Med makt följer ansvar

KRÖNIKA. Det svenska systemet med valberedningar i börsbolagen är unikt. Valberedningarna utses av bolagsstämman och arbetar på det viset enbart för ägarna och är alltså inte ett styrelseutskott. Valberedningen har på sitt bord styrelsemedlemmarnas arvode, vem som ska leda nästa stämma och självklart vilka som föreslås sitta i styrelsen. Det funkar i de allra flesta fall bra och systemet är något som ofta lyfts fram som ett föredöme, på ett typiskt förnumstigt svenskt vis: resten av världen borde ta efter oss.

Att valberedningar ersatte det tidigare systemet med nomineringskommittéer var en av de tydligaste förändringarna när den första versionen av Svensk kod för bolagsstyrning infördes den 1 juli 2005. Det är mestadels glömt nu, men koden föranleddes av en intensiv debatt.

Innan dess var standardförfarandet att styrelseord­föranden bjöd in en eller flera representanter för de största ägarna och bildade en nomineringskommitté, något kvartal före stämman. Den som hade minst en aktie och synpunkter på vilka individer som borde sitta i styrelsen var välkomna att höra av sig.

I praktiken är kanske inte skillnaden så stor. Men numer är det alltså inte ordföranden som kallar till sig de största ägarna. Det är en liten men inte oviktig makt­förskjutning och en av flera förklaringar till att fondbolag och andra institutionella storägare sakta men säkert har fått ett inflytande som är närmare den ägartyngd dessa anonyma jättar representerar.

Men med makten kommer ansvar. Och med ansvar blir det svårare att rösta med fötterna. Om den delikata balansgången skriver Hans Westerberg på sidan 20.

Dörren svänger åt bägge håll

Affärsvärlden tror på transparens, även när det inte gynnar oss. På sidan 43 följer vi som alltid upp analyserna för ett år sedan. Den här gången hade vi alla fel. Sånt händer. I vårt fall en gång tidigare sedan vi började med systematiska uppföljningar i första numret 2013. Det blir två gånger på drygt 150 nummer. Fyra rätt av fyra har vi haft 23 gånger.