PERSSONS NYA SPELPLAN: Vänstersvängen

Det är tydligt att regeringen ganska plötsligt har ändrat sinpolitiska taktik. Det gäller nu att vinna, eller kanske snarareatt överleva, nästa års val så att partiet kan behållaregeringsmakten och handlingsförmågan. Först därefter blir detmöjligt att fullfölja den ursprungliga strategin. Man kan utgåifrån att regeringen fortfarande anser att det krävsförändringar av svensk ekonomi så att lönebildningen hamnar påen varaktigt lägre nivå. Detta markerades mycket klart ifinansplanen i september förra året. Regeringen kommer att vidtade ytterligare åtgärder som är nödvändiga för attsysselsättningsmålet skall nås, hette det då. Termen ytterligareåtgärder nämns tre gånger i snabb följd som medlet för att uppnåen bättre fungerande ekonomi, ökad tillväxt och sysselsättning.Uppgörelsen med LO om A-kassan och uppskjutandet av beslutet omden bortre parentesen (en av de ytterligare åtgärderna) bör sessom en tillfällig slalomsväng åt vänster för att lugna opinionen.

Ytterligare 10 miljarder till vård och omsorg samt omfördelningav 6 miljarder till kommunal sysselsättning, som tillkännagettsde senaste veckorna, bör också dämpa protesterna, åtminstonetillfälligt, och kanske öka stödet från facket i valrörelsen.För statsminister Göran Persson blir det dock frågan om enkänslig balansgång mellan finansmarknadens förväntningar ochopinionens krav. En viss ränteturbulens kan inte uteslutas, ävenom misstron nog blir begränsad. Inflationsmålet överges inte ochbudgetmålet kommer säkert att infrias. Risken är att opinioneninte lugnas, utan kräver mer när valrörelsen närmar sig.Samtidigt gör regeringen överraskande stora eftergifter åtcentern, det stödparti som kan behövas för att säkerställamakten efter 1998. Socialdemokraterna har, förvånande nog, gåttbetydligt längre när det gäller att tillgodose centerns särkravän förut de borgerliga partierna. Dessa valde strid ochsplittring inom blocket även för den samhällsekonomiskt ganskabetydelselösa Öresundsbron.

Socialdemokraterna är beredda till helt andra offer för attlångsiktigt kunna driva igenom huvudlinjerna i sin politik.Utsikterna till en borgerlig regering efter nästa val tycks numinimala och de båda partierna på vänsterkanten är ingetrealistiskt alternativ.

Regeringens skifte av taktik beror inte bara på de starkaprotesterna och raset i opinionsmätningarna. Ekonomin – främstsysselsättningen – har också utvecklats sämre än väntat.Socialdemokraterna tycktes tidigare ha räknat med att den nyafyraåriga mandatperioden skulle göra det möjligt att eftertidiga beslut om kontroversiella utgiftsnedskärningar ochstrukturella åtgärder kunna få hygglig tillväxt i ekonomin ochminskning av arbetslösheten i god tid inför 1998 års val. Medletvar framför allt sanering av budgeten, som skulle sänka räntorna.Med tillväxt och tydlig minskning av arbetslösheten skulleväljarna återvända. Detta har varit ett mycket tydligt mönster iså gott som alla val. Den regering som råkat ha en uppgång iekonomin mot slutet av mandatperioden har nästan alltid vunnitvalet.

EKONOMISK BESVIKELSEEkonomin har emellertid inte utvecklats enligt förväntningarnasedan valet 1994. BNP-ökningen var visserligen god både 1994 och1995, men försvagades igen under fjolåret. Sysselsättningen harblivit en stor besvikelse. Arbetslösheten är nu högre än närregeringen tillträdde. En bidragande orsak har varit de alltförstora löneökningarna, som medfört extra ansträngningar iföretagen att rationalisera och minska arbetsstyrkan. Regeringenberömmer sig ständigt av att ha bringat budgeten i balans ochatt räntorna därför har sjunkit. I själva verket är detekonomiska läget närmast katastrofalt.

Vi har en jättelik arbetslöshet som ser ut att bita sig fast. Vihar en av de lägsta investeringsnivåerna i industriländerna. Visläpar efter de andra OECD-länderna i levnadsstandard. För attöka levnadsstandarden krävs att potentialen utnyttjas genom attfolk sätts i arbete. Prognoserna pekar tvärtom mot en tillväxtunder genomsnittet de närmaste åren.

En konsekvens av den svaga utvecklingen av sysselsättningen äratt lönekraven hålls nere både i år och nästa år, utan att detkrävs särskilda politiska åtgärder.

Det är detta som gör det möjligt för regeringen att uppskjutaimpopulära beslut till efter valet. Man behöver knappast riskeraoroväckande höga löneökningar före dess.

Detta inser nog också finansmarknaden. Ominflationsförväntningarna förblir låga, krävs ingen extrariskpremie i form av högre räntor eller lägre kronkurs (även omen viss oro, som sagt, inte kan uteslutas).

