Mörker över Mellanöstern

Fattigdom kan inte i sig förklara terrorism och växande fundamentalistiska rörelser i den islamska världen. Däremot har fördelningen av inkomster och kapital rätt stor betydelse.

Med genomsnittlig BNP per person på drygt 2 000 dollar per år hör de muslimska länderna i Mellanöstern till världens medelinkomstländer. Det kan jämföras med Afrika söder om Sahara och Sydasien där medelinkomsterna ligger på ungefär 500 dollar per år. Men det är förstås mycket långt till de rikaste länderna i världen; USA:s medelinkomst ligger på drygt 30 000 dollar per år och Sveriges på 25 000 dollar.

Skillnaderna mellan länderna i regionen är dock större än i andra delar av världen. Fattigast är Jemen med en BNP per person på mindre än 400 dollar per år och bland de rikaste är Saudiarabien med en medelinkomst på 6 500 dollar per år. De flesta av länderna i Mellanöstern befinner sig dock i medelinkomstskiktet.

Men pengarna har använts illa.

På de flygplatser och motorvägar som byggdes under oljefeberns år börjar nu betongen vittra eftersom underhållet är eftersatt. Realinkomsten per capita i Mellanöstern och Nordafrika har legat still sedan 1980. Samtidigt har den mer än fördubblats i Asien. Efter ett kortare uppsving under senare delen av 1990-talet, då till exempel Kairobörsen var en av världens hetaste, har missmodet återvänt. Regleringar håller tillbaka handelsutbytet och gör regionen oattraktiv för utländska investerare. Tullarna mellan arabländerna är så höga att den inomarabiska handeln är mindre än en tiondel av arabländernas totala handel.

Trots stora investeringar i såväl utbildning som infrastruktur och näringsliv har dessa länder släpat efter andra regioner under de senaste decennierna. Arbetslösheten är hög, i många länder omkring 20 procent, och ofta ännu högre bland de relativt välutbildade.

Ekonomin har inte förmått kanalisera den snabbt växande arbetskraften till produktiva sysselsättningar. Många har hamnat i offentlig förvaltning och där ofta fått högre lön och bättre villkor än i den privata sektorn trots att produktiviteten inom den offentliga sektorn förmodligen är mycket låg eller kanske till och med negativ. Det har bidragit till att produktiviteten i hela ekonomin troligen till och med minskat under de senaste decennierna. Och med betydligt lägre oljepriser under senare delen av 1980-talet och större delen av 1990-talet har regeringarna fått svårare att betala alla statligt anställda.

Carl-Johan Belfrage, nationalekonom vid Lunds universitet, framför till och med i en skrift utgiven av utrikesdepartementet förra året (“Ekonomiska utmaningar i Mellanöstern och Nordafrika”) att ” … sysselsättningsbrist och inkomstbortfall hos relativt välutbildade ungdomar kan utgöra en grogrund för den typ av revolutionär verksamhet, som är en sådan framträdande källa till oro bland makthavare såväl inom som utanför regionen.”

Trots satsningarna på utbildning är analfabetismen skrämmande hög. Enligt Världsbankens statistik är det bara ungefär hälften av kvinnorna över femton år som kan läsa och skriva. Bland männen är det ungefär en fjärdedel som inte kan läsa och skriva. Det är nästan lika illa som i de betydligt fattigare länderna söder om Sahara och i Sydasien. Förvisso har situationen blivit bättre. 1970 var bara 34 procent av den vuxna befolkningen läskunnig.

Men analfabetismen är fortfarande hög trots att länderna faktiskt satsat mer än många andra på utbildning. Enligt Världsbankens uppgifter motsvarade utgifterna för utbildning ungefär fem procent av BNP både 1980 och 1997, ungefär lika mycket som i industriländerna och faktiskt mer än i de asiatiska utvecklingsländerna och Latinamerika.

Höga militärutgifter

Militärutgifterna ligger också avsevärt högre än i andra regioner. Enligt Världsbankens statistik gick 7 procent av BNP till militärutgifter 1997, en kraftig nedgång från 14 procent 1992, men ändå skyhögt över nivåerna i andra regioner. Detta lägger också en hämsko på den ekonomiska utvecklingen.

Vad som efter 1970-talets kraftiga oljeprishöjningar såg ut att bli en ekonomisk succé har vänts i sin motsats. De senaste decennierna har varit en serie förlorade år för nästan alla de arabiska oljeländerna. Fransmannen Jean-Jacques Servan-Schreibers prognos i boken “Le défi mondial” (Den globala utmaningen) från 1980 om att en epok av växande välstånd väntade Mellanöstern har inte blivit verklighet.

