EXPORTUNDRET: Det svenska exportundret

På fyra år har den svenska exporten av industrivaror ökat mednärmast otroliga 55 procent. Det är nästan dubbelt så mycket somden genomsnittliga ökningen för OECD-länderna. Den totalaexporten av varor och tjänster beräknas av KI i år uppgå till 43procent av BNP, också det ett sensationellt högt tal. Det skalljämföras med att genomsnittet under 1980-talet, då man ett tagtrodde att en tillräcklig och varaktig förändring hade skett,var 33 procent. Exportvärdet är nu 175 miljarder kronor störreän om vi hade haft kvar 1980-talets genomsnittliga exportnivå.Under de första åren av 1990-talet hade dessutom exporten gåttned till att motsvara 28 procent av BNP. Vi ligger nu på fjärdeplats bland industriländerna i exportandel, efter Belgien,Holland och Irland. I början av 1990-talet hade vi elva länderföre oss.

Dessutom är utsikterna goda för fortsatt snabb exportökningunder de närmaste åren. Den kraftiga uppgången under deföregående åren har skett trots en glåmig utveckling iVästeuropa, dit två tredjedelar av vår export går. Med bättrefart i Europa kommer också exporten dit att öka, i stället föratt minska som den gjorde i fjol. Det största hotet mot enfortsatt kraftig exportökning är att den svenska kronan skulleförstärkas. En sådan appreciering är samtidigt av andra skälönskvärd. Det ligger inget självändamål i att fortsätta att ökadet svenska handelsöverskottet. Om kunderna strömmar till iöverflöd bör man passa på att höja priset.

VÅLDSAM ÖKNINGTill övriga delar av världen än Västeuropa ökar exportenvåldsamt, särskilt till Sydostasien och Östeuropa. Det ärtydligt att svensk export gynnas i oproportionerligt hög gradnär ekonomierna växer och ökar sin efterfrågan påinvesteringsvaror som maskiner, fordon och telefoner.Industrialiseringen av nya länder är alltså inte alls något hotmot de svenska arbetarna, som det ibland påstås. Tvärtom. Det ärmot sådana länder vi har de allra största överskotten i vårhandel.

Svenska exportvaror når nu praktiskt taget varje hörn avjordklotet. Bara åtta länder eller områden av 224 iexportstatistiken blev utan svenska leveranser i fjol, däriblandMontserrat och Pitcairn. Men till Vanuatu, Belize och S:t Pierresålde vi för miljonbelopp, för att nämna några av alla exotiskakunder. Albert Engström hade en historia om hur Österman skrytermed att han erövrat en yxa från eldsländarnas hövding. Åhörarenblir skeptisk, och påpekar att det står Hults Bruk på den. I dagborde inte detta ha rubbat trovärdigheten. (Österman svarade:Ja, är det inte faen vad det märket är spritt).

Den kraftiga exportökningen under de senaste åren har i självaverket förändrat svensk ekonomi på ett sätt som varit det heltöverskuggande målet för den ekonomiska politiken ända sedanslutet av 1960-talet. Det var en strävan att öka exporten, attstärka den konkurrensutsatta sektorn av ekonomin, som låg bakomdet så kallade idiotstoppet i början av 1970-talet och som varden egentliga orsaken till alla efterföljande devalveringar ochåtstramningar.

I början av 1980-talet talade till exempel Olof Palme om att vimåste arbeta och spara oss ur krisen, vilket i klartext innebaratt exporten främjades med en jättedevalvering samtidigt som deninhemska efterfrågan stramades åt. I den reviderade finansplanen1985, som internt gavs namnet skrytvalsen, påvisadefinansministern hur resursanvändningen vridits om i rättriktning, till den utlandskonkurrerande från den inhemskasektorn, just så som man hade avsett.

Problemet blev att regeringen inte klarade att behållastramheten när ekonomin gick bättre och kraven växte. I ställetfick vi överhettning, kostnadsexplosion och en ny, ännu värre,kris. Den här gången har vi kanske i stället sparat litet välhäftigt. Samtidigt tycks ju också nu kraven vara på väg att öka,att döma av politiska utspel.

OÖNSKAT GENOMBROTTDet är närmast ironiskt att det var den sista helt oönskadenedvärderingen av kronan som till slut skapade genombrottet.Eller kanske genombrottet kom just därför viljan hade blivit såstark att inte rasera vad som uppnåtts. Ändå måste man förståsgardera sig mot risken för bakslag eller återfall. Liksom vidalkoholism kan man inte låta sig nöja med att den senastehästkuren verkar ha hjälpt, till allmän förvåning. Det gälleratt skaffa nya vanor för framtiden.

Även om man länge har talat om en tudelning av ekonomin har deneftersträvade förändringen fått ganska liten uppmärksamhetjämfört med andra inslag i den ekonomiska krisen, det som harvarit kostnaderna för förändringen. Men man skall inte hymla medatt det var denna förändring som politiken hela tiden syftattill, även om politikerna nog inte trodde att kostnaderna skullebli så höga när de bestämde sig för att göra slut på inflationenoch därmed, med den sista engångsåtgärden, samtidigt undanröjabehovet av nya devalveringar och åtstramningar.

