En mjukare strukturkris

Den föreslagna fusionen mellan Hewlett-Packard och Compaq är en märkeshändelse. Det är den första megaaffären i IT-branschen som i huvudsak motiveras utifrån defensiva utgångspunkter (företagen räknar med att spara motsvarande 25 miljarder kronor i årliga kostnader).

Att bolag går samman med det primära syftet att skära ned kostnader är inget unikt. Men att det sker i informationstekniksektorn – 1990-talets succébransch – är desto mer uppseendeväckande.

Det är också slående att väletablerade telekomleverantörer och teleoperatörsbolag som Alcatel, Lucent, KPN och Sonera står på randen till konkurs. Antalet förlorade arbetstillfällen är ännu inte så stort, men enligt en uppskattning har så mycket som en halv miljon anställda inom IT och telekom runtom i världen sagts upp under det senaste året. Förlusterna i börsvärden kan räknas i tusentals miljarder.

Alla dessa händelser är inslag i en kraftfull omdaningsprocess som på kort sikt kan förstärkas av finansiell oro efter terrorkatastrofen i New York. Attackerna kan leda till att investerare blir mindre intresserade av aktier i branscher som visat sig svänga mycket, som teknikaktier.

Minskade investeringar

Men mycket viktigare är de reella förskjutningarna i det internationella näringslivet efter att börsbubblan sprack och USA:s ekonomi började tappa tempo förra hösten. En siffra som väl illustrerar konjunktursvackan är det amerikanska näringslivets investeringar i IT, som ökade med mellan 10 och 15 procent årligen under 1990-talet för att nå ökningstal på 25 procent under vardera 1999 och 2000. Däremot väntas investeringarna under 2001 i stort sett inte öka alls. Läget är detsamma när det gäller datorer för hushållsbruk. I år väntas försäljningen av persondatorer i världen minska med mellan 15 och 20 procent.

Även i telekomsektorn märks klara mättnadstendenser. Vanligt folk byter inte ut sina mobiltelefoner i samma takt som under åren 1997-2000 och företagens behov av ny telekapacitet är också litet.

Allt detta är begripligt och naturligt. När konjunkturen bromsar in blottas de obalanser som uppstod i världsekonomin under slutet av 1990-talet.

En av dessa obalanser var överinvesteringar i IT och telekom, som i sin tur speglade aktieboomen (När teknikföretagen kunde skaffa kapital till i stort sett ingen kostnad alls, via nyemissioner med mera, var frestelsen att expandera snabbt omöjlig att motstå.)

En annan var en ökad skuldsättning i företagen, framför allt i USA, där en stor del av de lånade pengarna användes för återköpsprogram, vilket pumpade upp börsbubblan ytterligare.

En tredje skevhet i ekonomin var att för mycket kapital lockades till teknikbranscherna på grund av aktieplacerarnas stegrade krav på avkastning.

En fjärde var att bolag i en mängd branscher hetsades av konkurrenter, investmentbankirer och medier till ogenomtänkta fusioner och förvärv.

Anpassning

Nu, i ett bistrare finansiellt och industriellt klimat, sker en anpassning. Den äger rum på två arenor. Den ena är den som vi uppmärksammar mest, nämligen att kapital lämnar tekniksektorn och investeras i andra branscher eller i obligationer. Den andra anpassningen är den som sker ute i företagens verklighet eller, om man så vill, på verkstadsgolvet snarare än börsgolvet.

Sådana anpassningar – när finansiellt kapital, teknik och arbetskraft ska lämna en bransch som bränt sitt bästa krut – är aldrig behagliga. Individer förlorar jobb. Städer mister skatteunderlag, och kapitalförstöring uppstår då en del investeringar måste skrivas av fastän de verkade kloka när de gjordes alldeles nyligen. Ett exempel på företag som köpte alltför många bolag och antagligen måste göra rejäla nedskrivningar är det svenska verkstadsbolaget Finnveden, som ville bli stort för snabbt. Ett annat exempel, i en betydligt större skala, är den amerikanska telekomjätten Lucent som måste skriva av fyra miljarder dollar, hela köpesumman, för ett israeliskt programvaruföretag.