Saudiarabiens bruttonationalprodukt per capita har, till följd av lägre oljepris, fallit från 11 500 dollar i mitten av 1980-talet till 6 500 dollar tio år senare. Det har skapat förbittring och besvikelser i landet. För den ungdomsgeneration som har vuxit upp med ett stadigt stigande välstånd och tar luftkonditionerade bostäder, semestrar utomlands och behagliga och välavlönade statliga jobb för givna blir uppvaknandet brutalt. I somras utbröt kravaller i Jedda då tusentals unga män skulle anmäla sitt intresse för ett fåtal utannonserade tjänster i den saudiska militären. Det finns också, påpekar forskningsinstitutet Rand i Los Angeles, ett betydande missnöje med inkomstfördelningen och att de styrande, bland dem de 20 000 prinsarna och prinsessorna i den saudiska kungafamiljen, i så hög utsträckning utgör ett frälse.

Även i länder som Marocko och Egypten ökar missnöjet när nu tillväxten bromsar in, vilket gör att realinkomsten per person krymper eftersom befolkningen ökar så snabbt.

Förklaringen till det växande missnöjet är inte bara att oljeinkomsterna sinat. Väl så viktigt är att de förhoppningar som väcktes i slutet av 1990-talet inte har infriats. Då började ett antal arabländer avreglera och privatisera samtidigt som fred verkade vara inom räckhåll mellan Israel och dess grannar och stora flöden utländskt kapital sökte sig till området. Nu råder en utbredd besvikelse. Benägenheten att placera pengar i Mellanöstern, inte minst ur det arabiska flyktkapital som finns undanstoppat i Schweiz, är än mindre än tidigare.

Det finns fler orsaker till de ekonomiska misslyckandet.

En är att oljerikedomarna på sätt och vis blivit en förbannelse eftersom de trängt ut andra näringar som hade kunnat få större positiva spridningseffekter. Bortser man från oljan är, enligt Världsbanken, regionens samlade exportvolym inte större än Danmarks.

En annan är att traditionerna och religionen ofta bromsar förnyelse och demokrati – dock inte alltid, det muslimskt dominerade Malaysia hör till en av Asiens tillväxtsuccéer.

En tredje är psykologisk: ärren från den tid då kolonialmakterna (britter och fransmän) styrde sitter ännu kvar, delvis på grund av att vissa arabiska politiker upplever Israel som en offensiv makt och sig själva som “offer”. Att skylla misslyckanden på yttre krafter är dock ingen bra väg till välstånd. Bättre är då att “gilla läget” på asiatiskt manér.

Extremiströrelser

Den ekonomiska stagnationen och alla svikna förväntningar har skapat en rik grogrund för extremiströrelser. Några absoluta samband mellan fattigdom och terrorism finns inte. Terrorismen i Europa kulminerade under det ekonomiskt gynnsamma 1970-talet. Muslimska extremister (mer extrema än till och med den styrande regimen) ockuperade de heliga platserna i Mecka mitt under oljeboomen 1979, med hundratals döda som följd.

Inte heller är det rimligt att se arabvärldens industriella efterblivenhet som huvudförklaring till saudiern Usama bin Ladins popularitet i breda lager. Terrorism kan växa fram av en mängd orsaker, bland dem politiska, ideologiska och religiösa, som det går utanför ramen för den här artikeln att diskutera.

Icke desto mindre ser få bedömare det som betydelselöst att tidigare så rika oljeländer, som Libyen, nu är mindre rika och att tidigare utfattiga muslimska länder, som Afghanistan, sjunkit djupare i misären.

Tyvärr är det svårt att vara optimistisk om framtiden, trots att denna region har vissa fördelar jämfört med andra utvecklingsländer. Oljeintäkterna har varit av ondo i den meningen att de hållit tillbaka framväxten av andra näringar, men de har i alla fall gjort att man undvikit de skuldbördor som finns i många andra utvecklingsländer. Och även om man kan säga att dessa länder har en stor potential – turismen borde exempelvis kunna bli en riktigt stor näring – är det svårt att se vad som skulle få dem att utnyttja den bättre under den närmaste framtiden.

Protektionism, korruption och auktoritära regeringar lägger hinder i vägen.