NORGE Ett tungt fall

Den norska modellen knakar i fogarna. Under 1990-1998 har den norska ekonomin vuxit med i genomsnitt 3,5 procent per år och då är det kanske inte så konstigt om norrmännen börjar glömma 1980-talets kris. De har börjat tröttna på att vara återhållsamma och är dessutom alltmer arga över de höga direktörslönerna. Det är för tidigt att utropa en ny kris, men visst finns det en del oroväckande tecken. Förra året steg lönerna med drygt fem procent och tidigare i år har prognoserna för årets löneökningar legat mellan tre och fyra procent. Det hade varit helt i sin ordning, men nu ser det annorlunda ut. Det bud som norska LO förkastade bedöms ha varit värt just 3,5-4,0 procent.

För mycket

I dagens läge är det rimligare att gissa på löneökningar på drygt fyra procent. Och det är litet för mycket. Den traditionella exporten ökade bara med ungefär tre procent per år under 1998 och 1999. Det innebar att de norska exportföretagen förlorade marknadsandelar. Marknadstillväxten i världen låg nämligen över sju procent 1998 och på ungefär fem procent 1999. Och om lönerna fortsätter att öka snabbare än i omvärlden så lär Norge fortsätta att förlora marknadsandelar.

Visserligen kan snabbare löneökningar kompenseras av att den norska kronan försvagas, Norge är ju inte med i EMU. Det har kronan gjort också. Under den senaste tiden har en norsk krona blivit allt billigare och vi behöver numera bara betala nästan exakt en svensk krona för en norsk krona. Men Norge har ambitionen att hålla växelkursen stabil mot euron och eftersom den har fallit som en sten så har det varit lätt att följa euron.

I längden blir det dock kännbart att hålla kronan stabil mot euron om löneökningarna är snabbare än i EMU-länderna. Utvecklingen kommer att gröpa ur konkurrenskraften och risken finns att fastlandsekonomin ännu en gång hamnar i kris. Det kan visserligen dröja ett tag. Till att börja med ger ju oväntat höga löneökningar folk mer pengar att spendera och den första effekten kan därför bli högre tillväxt. Men så småningom kommer de negativa effekterna av svagare konkurrenskraft.

Rejäl försvagning

Det är litet svårt att se vad som skulle hålla löneökningarna nere under de närmaste åren. Visserligen försvagades den norska konjunkturen rejält förra året och tillväxten blev då bara 0,8 procent. Men svackan var kortvarig och redan i år spås en tillväxt på två till tre procent. Det innebar att den överhettade arbetsmarknaden inte hann svalna särskilt mycket. Arbetslösheten är fortfarande mycket låg, på mellan två och tre procent. Det blir allt svårare att få tag i lärare och sjuksköterskor och risken finns att även de offentliganställda tar till strejkvapnet. Risken att löneglidningen drar iväg är också ganska stor. Det är snarast förvånande att löneökningar och inflation har kunnat hållas så pass låga så länge. Inflationen har hållit sig mellan två och tre procent under det senaste året.

Lärdomar

Kan Sverige dra några lärdomar av utvecklingen i Norge? Olle Djerf, chefekonom på Meritanordbanken och medlem av Industrins Ekonomiska Råd, menar att vi befinner oss ett helt annat läge. Han är mycket optimistisk om chanserna att hålla löneökningarna i Sverige på rimliga nivåer. Han menar till och med att det håller på att utvecklas en ny Saltsjöbadsanda som kommer att hjälpa oss att hålla löneökningarna i schack. Norge ligger om något efter oss i utvecklingen. Där finns fortfarande en mycket centraliserad lönebildning som bygger på samförstånd om att löneökningarna måste hållas inom vissa ramar. Men nu när modellen knakar i fogarna finns inget annat att falla tillbaka på. I Sverige har vi redan dessa erfarenheter bakom oss och Olle Djerf har gott hopp om att vår nya modell ska visa sig fungera bra.

Men man kan undra hur länge. Den svenska modellen har ännu inte utsatts för något riktigt svårt prov ännu. Kanske håller den för nästa års avtalsrörelse, men om högkonjunkturen fortsätter riskerar nog även den svenska modellen att börja knaka i fogarna.