Jag märks, alltså finns jag

Lagom till avspark i mandatperiodens andra halvlek så kom ännu ett par i raden av popularitetsmätningar av ministrarna. Det var en ganska ledsam läsning, inte bara för ministrar och partiledare, utan för demokratin i stort. Av de tio populäraste ministrarna hade ingen blivit mer populär sedan före sommaren i Novus mätning. Oppositionsledarna mättes inte, men det är ingen vild gissning att även deras nivå av folklig uppskattning har fortsatt stor potential.

Samma typ av mätningar har gjorts sedan Hedenhös. Vid sekelskiftet gjorde vi på statsrådsberedningen en snabb korrelationsanalys mellan popularitet och kändisskap, för att ha lite ammunition i försöken att få statsråden att jobba ännu hårdare med att komma ut i media.

Det visade sig – föga förvånande – att bland de ministrar som många människor kände till så fanns både populära och impopulära. Dessvärre hade majoriteten redan då ett underkänt snittbetyg. Men klon i analysen var att det var helt tomt med prickar i den fyrkant i diagrammet som utgjorde ”okända” och ”populära”. Ingen minister var både okänd och populär.

Det är säkert psykologiskt trivialt. Sedan grottornas och påkarnas tid har vi väl programmerats att möta främlingar med skepsis och ifråga­sättande. Varje medmänniska måste visa vem hon är innan man kan bedöma om hon är vän eller fiende, om det är någon som hjälper till i jakten eller stjäl ens mat. I dag leder samma reflex till att vi känner sympati eller apati till en politiker först när vi ”lärt känna dem” lite, det vill säga tycker oss veta vilka de är.

Så det finns ingen genväg till popularitet. Vill du bli uppskattad måste du vara känd. Det vet också de flesta statsråd.

Det kräver hårt arbete och stark vilja att bjuda på sig själv för att komma ut och gå igenom rutan. Statsråden i dag är varken slöa eller ovilliga. De jobbar oerhört hårt, de är intelligenta och smarta och lägger mycket tankemöda på att synas i den alltmer komplexa, snabba och globala omvärld de har att hantera.

Kanske jobbar de till och med för hårt. Smärta känns mycket starkare när man är trött. Kritik tar mycket hårdare när man är sliten. Och ännu viktigare än hårt arbete är hård hud – för att orka ta den kritik som ofta blir personlig och hård i de sociala mediernas nättrollsskogar.

I den verkligheten behövs stöd för att våga ta sig fram och ut. Men i stället för att bygga upp stödjande strukturer som främjar spontanitet, egna uppfattningar och reflekterande problemställningar bygger partierna upp organisationer som ska förhindra kritik och säkerställa att alla budskap är i linje med överenskommelser och partiledning. Så vill man förhindra kritik, hålla ihop allianser och uppnå message discipline och damage control.

Som styrmetod används talepunkter, det vill säga nedskrivna positioner i allehanda frågor. Talepunkter har alltid funnits, men från att vara ett stöd till stressade ministrar för femton år sedan verkar de nu allt oftare ha blivit manuskript: Detta får du säga, varken mer eller mindre!

Så riskerar de allt större staber av ofta briljanta, goda och intelligenta medarbetare, som finns till för att hjälpa ledande politiker i den komplexa media­miljön, i stället att bli hinder för att skapa en stark relation med väljarna. För vem går i gång på en politiker som rabblar memorerade budskap? Vem tror på någon som letar i minnet efter manus i stället för att svara spontant?

Vill vi ha politiker som brinner och slåss för sina frågor och kanske uttrycker sig oslipat men uppriktigt? Eller vill vi hellre ha skådespelare som klarar av att artikulera andras ord med kraft och trovärdighet – men lika gärna spelar den lurade Othello som den maktgalne Macbeth?

En varningsklocka

Framgångarna för Alternative für Deutschland och Die Linke i de tyska delstatsvalen skakar om de traditionellt stora partierna, CDU och SPD. De borde också väcka dem som vill se ett regeringssamarbete mellan M och S. Om höger och vänster går samman finns bara identitetsfrågor kvar, och de kommer domineras av invandrings­frågan varje dag i veckan.