Men problemen i svensk ekonomi är alltså därmed inte över.Sverige har inte varaktigt klarat omställningen förränlönebildningen fungerar vid en god nivå på sysselsättningen. Meddetta förbehåll får den exportökning som skett positiva effekterför svensk ekonomi på både kort och lång sikt. Samtidigt har väluppmärksamheten ökat mot att det inte bara var den så kallade K–sektorn som behövde främjas. Problemen finns också i de rentinhemska delarna av ekonomin, med dålig konkurrens och svagproduktivitet, vilket kanske är den egentliga anledningen tillatt Sverige i så hög utsträckning har halkat efter andra länderi produktion och materiellt välstånd.

På kort sikt är det ändå framgångarna för exportindustrin som nuhåller på att sätta fart på den svenska ekonomin. Det är ökadeinkomster och ökad sysselsättning i exportsektorn, och enbartdetta, som håller på att skapa ökning av efterfrågan även i deinhemska delarna av ekonomin. Med exportindustrin kan manlikställa övriga delar av K-sektorn, den konkurrensutsatta delenav ekonomin. Utrikesbalansen påverkas ju i precis lika hög gradom inhemsk produktion ersätter något som tidigare harimporterats. Det är inte exporten som sådan som har betydelse.Mätt i antal arbetade timmar hade sysselsättningen i industrin ifjol stigit med 9,5 procent på tre år. Visserligen steg inteantalet personer alls lika mycket (knappt 5 procent), menökningen av arbetstiden betyder också högre inkomster och ökadkonsumtion, vilket sätter andra i arbete. Sysselsättningen harhittills ökat bara inom industrin och inom näringslivetstjänster, vilket direkt hänger samman med industrins uppsving.Effekterna från exportuppsvinget kommer först genom ökadefterfrågan från industrin på tjänster, till exempel transportersamt kontors- och datatjänster. Så småningom följer ökadkonsumtion och i viss mån ökat byggande. Även skatteinkomsternastiger, vilket åtminstone kan göra det möjligt med mindrenedskärningar eller skattehöjningar på andra områden. Vinsternahar dessutom bidragit till en kraftig börsuppgång som ökathushållens förmögenheter och troligen medverkat till en kraftignedgång i sparkvoten, vilket i sin tur är samma sak som attkonsumtionskvoten har stigit.

För mycket av det goda?

På längre sikt kan man vara något mera ifrågasättande. Kanskebör vi inte ha så stor exportandel i den svenska ekonomin.Sverige har större exportandel än många andra länder i Europasom ligger inklämda mellan, och har landgräns till, många andrastater. Det vore kanske naturligt att sådana länder hade störrehandelsutbyte med omvärlden. Sverige har dessutom enförhållandevis differentierad industri, för att vara en litennation.De större länderna har av sådana skäl väsentlig mindreexport i förhållande till BNP än mindre länder. Japansexportkvot är till exempel bara 8,6 procent, en tjugondedel avden svenska. Hög exportandel har alltså inget egenvärde.

Framför allt kan man ifrågasätta om vi bör eftersträva överskotti handeln, vilket många politiker tycks vilja ha. Exporten skallenbart ses som betalning för importen. Det finns inget annatvärde i att vi skickar vår produktion utomlands, låter andraländer dra nytta av den, än att det utgör betalning för importen.Liksom när det gäller statens budget tycks många göra enfelaktig analogi med företags eller privatpersoners ekonomi.Överskott i samhällsekonomisk mening är inte alls detsamma somvinst och inte nödvändigtvis något positivt.

Genom att skaffa oss exportöverskott håller vi nere vår egenlevnadsstandard. Egentligen är det inte självklart att ett landens bör ha balans i sin handel. När särskilt nyindustrialiseradeländer, i främst Sydostasien och Östeuropa, har storahandelsunderskott kan det vara något mycket positivt och betydaatt de importerar kapitalvaror just för att bygga upp en egenindustri. Underskott i bytesbalansen är just liktydigt med attde importerar kapital. En sådan kapitalimport består ofta ietablering av utländska företag som förser landet med bådetekniska kunskaper och kapital.

Inte ens i ett utvecklat industriland behöver det vara ennackdel med underskott i bytesbalansen, som (via stigandeväxelkurs) kan vara en följd av att utländsk kapital söker sigdit. USA tycks befinna sig i ett tillstånd av ständigabytesbalansunderskott. Nackdelen av motsvarande kapitalimport äratt en del av den framtida avkastningen går till utlandet. Förgenomsnittsamerikanen kan utfallet i alla fall bli högrelevnadsstandard än om man sätter in åtgärder för att minskaimporten vilket samtidigt kan komma att bromsa utländskaföretagsetableringar.

