FINANSKRISEN: Internationella valutafonden

IMF och dess systerorgan står inför sin svåraste uppgiftnågonsin: att försöka rädda smittan från världens krishärdar attsprida sig. Centralbankschefer, finansministrar ochinvestmentbankirer har oftast gott självförtroende. Men den krissom skakat finansmarknaderna under augusti, september ochoktober visar hur litet de kan uträtta var och en på sitt håll.Koordinerade räntesänkningar har vi inte fått, men däremot vadman kan kalla koordinerade börsnedgångar.

Att Europabörserna, med relativt låga värderingar och godavinstutsikter i börsbolagen, har lidit i stort sett lika mycketsom den uppspekulerade New Yorkbörsen visar på marknadernasglobala karaktär.

Globala finanskriser borde kräva globala lösningar, kan mantycka. Det var också det stora diskussionsämnet när tusentalsministrar, bankmagnater och andra finansiella förståsigpåaresamlades till Valutafondens och Världsbankens årsmöte iWashington förra veckan. Förhoppningen är att de mäktigasteindustriländerna, tillsammans med IMF och desssysterorganisationer, ska kunna ge stadga åt de skakigafinansmarknaderna. IMF har ju räddat den finansiellastabiliteten i Mexiko, Thailand och Sydkorea, så varför inte ihela världen?

Statsmannaord

Många statsmannaord yttrades på mötet. Den brittiskepremiärministern Tony Blair talade om att bygga nya finansiellainstitutioner för nästa millenium och USA:s Bill Clintondeklarerade att vi måste ta fram arrangemang som gör att kapitalkan flöda fritt i världen utan att det leder till skarpa kastmellan depression och eufori. Att omsätta dessa stolta tankar ihandling är dock svårare.

MAGERTEn sak som kom ut av mötet ser ut att bli ett stödpaket förBrasiliens ekonomi. En annan är en utfästelse att hedgefonder,investmentbanker och andra högriskplacerare i framtiden skalltvingas redovisa sina positioner mer öppet. IMF skall ocksåsamverka närmare med Världsbanken och andra internationellaorganisationer. Vidare skall framtidens internationellafinansiella arkitektur utredas.

Nästan ingenting konkret, alltså. Men alla de internationellainstitutioner som byggts upp under efterkrigstiden – har de dåingenting att bidra med? Är deras roll i världsekonomin bara ettillusionsnummer? Det beror på vilka förväntningar man har.

Det förekommer mycket slöseri och många överlappningar mellan deinternationella finansiella organen. I toppen finns IMF ochVärldsbanken, vid sidan av finns OECD, Organisationen förEkonomiskt Samarbete och Utveckling, och BIS, Bank forInternational Settlements. Under dem finns en mångfald regionalaöverstatliga organ, framför allt de olika utvecklingsbanker somslåss om att låna ut pengar.

Bara IMF och Världsbanken sysselsätter 11.000 personer. Totaltarbetar uppskattningsvis 20-25.000 tjänstemän i deinternationella finansiella institutionerna till en årligkostnad som får räknas i tvåsiffriga miljardbelopp i kronor.Många av dem producerar rapporter som läses av ingen. Mångaägnar sig åt intern administration.

Effektiviteten är på flera håll under all kritik. Världsbanken,till exempel, ökade sina administrativa kostnader med 55 procentunder åren 1990-1995 samtidigt som utlåningen var oförändrad.IMF och Världsbanken bildades i juli 1944 vid den så kalladeBretton Woodskonferensen, som fick sitt namn efter den herrgårdi delstaten New Hampshire i USA där mötet hölls. Både uppgiftenoch rollfördelningen var givna. Banken skulle ge bistånd tillåteruppbyggnaden efter kriget, medan fonden skulle övervaka detfinansiella systemets stabilitet inom ramen för fastaväxelkurser knutna till dollarn och guldet. 1971 brast dockfastkurssystemet samman. Sedan dess har IMF fått söka sig nyauppgifter. Det är något som internationella organisationer ärbra på. IMF har omvandlat sig självt till analysorgan ochvårdare av den globala finansiella stabiliteten trots att detredan finns två andra institutioner (OECD i Paris respektive BISi Basel) som ägnar sig åt just dessa två uppgifter. Tack vareslagfärdiga och handlingskraftiga chefer och stora resurser harIMF tagit för sig på OECD:s och BIS:s bekostnad. Skuldkrisen på1980-talet hamnade till exempel på IMF:s bord.

ASIENKRISENDen egna organisationens välmåga blir ofta ett självändamål förinstitutioner av denna typ. Alltför få tänker tanken att detfaktiskt går att helt sonika lägga ned verksamheter, somNobelpristagaren Milton Friedman föreslog inför ett dödstystauditorium på fjolårets IMF-årsmöte.