Allt tyder dock på att den anpassning vi nu ser blir rätt odramatisk. Det finns absolut ingenting som tyder på att strukturreformerna blir av samma kraft som kriserna inom textilindustrin i Sverige på 1960-talet och varvsindustrin och stålindustrin under 1970-talet. Någon storskalig utslagning av kapacitet, som den som i början av 1990-talet eliminerade uppemot 100 000 arbetstillfällen i byggsektorn och ett likartat antal i verkstadsföretagen, är inte heller aktuell.

Industrijobb försvann

Att förändringen blir mjukare den här gången beror på att näringslivet, i Sverige såväl som utomlands, bytt skepnad på ett närmast revolutionerande sätt under de senaste decennierna. Under 1973-1974, när den stora strukturkrisen slog mot västvärldens ekonomier, bestod den svenska produktionsapparaten i väsentlig grad av processindustri (stål, gruvor och skog) som skakades svårt när oljepriset fyrfaldigades. Branschstrukturen var rigid. Kockums var experter på att bygga oljetankers i superstorlek och kunde inte ställa om till annan produktion.

Konjunkturkänsligheten förblev stor även under 1980-talet, eftersom basindustrin hölls under armarna av devalveringarna. Även 1990-talet blev ett stålbad. Mängder av fabriker slog igen, bland dem de “mänskliga” (fria från löpande band) Volvoanläggningarna i Kalmar och Uddevalla. Industrisektorns andel av (en krympande!) bruttonationalproduktion sjönk från 19,5 procent 1989 till 15,7 procent 1993.

Industriell renässans

Sedan 1995 har dock Sverige upplevt en industriell renässans, framför allt tack vare den svaga kronan. I dag utgör industrin åter närmare 20 procent av BNP. Tillverkningssektorns andel av exporten har ökat dramatiskt, från 23 procent 1990 till 38 procent i fjol.

Men, och detta är det centrala, industrins expansion har denna gång, till skillnad från under 1980-talet, inte varit lika med en utbyggnad av basindustrin. Tvärtom har direktörerna i skogsindustrin och stålföretagen låtit bli att bygga nya massabruk och valsverk.

Detta mönster går igen i andra industriländer. Den industriella expansion som skett har i stor utsträckning ägt rum inom mer högförädlande branscher, som IT, telekom och läkemedel.

Men strukturkriser borde kunna drabba även dessa branscher, kan man tycka. Världen är ju mätt på IT. Det borde leda till allvarliga problem i de regioner och länder som producerar IT- och telekomprodukter, som Kalifornien, Taiwan, Irland, Sverige och Finland.

Så verkar det emellertid inte bli. I alla fall blir omställningen inte lika omfattande som under 1970-talet. Skälet är att den näringslivsstruktur som byggts upp under 1990-talet har stor flexibilitet. Företagen har lärt sig hantera täta modellbyten och strategiförändringar. Arbetsproduktiviteten i svensk industri åren 1990-1996 ökade fem procent per år jämfört med två procent per år under perioden 1975-1990. En viktig förklaring var att de nya branscherna, just IT och läkemedel, var snabba att ta till sig modernast möjliga teknik. Dessa branschers höga produktivitet drog raskt upp den genomsnittliga effektiviteten i produktionen.

Bättre kapitalförvaltning

Till detta kommer förbättringar i kapitalproduktiviteten, alltså det sätt som företagen använder sina likvida medel på. Även här har det skett stora förändringar till det bättre eftersom företagen lärt sig effektivisera flöden från leverantörer och till kunder så att produktionen engagerar mindre kapital.

Högkonjunkturen under 1990-talet var i så måtto unik, eftersom den inte medförde att företagen slog sig till ro med feta marginaler och mer eller mindre automatisk försäljningstillväxt. I stället fick bolagen kämpa hårt för att behålla marknadsandelar trots att ekonomin växte så snabbt. Förklaringen till produktivitetsmiraklet har av många, inte minst Federal Reserve-chefen Alan Greenspan, hänförts till den ökade IT-användningen. Förmodligen har globaliseringens effekter, där företagen skaffat sig billigare leverantörer i lågkostnadsländer, varit minst lika viktiga.

