Fläskkongressen

Det kom massor av glädjebesked från regeringen till densocialdemokratiska partikongressen. Det blev inte så attkongressen körde över regeringen, som en del hade befarat, utansnarare tvärtom. Det var kongressen som drabbades av en oväntadoffensiv. Alla de direkt kostnadskrävande åtgärder på drygt 13miljarder som presenterades var besked från regeringen om nyabudgetutgifter, inte sådant som krävdes från kongressen.Sveriges verkligt stora problem, den svaga tillväxten och denlåga sysselsättningsgraden, diskuterades mest i förbigående. Mendet är ju den dåliga resurstillväxten som är själva grunden tillde upplevda bristerna i den offentliga verksamheten och till attinkomstökningarna uteblivit för hushållen. Efter en period avstark koncentration på budgetsaldot tycks regeringen plötsligtsakna politisk handlingsplan. Nu är siktet enbart inställt pånästa års val. Om politiken hänger ihop med vad som tidigaresagts är inte så noga. Man kan tvivla på att väljarna blir likaimponerade som kongressdeltagarna.

Regeringens plötsliga frikostighet kom samtidigt att gekongressen en vänsterkaraktär, som påminde om 1970-taletsstämningsläge. Den främsta enstaka sakliga motgången förregeringen var att kongressen satte stopp för den bortreparentesen i a-kassan. Detta innebär att socialdemokraternaefter valet knappast kan återkomma med detta förslag, som enligtmånga arbetsmarknadsekonomer vore den enskilt viktigasteåtgärden för att förbättra arbetsmarknaden och på sikt ökasysselsättningen.

Uppenbart var det som presenterades på kongressen inte delar inågon genomtänkt ekonomisk politik. Det är ju alltförgenomskinligt att man sänker barnbidragen ena året (1996) föratt nästa år besluta om en höjning. Det finns ju inte hellernågot annat motiv än det förestående valet till att regeringenredan nu går ut och lovar pengar till kommunerna åren 1999 och2000.

Ingen kan i dag säga om svensk ekonomi tål en påspädning avefterfrågan under de tre kommande åren. Det avgörande är intealls vad som händer med statens budget, som ofta påstås, utanhur det går i löneförhandlingarna. Med alltför snabb ökning avefterfrågan kan lönekraven börja öka så att riksbanken bromsargenom att höja räntorna, om inte regeringen och riksdagen väljerdet bättre alternativ som det är att strama åt finanspolitiken.Då skadas inte på samma sätt investeringarna och därmed denlångsiktiga tillväxten.

Ett försvar för regeringens åtgärder kunde vara attinflationsrisken fortfarande måste bedömas som låg. De aviseradeåtgärderna motsvarar bara 0,7 procent av BNP. Men även detta kanvara alldeles för mycket i en uppåtgående konjunktur. Självastimulanseffekten blir också betydligt större än vad sommotsvarar effekten på statens budget. Om kommunerna får 8miljarder mer att spendera år 2000 får de ju nästan 30 procenttillbaka i form av kommunalskatt, efter grundavdrag. De kanalltså öka utgifterna med ytterligare drygt 2 miljarder kronor(och återfår 30 procent osv).

Till detta kommer andra så kallade multiplikatoreffekter av ökadefterfrågan. Effekten av utgiftsökningen blir därför stimulansersom motsvarar något mer än en procent av BNP. Ingen kan som sagtveta om svensk ekonomi tål detta år 2000, men sannolikheten ärnog inte stor, särskilt om regeringen dessutom vidtar en delåtgärder för att minska den registrerade arbetslösheten tillhälften, vilket ytterligare begränsar tillgången på personalinom vissa bristyrken.

Överhuvud taget är det naturligtvis alldeles fel att strama åtekonomin kraftigt när arbetslösheten är som värst och sedanbesluta om stimulansåtgärder när konjunkturen vänt uppåt,dessutom åtgärder som skall få sin fulla verkan först om två-treår. Man kan undra hur väljarna uppfattar den plötsligaförändringen. Många måste väl åtminstone fråga sig om interegeringen gjorde en allvarlig felbedömning när den höjdeskatter och skar ned utgifter med sådan frenesi, åtgärder somefteråt kan framstå som förhastade.

Budgetsaldot har i dag ingen nämnvärd betydelse för deninflationsrisk som tidigare oroade finansmarknaden. Man kanmöjligen hävda att kraftiga budgetnedskärningar, i brist påandra förtroendeskapande åtgärder, var nödvändiga för att ökaförtroendet och få ned räntorna i ett läge när underskottetverkade öka okontrollerat. I dag kan det inte ha någon betydelseför inflationsförväntningarna om budgeten visar någon enstakaprocent i överskott eller underskott.

Det är naturligt att budgetsaldot förbättras när konjunkturenvänder uppåt. Att ta detta till intäkt för att driva en merexpansiv politik, medan man i konsekvensens namn borde möta enkonjunkturnedgångs påfrestningar på budgeten genom att då stramaåt och förvärra arbetslösheten, tyder på ekonomiskt oförstånd,om man inte utgår ifrån att det bara är fråga om ett sätt attvilseleda allmänheten (och åtskilliga journalister).

Om inget görs för att förbättra arbetsmarknadens funktionssättfinns stor risk att den regering som tillträder efter valettvingas driva en fortsatt åtstramande politik. Följden kan i såfall bli att överskotten i budgeten stiger kraftigt. I dettaläge kan det förstås bli svårt för politikerna att förklara förväljarna att överskotten inte är pengar som utan vidare kananvändas till nya offentliga utgifter. Ett sådant problem harman just nu i Norge, där en begynnande överhettning kräveråtstramning samtidigt som den offentliga budgeten visar storaöverskott.

Att finansmarknaden inte har reagerat på löftespolitiken ärsvårt att förklara. Marknaden är ju alltid oberäknelig.Förtroendet för den socialdemokratiska regeringen kan ändå haskadats, så att en negativ reaktion utlöses senare av någonnegativ händelse. Både Financial Times och Wall Street Journalhar haft negativa artiklar om kongressen som på sikt kanskepåverkar placeringsviljan.

Ett uppmärksammat beslut av kongressen var att målet omöverskott i budgeten skulle underordnas målet om fullsysselsättning. Men någon konkret påverkan på politiken fårknappast detta beslut. Regeringen påstår ju själv ofta att ökadsysselsättning är det främsta målet. Snarast kan man väluppfatta kongressens beslut som en kritik mot att regeringensäger en sak och gör någonting annat.

Inte heller lär kongressens syn på pensionerna nämnvärt ändraden ingånga överenskommelsen mellan fem partier om det framtidapensionssystemet. Den väsentliga innebörden i kongressbeslutetär att regeringen på något sätt skall kompensera löntagarna förde nya egenavgifterna.

I bostadspolitiken krävde kongressen större samhälleliginblandning och en kraftigare markering mot rentmarknadsinflytande än vad partistyrelsen föreslagit. Samtidigtvill man att boendekostnadens andel av den disponibla inkomstenskall minska, hur nu detta skall gå ihop med ökad reglering.Båtskatt var ett annat förslag i traditionell stil.Kvinnoförbundet fick igenom sitt krav på förkortning avarbetstiden, med hot om lagstiftning om det inte gårförhandlingsvägen. Ett inslag i att dämpa lönekraven var attalla högavlönade anmodas visa särskild återhållsamhet (se ävenNyhets-PM på sid. 19).

BILDTEXT: Den socialdemokratiska partiledningen spred valfläsktill höger och (mest) vänster på kongressen. Efter valet lär detdock bli andra visor.