Men Friedmans ord om att IMF inte längre behövs – eftersomkapitalflödet till de fattiga länderna sköttes så bra avmarknaden – yttrades för ett år sedan. Sedan dess har förståsläget förändrats. Efter den thailändska devalveringen i juli1997 förvärrades Asienkrisen successivt. Under oktober-novemberblev läget kritiskt för flera av de sydostasiatiska ekonomierna.De hade ohållbart stora underskott i bytesbalansen och alltförtung skuldsättning i den privata sektorn, som berodde på attföretag och banker hade tagit upp så stora lån i hårdvaluta.Inga västliga långivare vågade längre ta i regionen med tång.IMF fick gå in med stödpaket på tiotals miljarder dollar tillThailand, Indonesien och Sydkorea. Till och med de mest ihärdigamarknadsekonomer medger att en internationell insats varnödvändig. Annars hade det kunnat bli betalningsinställelse ochtotalt förtroenderas av rysk modell för regionen, vilketantagligen skulle ha vållat ännu djupare skador i ekonomierna änsom blev fallet.

DELADE MENINGARDet råder delade meningar om det recept som fonden skrev ut vardet rätta. IMF föreskrev sin standardmedicin: höj räntorna ochstrama åt statsfinanserna för att på så vis räta uppbytesbalansen. Kritikerna – bland dem Harvardprofessorn JeffreySachs – menar att denna chockterapi gjorde större skada än nytta.I Indonesien har antalet utfattiga medborgare ökat från 25miljoner 1996 till 100 miljoner idag. I Sydkorea talar man oftaom IMF-krisen, och en grupp fackliga aktivister har hävdat attIMF står för I”M Fired (Jag har fått sparken). Fonden å sin sidapekar på att räntorna kommit ned och att en exportleddåterhämtning inletts. Enligt IMF:s vicechef Stanley Fischer hardetta skett just tack vare fondens stabiliseringsprogram.Fondens tjänstemän låter också förstå att de inte hade krävtlika hårda åtstramningar om man hade vetat att Japans ekonomiskulle försämras så snabbt – den är ju motorn i Asiensnäringsstruktur. Sannolikt hann IMF – i sin brådska att få tillstånd räddningspaket – inte med att analysera effekterna avkonjunkturnedgången tillräckligt noga.

IMF var inte ensamt om att gå in med pengar i Asienkrisen. Ävenandra långivare har bidragit, till exempel Världsbanken,Asiatiska Utvecklingsbanken samt Japans regering. Totalt harmellan 150 och 200 miljarder dollar i olika slags stöd betalatsut. Det är i regel inte fråga om kontantstöd, utan om lån ochlånelöften. Några klumpsummor är det inte heller fråga om, utanpengarna betalas ut i portioner och med krav på motprestationerfrån mottagarlandet (budgetnedskärningar och reformer av olikaslag). Räddningsaktionerna har grävt djupa hål i fondens kassa,vilket var en orsak till att den inte kunde gå in och räddaRyssland undan statsbankrutt i början av augusti. Samtidigtmåste det påpekas att det ryska parlamentet också vägrade godtade reformer av ekonomin som IMF krävde.

STRIDSFRÅGAKanske var det lika bra att det gick som det gick i Moskva. MenIMF behöver uppenbarligen nya resurser för att kunna ha enhandlingsberedskap framöver. Därför finns enighet blandindustriländerna, även om USA:s kongress har stretat emot, attöka fondens reserver från 200 till 300 miljarder dollar. Kan dåfonden uträtta något med sina extrapengar? Ja, stödpaketen kanbli generösare och enklare att sätta samman.

Kan fonden också bidra till att ge aktieplacerarna runtom ivärlden en tryggare nattsömn? Nej, knappast. Titta på storlekenpå IMF:s reserver (200 miljarder dollar). Det är, helt visst,fantastiskt mycket pengar. Men ställt i relation till de totalaflödena av kapital i världen är det ytterst litet. 200 miljarderdollar var den samlade exponeringen när den var som störst hosden beryktade hedgefonden Long-Term Capital Management.

NY TIDÄn mer slående blir det om man jämför med den totalaomsättningen på valutamarknaden. Den uppgår till drygt 10.000miljarder dollar om dagen, enligt Bank for InternationalSettlements. Här ser vi tydligt att IMF är en institution som ärdimensionerad för en annan tid, då de internationellafinansiella flödena var blygsamma och kunde övervakas relativtlätt. I dag är fondens resurser helt enkelt för små. Ingenövernationell organisation kan stabilisera kapitalrörelser avdagens omfattning på egen hand.