Bolagen har förstås inte bara ägnat sig åt inre arbete, det vill säga rationaliseringar av produktionen. De har också köpt varandra och fusionerat i stor skala. Det huvudsakliga skälet till fusionsvågen har varit en önskan att bygga större enheter och på så vis nå stordriftsfördelar. Därtill har det funnits ett inslag av irrationell förvärvshets, som bottnat i koncernchefers rädsla för att “bli över” när konkurrenterna har gift sig med varandra.

Inte sällan har det varit fråga om att företagen både effektiviserat tillverkning och deltagit i strukturaffärer. Nytt under 1990-talet är också att branscher vars efterfrågan krympt har tvingats byta skepnad trots den generellt sett goda konjunkturen. Den svenska försvarsindustrin producerar numera nästan inga vapen i egentlig mening men desto mer av elektronik.

Kortare avstånd

Den företagsstruktur som i dag möter konjunktursvackan är inte bara mer vältrimmad. Den har också integrerat framåt, det vill säga minskat avståndet till kunderna. Ett exempel är Atlas Copco, som köpt uthyrningsföretag i USA. Ett annat är IBM, som är förebilden för HP och Compaq. IBM hade klokheten att 1992 anställa Louis Gerstner, chef för konglomeratet Nabisco, som vd. Denne riktade om IBM från pressad hårdvaruleverantör till lönsam producent av service-, drift- och utvecklingstjänster.

En del bolag har också helt slutat bocka plåt för att i stället enbart sälja tjänster. Ett paradexempel är forna verkstadskoncernen Preussische Bergwerks- und Hütten-Aktiengesellschaft, eller Preussag, som numera är Europas största resekoncern (äger bland annat Fritidsresor).

Vi ska också hålla i minnet att den del av ekonomin som fortfarande utgörs av industriell verksamhet har ett högt tjänsteinnehåll. Världens största företag, General Electric, betraktas som en industrikoncern trots att bolaget levererar tv-program, konsumentkrediter och försäkringstjänster i nästan lika hög grad som fysiska produkter.

Även tjänstesektorn i sig har vuxit snabbt. De 20 största svenska konsultbolagen ökade exempelvis sin omsättning från 24,9 miljarder kronor 1995 till 53,6 miljarder år 2000. Ett näringsliv som i hög grad består av tjänsteproducerande företag har alla möjligheter att klara konjunkturnedgången på ett bra sätt. Det kommande decenniets tekniksprång blir kanske inte lika drastiskt som de som skett under 1990-talet, då de framför allt skett inom IT och telekom. Men ett tjänstedominerat näringsliv har goda möjligheter att ta tillvara de möjligheter som växer fram.

Under 1990-talet har företagen investerat massivt. Men det har framför allt skett i avancerad teknik och hjärnkraft. Dessa resurser kan snabbt anpassas till nya uppgifter. Investeringar i IT skrivs dessutom av snabbt och några stora fysiska lager (som det tar månader och år att avveckla) finns inte heller som under tidigare konjunkturcykler.

Riskkapital räddar

Det finns ytterligare en faktor som talar för att anpassningen i näringslivet bör bli mjuk denna gång, nämligen utvecklingen i det finansiella systemet.

De senaste tio åren har det vuxit fram en ny kategori investerare som nätt och jämnt existerade i Europa tidigare: riskkapitalföretagen, som också kallas private equity-bolag. De svenska riskkapitalbolagen hade i fjol ett förvaltat kapital på 166 miljarder kronor. De tillför en placerarkategori som har goda möjligheter att spela en nyckelroll i omdaningen av näringslivet eftersom bolagen har en placeringshorisont som sträcker sig betydligt längre än vad som är fallet hos aktiefonder och pensionsförvaltare.

Private equity-firmor går in i ett företag med sikte på att sälja investeringen tre till sju år senare. Det fanns ytterst få sådana bolag i verksamhet när Sverige gick in i den depressionsliknande lågkonjunkturen 1990-91, vilket gjorde att de som var verksamma (EQT, Industri Kapital och några till) kunde få fabulös avkastning på sina engagemang. I dag finns en kader av investerare av detta slag i de flesta industriländer (även om Sverige ligger ovanligt långt framme). Naturligtvis kommer en del av dem att få begränsningar i sina riskmandat när tiderna blir bistrare.

Likväl tillför de en viktig och ny komponent som kommer att göra omdaningen av näringslivet snabbare och smidigare.