EMU-lokomotivet ångar vidare

Återigen har EU:s ekonomisk-politiska ledning – i form avfinansministrarna och centralbankscheferna – visat att de menarallvar med EMU, dess tidtabell och genomförande. Helgens möte iholländska Noordwijk ägde rum i en tid av mycket motstånd motEMU-projektet och mycket tvivel på att det går att genomdrivaEMU som planerat. Men detta dämpar uppenbarligen inte denpolitiska viljan hos de som anser att den europeiskaintegrationen måste fördjupas och att valutaunionen är Europasräddning i en hårdnande global konkurrens.

Således har man nu fått de sista byggstenarna istabilitetspakten på plats. Nu finns förhandlade texter somkommer att bli rättsligt bindande och gälla som lag, så kalladeresolutioner. En resolution – som gäller alla EU-länderinnehåller en gemensam norm för budgetstabilitet (balans överkonjunkturcykeln, inga underskott över 3 procent) och enkollektiv övervakning av att normen upprätthålls. Budgetnormenvar mötets absolut viktigaste händelse, tyckte Tysklandscentralbankschef Hans Tietmeyer.

En andra resolution – som bara berör EMU-länderna – innehållerstabilitetspaktens straffbalk med sanktioner i form avdepositioner som kan omvandlas till böter. Den ärlagstiftningens atombomb, konstruerad för att avskräcka, somkommissionens ordförande Jacques Santer uttryckte det eftermötet i Noordwijk.

För Sverige som utanförland (på grund av sin negativa opinion)innebär den nu överenskomna stabilitetspakten att vi harförbundit oss att hålla den överenskomna budgetnormen och varjeår lämna in ett flerårigt budgetprogram, som sedan granskas ochkommenteras av kollegorna.

Den stränga budgetnormen är bra, tyckte Sveriges finansministerErik Åsbrink. Det är en politik som den nuvarande regeringenändå vill följa; normen har tillkommit med svensk stöd, ochanses inte innebära någon oacceptabel ökning av den överstatligafinanspolitiken.

Så kan Sverige som utanförland heller inte drabbas av sanktionerfrån EU om vi bryter mot normen, och inte vill – eller kanåtergå till den smala vägen. Sanktionerna gäller bara EMU–länderna, och om några böter – mot förmodan – skulle utdömas,så tillfaller de skötsamma EMU-länder.

Förutom färdigställandet av stabilitetspakten konkretiseradeministrarna och centralbankscheferna också tidtabellen för denavgörande våren 1998. Tidtabellen (se ruta) är viktiginformation för de finansiella marknaderna. En helg någon gång islutet av april eller i början av maj 1998 kommer det storabeslutet att tas vilka länder som skall bli EMU:s grundarländer.Av alla EU-länder kommer det att äga rum i Storbritannien, sominnehar det roterande ordförandeskapet just den våren.Centralbankscheferna bestämde sig för att även i fortsättningenbetrakta bandbredden plus/minus 15 procent som det normalafluktuationsutrymmet inom valutakursmekanismen ERM 1 och från1999 i ERM 2.

BILDTEXT: Budgetnormen var mötets absolut viktigaste händelse,tyckte Tysklands centralbankschef Hans Tietmeyer.

FAKTARUTA: EMU våren 1998

Före 1 mars: EU-länderna lämnar in ekonomiska data från 1997till kommissionen.

Under mars: Utifrån underlag från kommissionen beslutarfinansministrarna att avföra länder som fått ner sinabudgetunderskott under tre procent från svarta listan överländer med alltför stora budgetunderskott. En formell åtgärd,som öppnar dörren för inträde i EMU.

Slutet av mars: Kommissionen och EMI publicerar – efteravstämning med varandra – varsin konvergensrapport, som ocksåinnehåller prognoser för 1998. De kommer att visa vilka ländersom uppfyller kriterierna. Kommissionen publicerar samtidigt sinrekommendation av vilka länder som kvalificerar sig för EMU.Allt detta överlämnas till parlamentet. Allt material äroffentligt.

Under april: Parlamentet behandlar EMU-frågan utifrån underlagetfrån kommissionen och EMI och avger ett yttrande. Den processenberäknas ta 4-6 veckor. De EU-länder som skall konsultera sinaparlament, gör det under april.

Här kommer uppmärksamheten särskilt att riktas mot Tysklandsparlament.

Slutet av april – början av maj: Under en och samma helg träffasRådet, först i form av finansministrarna, sedan i form avstatsoch regeringscheferna, någonstans i ordförandelandetStorbritannien. Med parlamentets yttrande på sitt bord enasfinansministrarna (troligen en fredagkväll) om vilka länder deanser kvalificerar sig. Deras ställningstagande går sedan i formav en rekommendation vidare till stats- och regeringscheferna,som dagen därpå fattar beslutet. Det går till så att de röstarin land för land i EMU med kvalificerad majoritet.