KRÖNIKA: Pensionerna överlever kongressen

Fredagskvällens kontroversiella pensionsbeslut på densocialdemokratiska partikongressen kan te sig oroande.Ytterligare krav skall nu fogas till den gällandefempartiöverenskommelsen, som är antagen i princip men därdetaljerna fortfarande stöts och blöts mellan partierna. Det nyapremiereservsystemet byggs upp för att ge långsiktigt hållbarapensioner och för att ge den enskilde rätt att själv styraförvaltningen av sitt pensionskapital. Mångfald blandförvaltarna är ett av ledmotiven och har varit ett starkt kravfrån den borgerliga sidan.

Så vad händer nu? Innebär kongressbesluten ett avbräck för allade banker, försäkringsbolag och mäklarfirmor som satsat påkapitalförvaltning just med tanke på det nya pensionssystemet?Finanssektorn kan ta det lugnt. Kongressbesluten innebär vissamindre justeringar i partiets linje, främst när det gäller denså kallade avgiftsväxlingen. Den gäller huruvidapensionsavgiften skall växlas mot sjukförsäkringsavgiften ochhur sparandet skall redovisas för allmänheten på lönebeskeden.Ett annat beslut väger tyngre. Ombuden i Sundsvall fick nämligenigenom att de sparare som inte anger någon favoriseradförvaltare (som Trygg-Hansa, S-E-Banken eller Folksam) skall fåha sitt kapital kvar i AP-fonderna. Detta går emotfempartiavtalet, där det sägs att denna restpost skall förvaltasav riksförsäkringsverket. Med beslutet hoppas uppenbarligensocialdemokratin behålla ett visst politiskt inflytande överpensionerna.

Politisk kontroll av kapitalbildningen har varit ettgrundläggande moment i socialdemokratins efterkrigsstrategi. Dethar både gällt alla de restriktioner som lagts på företagen(investeringsfonder, spärrkonton, löntagarfonder ochvalutareglering) samt hanteringen av pensionspengarna (AP-fonder,engångsskatter och placeringsplikt). AP-fonderna har ända sedan1950-talet setts som ett verktyg för att uppnå ökad socialutjämning. Därför har kapitalflödet med lagstiftningens hjälpstyrts mot statsobligationer och bostadslån, på bekostnad avandra investeringsalternativ. Under 1980- och 1990-talet hartillkomsten av fjärde, femte och – i fjol – sjätte AP-fondensetts som medel att ytterligare bygga ut den politiska makten.

De här resonemangen hade kanske viss bärkraft i tidigaredecenniers hårt reglerade världsekonomi. I dagens miljö, medglobal låginflationspolitik och fria kapitalrörelser, är deirrelevanta. Det inser Erik Åsbrink och sannolikt också GöranPersson. I själva verket har skapandet av de nya småsyskonentill den jättelika 1-3 AP-fonden med 600 miljarder kronor iförmögenhet bara varit ett sätt att blidka vänsterflygeln inomsocialdemokratin.

Detsamma gäller partikongressbeslutet om restposten. Grunddrageni pensionsöverenskommelsen ligger kvar. De innebär en mycketnärmare koppling mellan arbetsprestation och pensionsutbetalning.De innebär också att den enskilde kan följa hur dennes sparandeutvecklas och jämföra med avkastningen hos andra förvaltare.Hittills har AP-fonderna knappast varit några lysande stjärnor.1-3 har gått sämre än de stora livbolagen, framför allt på grundav sin storlek. Ändå är det alltså här den så kallade restpostenskall hamna, enligt Sundsvallsbeslutet. Men i det nyapensionssystemet kan man alltså lätt följa utvecklingen för sittpensionskapital. Det innebär att de allra flesta säkert aktivtkommer att välja någon förvaltare (om inte annat kommer bolagensjälva att genom intensiva kampanjer se till att svensken igemen blir medveten om att han eller hon har en valsituation).Den så kallade restposten, för de som av lättja eller ointresseinte fattar något beslut, blir alltså sannolikt av litenbetydelse. Få lär stanna kvar i restposten av ideologiska skäl.

Det kommer sannolikt att ta tid innan insikten sprider sig inomsocialdemokratin att privat pensionsförvaltning är bättre änstatlig sådan. Visst, det finns exempel på företag som plundratpensionsfonder (den brittiska Maxwellskandalen är ett sådant).Men de nationella och misskötta pensionssystemen i länder somTyskland, Frankrike och Italien är inte heller några bra exempel.Och i Sverige är det faktiskt statsmakten (läs socialdemokratin)som svarat för tricksandet med pensionspengarna. Här kan mannämna tvångsindragningen från livbolagen 1986, förbudet mot attplacera mer än en minoritet av det institutionella kapitaletutomlands, den långsamma uppräkningen av basbeloppen och desnabba förändringarna i avkastningsskatten. I det nyapensionssystemet är sådana tilltag knappast längre politisktmöjliga. Framtiden är alltså ljus för de privata alternativen.