Koizumis eldprov

Knappt hade »banzai«-ropen tystnat i söndags när röstsammanräkningen visade att Japans mest populära premiärminister i modern tid segrat, förrän analytiker försökte räkna ut om det i stället var en pyrrusseger.

Att regeringspartiet LDP vunnit en jordskredsseger innebär i japansk politik inte självklart att dess ledare fått tillräcklig kraft i parlamentet.

Maktkamp utan ideologi

Japansk politik har många, för västerlänningar, säregna drag. Ett är frånvaron av politik i meningen ideologi eller övertygelse. I stället styrs utvecklingen av en skoningslös maktkamp mellan olika grupper eller fraktioner inom partierna.

Valet stärkte den fraktion av LDP som leds av tidigare premiärministern Ryotaru Hashimoto, känd för att med näbbar och klor försvara stöden till redan starka särintressen som bygg- och anläggningssektorn. Samtidigt ska Koizumi hålla ihop en rätt splittrad regering.

I förra veckan kom det till en rejäl kris med utrikesminister Makiko Tanaka som, till en början, vägrade lyda Koizumis order att flytta en i dennes tycke olämplig diplomat. Finans- och ekonomiministrarna, Masajuro Shiokawa och Heizo Takenaka har också svårigheter att enas om grunddragen i nästa års budget, som ska vara klar i veckan. Det är just detta slags motstånd som Koizumi, i kraft av sin folkliga popularitet, måste brotta ner för att kunna genomföra för Japan absolut nödvändiga reformer. Dit hör att slakta de mångmiljardanslag som går till nationalekonomiskt tokiga, men lokalt röstgivande byggen.

Dit hör också att äntligen, drygt tio år efter det att Tokyo-bubblan brast, ta itu med bankkrisen. Relativt sett råkade svensk och japansk banksektor ungefär lika illa ut med ungefär lika stor andel dåliga lån. Skillnaden är att Japan sopade problemen under mattan och vägrade genomföra drastiska räddningsaktioner. Sådant kan ju nämligen kosta bankkunder och skattebetalarna pengar och därmed kostar det politiker röster. Och att riskera sin plats ligger inte för japanska politiker.

Många slagfält

Samtidigt med de nödvändiga åtstramningarna, som förstås också kommer att drabba löntagare, måste Koizumi lyckas med konststycket att ändå få fart på den privata konsumtionen. Dessutom måste han påskynda de förändringar som sker i finanssektorn i övrigt och i lagarna som styr företag, beskattning och finanssektor.

Mot att Koizumi skulle lyckas talar de starka särintressena, den utbredda korruptionen och det politiska fifflet som skapats av topparna inom politik, näringsliv och byråkrati.

Vad som talar för att Koizumi kan lyckas är dels hans osedvanliga popularitet och att väljarna tröttnat på politiker som inte får mycket mer gjort än att berika sig själva. Dels, och numera allt viktigare för Japan, trycket från omvärlden. Världens näst största ekonomi måste vara med och dra i gång konjunkturen.

Veckans börsutveckling, plus nära fyra procent, kan tyda på en gryende optimism, men dess värre också på en förhoppning om nya, tokiga stödpaket.