Motorsågsmassakern

Den gamle skogsmannen njöt av brasans värmande effekt på hans gistna leder. Han log för sig själv. “Skrattar bäst, som skrattar sist”, tänkte han och smuttade försiktigt på toddyn.

För tre, fyra, fem år sedan hade han varit en driftkucku för finansmarknad och media. Alla, absolut alla hånade hans ålderdomliga affärsidé och hans påstått dåliga sinne för kapitalavkastning. Målet var att vräka honom över näringslivets egen ättestupa, inte tu tal om annat. “Skogsanalytiker” hade samma status i finanskretsar som “tunnelbanepatrull” bland karriärsinnade kriminalpoliser. Och nu?

Han gapskrattade – så plötsligt och explosivt att golden retrievern vid hans fötter flög upp med blottade tänder och sänkt huvud.

Vad var det kritiken hade gått ut på? Han försjönk i minnet av en kapitalmarknadsdag för ett halvt decennium sedan. Idiotiska investeringsmönster, hade han beskyllts för.

– Skogsmännen köper alltid de dyraste maskinerna när skogskonjunkturen är på väg att gå i topp. Sedan när de är färdigbyggda och skall börja producera, är det lågkonjunktur. Då bidrar de bara till överkapaciteten och förlänger svackorna.

Så hade de sagt, de dårarna. Därefter hade de fortsatt med att kritisera “maskinfetischisterna” i skogsindustrins ledning, de som bara köper det snabbaste och bästa i stället för att försöka finna någon ekonomi i investeringarna.

Slutligen hade de haft mage att ge sig på hans produktionsmetoder. De påstod att alla skogsbolag bara tillverkade för fullt hela tiden, utan att ta hänsyn till samspelet mellan global efterfrågan och tillgång.

Kanske var kritiken befogad. Då. Nu hade han lärt sig. Hans bolag var ett mönsterföretag med en avkastning som ingen kunde klaga på. Och vad hade finansputtarna själva gjort under tiden som de ägnat sig åt att förlöjliga honom?

Jo, de hade byggt upp organisationer dimensionerade för att kunna ta hand om börsvolymer som byggde på 20-30 procents årlig höjning av kurserna och en evigt stigande omsättningshastighet.

Hur hade de gjort det? På samma sätt som de kritiserade honom för att ha gjort. För det första investerade de också i “maskiner” (låt vara att dessa gick omkring i kostym och var delvis mer mänskliga än en gammal finpappersmaskin) när priserna var på topp. Han ruskade på huvudet åt ryktena om att fjuniga IT-analytiker värvades för årslöner på fem miljoner kronor. Han funderade över vad de som följde hans bransch hade sagt om han köpt maskiner för fem-tio gånger priset i lågkonjunktur.

Många finansföretag tog inte heller hänsyn till någonting annat än rankning och status när de anställde folk. Snacka om att vara fixerade vid de “finaste maskinerna”, tänkte han. Nu hade firmorna dessutom börjat avskeda samma killar som de anställt dyrt för arton månader sedan. De skulle nog vara klara med att rensa upp i rullorna lagom till nästa högkonjunktur på börsen.

Hur hade det gått med produktionsdisciplinen hos finansfirmorna, jämfört med hans egen bransch? Käpprätt åt pipan, förstås, tänkte han med bister tillfredställelse. De producerade alldeles för mycket.

Han hade fått arton uppföljningskommentarer på sin egen kvartalsrapport. De flesta hade inte tillfört någonting mer än de femton tidningskommentarer rapporten gett upphov till. Enligt hans egen, mycket subjektiva bedömning var det bara ett par journalister och en handfull analytiker som hade begripit någonting av rapporten. Resten producerade rent snömos, värre än den mest sönderkokta eukalyptusmassa. Där kunde man tala om överutbud.

Den gamle mannen kunde nuförtiden märka att attityden hos allmänheten hade börjat svänga. Människor bemötte honom ånyo med viss respekt. Var det inte skogen som skapade inflöden av valuta i en tid när kronan gång på gång satte nya bottenrekord? Jo.

Var det inte basindustrin som erbjöd skydd på börsen när den så kallade tillväxten svek och “den nya ekonomin” kraschade? Jo. Hade skogsmännen inte till och med fått bukt med den dåliga ekonomin i sina företag genom att ha produktionsdisciplin för första gången i en svacka? Jo.

Han såg det tydligt nu. Upprättelsen närmade sig. Han lutade sig tillbaka i gungstolen och klappade sin hund. Vilken dag som helst…