Lönande flytt

Individuellt pensionssparande (IPS) har många egenskaper som gör det till ett bra sparalternativ. För det första är avgifterna låga i jämförelse med andra former av pensionssparande, i synnerhet fondförsäkringar. För det andra ger IPS skattefördelar vid ett bundet sparande (premieinbetalningarna är avdragsgilla och beskattas som inkomst av tjänst först vid utbetalningstidpunkten).

För det tredje ger IPS en svåröverträffad flexibilitet. Dels kan spararen välja mellan att placera pengarna i en fond, i egna aktier eller på ett vanligt konto (det går även bra att blanda olika alternativ), dels kan spararen byta sparinstitut när som helst utan negativa skattekonsekvenser. Alla sparinstitut erbjuder dock inte alla sparalternativ.

Just möjligheten att byta sparinstitut har onekligen satt press på sparinstituten att sänka sina administrativa IPS-avgifter. Senast i raden av avgiftssänkare är S-E-Banken, som tar bort sin tillväxtbaserade avgift på 10 procent. Läs mer i artikeln ”S-E-Banken ändrar sig”.

Resultatet har blivit ganska likriktade avgifter för själva IPS:en. Vanligast är en fast avgift på 100–150 kronor per år. Men Aktieinvest, H&Q och Skandiabanken tar inte ut någon IPS avgift alls. Dyrast är Banco och Östgöta Enskilda när spararen väljer att överlåta förvaltningen till dessa.

Skillnaderna mellan sparinstitutens produkter beror istället på olikheter i räntenivåer, förvaltningsavgifter och depåavgifter, beroende på vilket sparalternativ som knyts till IPS:en.

I veckans Sparindikator är exemplet månatligt sparande om 500 kronor i 20 år. Folksam är det bästa alternativet i samtliga fondkategorier med sina låga förvaltningsavgifter. Handelsbanks Indexfond är också konkurrenskraftig, sedan förvaltningsavgiften sänkts från 1,5 till 0,9 procent, men Handelsbankens övriga svenska aktiefonder kostar fortfarande 1,5 procent.

När det gäller egna aktier är H&Q absolut bäst, eftersom ingen depåavgift tas ut. Fonder med utländsk placeringsstrategi är i regel något dyrare att förvalta, varför dessa placerar sig sist i tabellverken.

Det bör noteras att rankingen i Sparindikatorn bara gäller avgifter. Avkastningen antas vara densamma för alla värdepapper, 7 procent för räntebärande och 9 procent för aktier. Sparinstituten hävdar ofta att avkastningen är det centrala när man ska välja sparande. Det må så vara, men den historiska utvecklingen säger mycket lite om framtiden och det är i det närmaste omöjligt att förutspå hur en förvaltare kommer att lyckas framöver.Genom att aktivt bevaka avgifterna och byta sparinstitut, vilket är tillåtet för IPS men inte för fondförsäkringar, kan spararen påverka hur stor del av kapitalet som är kvar att förränta när avbränningar i form av avgifter skett.

Resonemanget kan exemplifieras utifrån Sparindikatorn. Folksams Sverigefond ger 146.000 kronor till spararen vid spartidens slut, medan Bancos Sverigefond ger 130.000 kronor vid de givna förutsättningarna, vilket beror på att Bancos förvaltningsavgift är 1,7 procent medan Folksam tar 0,7 procent.

Avbränningen i form av avgifter är dubbelt så hög för Banco, vilket kräver ett väsentligt bättre förvaltningsresultat av Banco jämfört med Folksam för att spararens andel ska bli lika stor vid spartidens slut. Av Fondindikatorn (sid 58–69) framgår att Folksams Sverigefond har haft en bättre avkastning än Bancos Sverigefond under både den senaste tvåårsperioden och de senaste sex månaderna, vilket delvis beror på förvaltningsavgiften.

Sparinstituten tar i regel ut en avgift vid byte till ett annat institut, men trenden går mot en avgiftslättnad. Sedan den förra sammanställningen i Nr 23/97 av Affärsvärlden har Tryggbanken och Skandiabanken slopat sina straffavgifter. Byte från Östgöta Enskilda var avgiftsfritt redan tidigare. Dessutom säger sig flera sparinstitut vara villiga att ersätta kunden som flyttar sitt sparande till dem. Som kund gäller det dock att fråga.