När Sverige industrialiserades, och byggde järnvägar ochstadslägenheter, bestod importöverskottet faktiskt inte avinvesteringsvaror, utan av mat och kläder (t.ex. amerikansktvete och fläsk), som gjorde det möjligt att minskajordbruksproduktionen och låta folk flytta till städerna för attsöka arbete.

I dag har Sverige alltså blivit ett kapitalexporterande land,till följd av den starka exportökningen. Samtidigt har vi denlägsta investeringsnivån av OECD-länderna. Visserligen har justindustrins investeringar ökat kraftigt, men de rent inhemskainvesteringarna är mycket små vilket till stor del, men inteenbart, beror på att bostadsbyggandet har säckat ihop. Detrimliga vore kanske, i ett land som produktionsmässigt harhamnat på efterkälken, att det inhemska kapitalet i högreutsträckning användes för att rationalisera till exempeldetaljhandeln eller andra inhemska näringar. Bostadsbyggandet ärdessutom en efterfrågegenerator vars frånvaro i dag i hög gradbidrar till sysselsättningskrisen.

Kanske skulle vi behöva fler offentligainfrastrukturinvesteringar, något som man nu håller på att draned för att spara (vilket i detta fall är ett olämpligt uttryck,åtminstone om man avser att gynna nästkommande generation).Samma sak gäller för övrigt den offentligfinansieradeforskningen. Satsningar på dessa områden skulle inte bara ökaproduktiviteten utan också efterfrågan i ekonomin. Sverige harotvivelaktigt fortfarande en obalans i produktionen, den bekantatudelningen mellan den utlandskonkurrerande och den inhemskasektorn.

Samtidigt kan man möjligen argumentera för att det är bra att haen viss marginal i handeln, i väntan på att den inhemskaefterfrågan skall komma igång och sysselsättningen bli högre.Ett eventuellt balanskrav måste gälla långsiktigt, inte i varjeögonblick. Därför är det ju möjligt att överskottet i dagmotsvarar balans i ett framtida ekonomiskt tillstånd med högsysselsättning och inhemsk efterfrågan. Det troliga är dock attvi, även om det inhemska produktionsgapet så småningom inhämtas,får behålla överskott i utrikeshandeln under lång tid framöver.Från regeringen har man sagt att en växande andel åldringar ibefolkningen gör det önskvärt att man i dag bygger upp överskotti handeln, som skapar en framtida avkastning. Det är svårt attse den ekonomiska klokskapen i detta resonemang. För övrigt harmånga andra industriländer en ännu starkare tillväxt av andelenåldringar. Om alla försöker skaffa överskott genom att främjaexporten och hålla tillbaka den inhemska levnadsstandarden fårvi samma typ av tävlan i åtstramning som ledde till 1930-taletsdepression.

Samtidigt är det alltså troligt att vi får leva med storaöverskott under lång tid. Skälet är att man inte kan låta deninhemska efterfrågan växa i kapp särskilt snabbt, av risk förökade lönekrav och inflation.

Med det kraftiga uppsvinget för industrin, som medför stigandevinster för företagen och ökande efterfrågan på arbetskraft, kanman räkna med en press uppåt på lönerna. Under de senaste femåren beräknas (av konjunkturinstitutet) produktiviteten iindustrin ha ökat med 6 procent per år, i framgångsrikaexportbranscher ännu mer, till exempel 8,5 procent iinvesteringsvaruindustrin.

Kanske man bör räkna med något mindre tal i fortsättningen, näreffekterna av valutadeprecieringen har klingat av. Med densvenska modellen för lönebildning, med stark följsamhet, blirändå resultatet att löneökningar på den nivå som krävs för attinflationen inte skall ta fart kommer att ge kontinuerligakostnadssänkningar för industriföretagen och fortsattavinstökningar.

I denna situation kommer det att bli mycket svårt att i längdenhålla tillbaka starkare löneökningar för industrins anställda.Om sådana löneökningar, som alltså industrin skulle tåla,sprider sig till övriga grupper, till exempel inom distributionoch handel, kommer inflationen att ta fart, eftersom de årligaproduktivitetsökningarna där är betydligt mindre. I så fallmåste regeringen strama åt finanspolitiken – för att undvika detsämre alternativet, som är räntehöjningar.

Det finns alltså en risk att fortsatt växande export tvingarfram fortsatt åtstramande politik, som permanentar högarbetslöshet i de rent inhemska näringarna. En möjlighet är attföljsamheten i lönebildningen upphör, så att industrin tillåtsdra ifrån övriga grupper. En annan är att kronan apprecieras.Kanske man bör räkna med en kombination av ökat kostnadstryckoch stigande kronkurs, det senare en följd av att den inhemskaefterfrågan hålls tillbaka.

Den kraftiga exportökningen kan faktiskt medföra att det intebara är den bristande möjligheten att devalvera som kan motiveraett nej till EMU, som en del ekonomer hävdar, utan detförhållandet att vi i stället får behov att appreciera valutan.På sikt går det dock inte i någotdera fallet att kombinera låginflation med likformiga löneökningar. I stället krävs en mermarknadsanpassad lönebildning.