johanna Larsson.

Svenskarna ska synas i Melbourne, det har varit tradition ända sedan Mats Wilanders dagar. Och tennisfansen tycks ha bestämt sig för att det så ska förbli.

Mikael Ekholm är en av de svenska supportrar som troget återvänder, trots att startfältet inte längre är vad det har varit.

– Atmosfären. Det är den som gör tennisen i Melbourne så speciell, säger han.

När svensk tennis mådde som bäst på 1980- och 1990-talen följde flera hundra svenskar tennisen på plats i Australien. Supportrarna gjorde Melbourne till ett givet stopp på det stora ryggsäcksäventyret. Svenska kyrkan i den fashionabla stadsdelen Toorak förvandlades till en slags fritidsgård och svenskarna blev kända som högljudda, färgstarka och älskvärda.

Numera är det en mer beskedlig skara svenska fans som återvänder till tennisturneringen på andra sidan jordklotet. Men de som gör det, sluter upp med samma förväntningar som under glansåren.

– Varje år samlas vi på en pub i centrala Melbourne innan vi går vidare till arenaområdet. Krogen öppnar en timme tidigare bara för oss. Det är där vi drar förhållningsreglerna för dem som är nya, säger Mikael Ekholm.

Återväxten i supporterledet är i ärlighetens namn rätt svag. Numera är det bara en handfull personer som reser ner enbart för tennisen.

Sedan slutet av 1990-talet bor Mikael Ekholm i Melbourne och har därmed naturligt nära till händelsernas centrum under Australian Open. De senaste åren har han också tagit över som klackledare för de svenska fansen.

För sportintresserade Ekholm hör svenskar, Melbourne och Australian Open ihop.

– Australiensarna tycker om oss svenskar. Men det bygger på att vi sköter oss, så därför berättar vi om vikten av att applådera på rätt ställen och att inte dricka för mycket, säger han.

När tennislegendarer som Stefan Edberg och Mats Wilander dominerade på banorna innebar Australian Open två veckors oavbruten fest och tennis för svenskarna.

Patrik Åkerlund, en annan tennisentusiast som lämnat Sverige för Australien, minns hur det kunde vara.

– När det gick som bäst pågick flera svenskmatcher samtidigt. Då delade vi upp oss i grupper och sprang mellan banorna.

Han reste på sin första turnering i mitten av 1990-talet. Precis som för Mikael Ekholm utvecklade det sig sedan till en förälskelse.

– När man sedan kom hem till Borås igen jobbade man arslet av sig i hopp om att kunna åka tillbaka nästa år igen.

Och så blev det. År efter år.

I januari var han på plats igen. Men precis som de senaste åren blev det ingen långlivad vistelse på Melbourne Park. Elias Ymer och Johanna Larsson fick båda respass i första omgången och från läktarhåll sved de svenska nederlagen.

Patrik Åkerström flyttade ner för kärleken, som han träffade i samband med en upplaga av Australian Open.

I vintras blev han australisk medborgare, och han har inga planer på att återvända till Sverige. Det tycks heller inte Mikael Ekholm ha. Men en sak saknar de: nya svenska tennisframgångar.

– Vi ger inte upp, även om vi börjar bli gubbar, säger Mikael Ekholm, som har hunnit med över tjugo Australian Open.

– Det finns ju en kull med svenska tonåringar som ser bra ut, bland annat Leo Borg. Vi får hoppas att han blir något stort, han har ju att brås på.

Med Swedish Open som drar i gång i början av juli har hälften av årets tennissäsong passerat. Inget tyder på något större svenskt genombrott i år heller, även om det finns saker att glädjas åt. Som en plats i andra omgången i Franska öppna både för Elias Ymer och Rebecca Peterson. Eller Johanna Larssons turneringsseger i WTA-turneringen i Nürnberg nyligen. Kanske lever svensk tennis upp igen? Få skulle glädjas så mycket som den trogna skaran av svenska tennisfans i Australien. ❋