KRÖNIKA: Att flytta kapital

Ericssonchefens uttalanden om en eventuell utflyttning avhuvudkontoret kan kanske bidra till att snabba på reformer somförbättrar ekonomins funktionssätt. I så fall kan effekten blihögre tillväxt och så småningom bättre avkastning på finansiellaplaceringar än vad som skulle varit fallet annars.

Men detta är på marginalen. Det privatägda finansiella kapitalet- till skillnad från det fysiska – behöver inte utreda om det ärbra eller inte att lämna Sverige. Utflyttningen inleddes förlänge sedan. Den har dock tagit extra fart under 1996. Enansenlig del av det finansiella kapitalet kommer att stanna kvar.Dels kan det vara krångligt att ha för höga utlandsandelar (högatransaktionsavgifter och i en del fall svårt att realiseratillgångarna snabbt om så skulle behövas); dels finns det vissakonkurrensfördelar med att vara kvar hemmavid (svenskafondförvaltare och försäkringsbolag har lättare att slå indexhär hemma än på utländska finansmarknader).

Den svenske aktieplaceraren har ett försteg framför sparare iandra europeiska länder, som gjort att riskspridning inteframstått som särskilt akut. Bolagen på Stockholmsbörsen har juen synnerligen hög internationell exponering – en exponering somdessutom tilltagit på senare år i takt med att företagen fått enallt mer internationell profil. Det har alltså skett en smygandeportföljdiversifiering under 1980- och 1990-talen.

Gör tankeexperimentet att bolagen varit mer hemmainriktade:skulle den svenska aktiemarknaden då ha varit en av världens två–tre starkaste de senaste 25 åren? Givetvis inte.

Det finns också andra fall i historien då riskspridning tillandra valutor visat sitt värde. Tusentals judar (de somöverlevde) lyckades rädda sina tillgångar undan nazisterna genomatt sätta in dem i schweiziska banker. Och den latinamerikanskaöverklassen kunde behålla sina förmögenheter under 1980-taletshyperinflation genom att anlita villiga bankirer i Miami. Ettmer närliggande exempel är från de svenska krisåren i början av1990-talet, då många finansiella företag stod inför hotet omruin. Ett av de bolag som klarade påfrestningarna förvånansvärtbra var Skandia, trots att dess surdegar i efterhand knappastframstår som så oerhört mycket värre än Trygg-Hansas. Enförklaring till att Skandia tålde mer stryk var just att såmycket som hälften av förmögenheten låg i andra valutor (mycketmer än hos Trygg). Dessa tillgångar steg väsentligt i värde närkronan föll 1992.

Även finansdepartementet och riksbanken börjar nu insebetydelsen av Sveriges finansiella tillgångar i utlandet. Deflesta regeringar begriper också att det inte går att stänga insparandet. Men det betyder inte att Europas politiker gillar defria flödena av kapital (och av huvudkontor).

Skepsisen märks tydligt när det gäller regleringen avpensionspengarna. Pensionsförvaltning är den mest långsiktigatypen av sparande som finns och en hög andel utländskatillgångar är nästan alltid att rekommendera. Ändå är de flestaländer snåla med hur stor del av medlen som får satsas utomlands,trots att EU-kommissionen kämpar för ännu lindrigare regler ände som finns nu (och som i sig är ett steg framåt). Delvis ärregleringarna motiverade; särskilt småspararna måste skyddas motalltför riskfyllda placeringar. Men det finns risker också påhemmaplan. Nya EU-regler gör att försäkringsbolagen måste spridasina risker och köpa mer utländska räntepapper. Det är envälgärning. Som framgår av tabellen här intill är det svenskapensionssparandet alltför koncentrerat till inhemskaobligationer. Sveriges bottenplacering beror på att det framtill 1995 var förbjudet att köpa utländska räntepapper. 1996 årssiffror ser bättre ut, men vi har långt kvar till denriskspridning som exempelvis de irländska och de belgiskapensionsspararna har.