Japans verkliga kris

Det är de japanska rikspolitikernas totala oförmåga att fattabeslut, i synnerhet obehagliga beslut, som gör att landet ännuinte har lyckats ta sig ur den kris som orsakades av 1980-taletsbubbelekonomi.

Till skillnad från många andra länder är det inte brist påpengar och våldsam upplåning utomlands som har kastat landet neri vad som nu beskrivs som recession. Tvärtom är Japanfortfarande ett av världens med alla mått mätt rikaste länder,med långt större tillgångar än skulder utomlands. Men likafulltär krisen en av de djupaste landet upplevt sedan kriget. Japanär mitt inne i inte bara en, utan fyra, kriser: tre inhemska ochen utländsk, som var och en förvärrar de tre andra. Denutländska krisen är förstås den som har drabbat några av landetsgrannar, Indonesien, Sydkorea, Thailand och Malaysia, som harlett till sviktande efterfrågan för industrin och ytterligarebördor i form av dåliga lån hos de japanska bankerna.

En annan av Japans kriser kan beskrivas som social och kulturell,och som i sin tur består av flera delar som påverkar landet pålång sikt. Det gäller de nödvändiga, senkomna och långtifrångenomförda reformerna av skolväsendet, arbetslivet, den socialinfrastrukturen, vårdsektorn, könsrollerna och följderna av ensnabbt åldrande befolkning.

SOM I SVERIGEDen andra inhemska krisen är den väl synliga, den ekonomiska.Framförallt handlar det om en bankkris som i mångt och mycketliknar den svenska. Åttiotalets våldsamma tillväxttakt leddetill en spekulationsbubbla av samma slag som i Sverige, men såoändligt mycket större.

När bubblan sprack för nu snart åtta år sedan stod bankerna medlån till fastigheter, konst och golfklubbar som på några århalverades i värde. Medan man i Sverige rätt raskt byggde upp enbankakut och lät staten ta hand om krisfastigheterna i Securumsregi valde man (dvs. politiker, ägare och bankledning i starkendräkt) i Japan att sopa förlusterna under mattan och hoppas påframtiden. Det blev en försvarlig hög, eftersom förlusterna iJapan var, relativt sett ungefär lika stora som i Sverige ochdärmed, i absoluta tal, gigantiska.

UNDER MATTANDet är den här högen under mattan som japanska politiker intehaft kraft att ta hand om och som nu hela den japanska ekonominhar snubblat på.

Det är detta som utgör den politiska krisen.

Japanska politiker är inte kända för vare sig sin politik (dehar normalt ingen alls) eller sin beslutskraft. RegeringenHashimoto utgör i detta avseende inget undantag. Många hadehoppats att han skulle bli den förnyare av japansk politiklandet så väl behöver. Han har visat större förmåga än många avsina företrädare att kommunicera med omvärlden och tala förJapans sak. Han har också förtjänstfullt satt fart påavregleringen och anpassningen av den japanska ekonomiskainfrastrukturen till omvärlden, vilket på sikt kommer att fåmycket stor betydelse.

Men när det kommit till kritan, eller den nu aktuella krisen, såhar allt blivit som förut. Ryutaro Hashimoto kan då få centernsOlof Johansson att framstå som en politiker präglad av klarspråkoch dådkraft.

Bankernas förluster har fått ligga kvar under mattan och tilloch med växa till sig rejält. Staten vägrar ställa upp med denbankakut och krislösning som alla vet är och blir nödvändig.Risken nu är att regeringen Hashimoto inte får till det förrännågon av landets största banker kraschar och då tvingas fatta debeslut som borde tagits för flera år sedan.

Kortsiktigt leder det säkert till nya krisrubriker och nyabörsras.

Men när då väl dammet lagt sig, och Japan kan lägga bankkrisenbakom sig, kommer landet och företagen att mycket snabbt återtasina roller som världsledare. Inte minst tack vare enfördelaktig yenkurs.