Det beror för det första på att flödena är så mycket större ände var på 1970- och 1980-talen, till följd av överflyttning frånbankkonton till fondsparande och till följd av ökadenettotillgångar i den privata sektorn, som i sin tur beror påväxande offentlig skuldsättning.

Den andra orsaken är att flödena numera är av en annan karaktärän förr. Kommunismens fall och avregleringsvågen runtom ivärlden har gjort att nya marknader öppnats för kapitalet attspela på. Det har också blivit större mångfald i placerarledet.Innan fondsparandet fick sitt genombrott under 1990-taletsvarade några dussintal storbanker för merparten av degränsöverskridande kapitalrörelserna. Nuförtiden deltar tiotalsmiljoner fondsparare i leken. Dessutom finns en ny kategorispekulativa och högbelånade placerare i hedgefonderna ochinvestmentbankernas tradingavdelningar.

IDEALSCENARIODet som hänt under sensommaren och hösten är att dessahögriskplacerare gått ur sina positioner i stor skala. Och närsådana innehav avvecklas blir kursfallen, som vi har sett,ansenliga.

IMF vare sig kan eller bör stå i vägen för en sådanvärdeanpassning. Vi underskattade hur oerhört snabbt denasiatiska smittan skulle spridas på kapitalmarknaden, säger IMF–chefen Michel Camdessus.

Men något kan väl organisationen uträtta i alla fall? Jovisst,om viljan och modet fanns bland politikerna ochcentralbankscheferna. Låt oss till exempel säga att deviktigaste industriländerna och IMF kom fram till en plan föratt stabilisera världsekonomin. I det ideala scenariot skulleden kunna bestå av:Ett program för att skriva ned de asiatiska ländernas skuldbördaoch värdepapperisera fordringarna.

En målmedveten sanering av bankerna och fastighetssektorn iJapan.

Ett stödpaket för de fattigaste invånarna i de fattiganationerna.

Nya regler om ökad öppenhet och transparens i finanssektorn föratt bromsa spekulativa kapitalflöden.

Synkroniserade räntesänkningar i USA och Europa. Ett sådantinitiativ skulle få finansmarknaderna att ta glädjeskutt. Mennågon världsregering finns ju inte på den här planeten.Gemensamma åtgärder för att stabilisera marknaderna av en sådankaliber kan bli en realistisk möjlighet först om envärldsomfattande depression stod för dörren. Om ens då. Alltsåmåste förväntningarna ställas betydligt lägre. Hur lågt?

Ökad öppenhet

Det mesta pekar på att det blir något slags internationellaregler för högriskplacerares positioner och tradingstrategier.Hedgefonderna finns oftast i jurisdiktioner utan effektivmyndighetstillsyn, som de i Västindien. Men deras finansiärer äroftast vanliga banker och mäklarfirmor. Räkna alltså med att detblir litet lättare att följa hur George Soros och hans kollegeragerar.

Kraven på ökad öppenhet kommer antagligen att gälla ävenoffentliga institutioner, som finansdepartement, centralbankeroch inte minst IMF självt.

I Washington debatterades också nya regler för hur länder i krisskall kunna få hjälp. Det kanske kan bli möjligt för hårtskuldsatta nationer att få anstånd, ungefär på det sätt somföretag i USA kan operera i skydd av artikel 11 i konkurslagen.En annan idé är att tvinga de banker och investerare som lånatut kapital till krisländer att ta sin del avskuldnedskrivningarna. Ett sätt som detta kan ske på är genomatt ändra villkoren i obligationskontrakt så att det blirmöjligt för en majoritet av investerarna att besluta omskuldnedskrivning (i dag krävs oftast enhällighet). Som det nuär har räddningsaktionerna i Asien (liksom i Mexiko 1995)inneburit att IMF hållit högriskplacerarna skadeslösa medanandra kreditgivare och placerare, liksom invånarna i länderna,lidit. Dessutom är det möjligt att fler länder inför något slags,tillfälliga och milda, reg-leringar av valutarörelserna (seartikel på sidan 34). Men någon finansmarknadernas räddare kanfonden alltså inte bli.

Miljardrullning

IMF.s lånelöften till länder i Asien. Miljarder USD.

Land Datum BeloppLand Datum BeloppThailand 20 aug. 1997 3,9Indonesien 05 nov. 1997 11,3Sydkorea 04 dec. 1997 21,1Filippinerna 01 apr. 1998 1,4Källa: IMFBILDTEXT: En hjälp som faktiskt hjälpt lite grann var lånen tillSydkorea i december 1997. På bilden bekräftas det av IMF-chefenMichel Camdessus, Sydkoreas president Kim Dae-Jung ochVärldsbankens chef James Wolfensohn.

De hårda villkor som är förknippade med lån från IMF leder oftatill demonstrationer. Här protesterar sydkorenska bilarbetaremot krav på omstruktureringar.