Det är alltså den fortsatt höga arbetslösheten som gerregeringen ett visst utrymme att bättra på sitt anseende hos deegna anhängarna. Priset blir dock en ökning av arbetslösheten iförhållande till vad som annars hade varit möjligt. Det somkrävs i längden är åtgärder som förbättrar arbetsmarknadens sättatt fungera så att löneökningarna hålls tillbaka. Med garanteratlåg inflation kan arbetslösheten snabbt undanröjas. Räntornaskulle sjunka ännu mer och saneringen av statens budget kundeläggas ut över en mycket längre period. Att kommunerna nu gesextra pengar för att hålla uppe sysselsättningen är etttillfälligt sidospår som inte påverkar den långsiktigasysselsättningen. Detta är förstås regeringen fullt medveten om,liksom att arbetsdelning och lägre moms för tjänster i bästafall är nödlösningar.

Men som medel att kortsiktigt förbättra statistiken är förståsmera pengar till kommunerna en bra metod. Det är väl ocksåmöjligt att arbetslösheten i dag är onödigt hög, och att en vissnedgång i vissa grupper inte kommer att påverka lönekraven.

LO FÖRSVARAR POLITIKENLO-ordföranden Bertil Jonsson skrev i en artikel i LO-tidningenför ett par veckor sedan, i ett försvar för att också LO–ledningen eftersträvar låga nominella löneökningar:Arbetslösheten har inte drabbat oss, utan är ett direkt resultatav den ekonomiska politik som regeringen i dag måste föra – enpolitik för låg inflation. Ingen enskild regering i Europa, inteheller i Sverige, kan i dag prioritera jobben framförinflationsbekämpning. De som försöker bestraffas direkt i formav högre ränta – och därmed högre arbetslöshet.

LO, som har mycket kvalificerade ekonomer, gör alltså sammaanalys som många andra bedömare. Men LO-ledningen vill inteacceptera de slutsatser som de flesta ekonomer drar, nämligenatt lönebildningen måste bli flexiblare och löneskillnadernastörre, främst så att de mest kvalificerade arbetena kan lockaflera välutbildade sökande utan att inflationsdrivandeflaskhalsar uppstår.

LÖNEDILEMMALO vill i stället ha starkt samordnade förhandlingar, för attmed Bertil Jonssons ord stärka den fackliga kontrollen överpriser och löner och därmed skapa rättvisa, inflytande,reallöneökningar och full sysselsättning.

De fackliga organisationerna skall i slutet av mars lämnaförslag till regeringen om reformering av förhandlingsformerna.På kort sikt hjälper det nog till att hålla avtalen på en lågnivå, med stöd av den höga arbetslösheten. Därför kan regeringensäkert hanka sig fram över valet, med någon minskning avarbetslösheten nästa år och fortsatt låg inflation. Man kanförstå att LO inte frivilligt vill uppge sin position eftersomalternativet är en lönebildning som i hög grad står utanförfackets inflytande. Men på längre sikt är det inte troligt attdet går att förena låg inflation och stigande sysselsättningutan reformer på arbetsmarknaden åtminstone några steg i denriktning som senaste rapporterna från OECD och SNS har anvisat.

Det är inte heller troligt att regeringen vågar chansa på attinflationsbenägenheten spontant skall avta, eller att defackliga organisationerna i längden skall kunna hålla tillbakamedlemmarnas anspråk på ökad köpkraft.

Utan snabba åtgärder efter valet, en sväng tillbaka åt höger,hotar i stället ännu värre problem senare under valperioden.Förnyade inflationsimpulser vid stigande sysselsättning måstemötas av förnyad åtstramning.

Som LO-ordföranden Bertil Jonsson själv skriver i sin artikel:-Konkret innebär det att riksbanken och marknaden obönhörligenhöjer räntan om priser och löner ökar så att inflationen hotaratt stiga över det fastlagda målet.

FAKTARUTA: SOCIAL-DEMOKRATERNA

Växte fram ur den fackliga organiseringen på 1880-talet.

Firar 100-årsjubileum vid partikongressen i Sundsvall iseptember till minne av det första partiprogrammet.

Splittrades 1917, då vänsterflanken bröt sig ur och bildadekommunistpartiet.

Politiskt genombrott på 1930-talet.

Har präglat efterkrigstiden politiskt.

Har nu förlorat både makt och särprägel; tvingas anpassa sig ochsamarbeta.

Fick 45,3 procent i valet 1994.

Har 29,2 procent i senaste Sifon.

Har stark organisation, dock med sviktande engagemang.

Leds av Göran Persson sedan våren 1996.

Partiets oerhörda dominans av svenskt samhällsliv har brutitsned successivt sedan 1970-talet. Maktinnehavet bröts 1976, dådet blivit uppenbart att staten hade förbyggt sig. Reträttenfrån den traditionella reformpolitiken inleddes först kring 1990.Denna reträtt har skapat en klyfta till väljarna, somfortfarande vill hålla kvar bilden av uppgångsårens politik. Dethar förekommit försök till förnyelse och anpassning tillinternationaliseringens tid inom partiet. Men förespråkarna harisolerats, tvingats bort eller givit sig av. Idag genomförsmycket av reträtten av tvång och ekonomisk nödvändighet, och medföreställningen hos många väljare att det är tillfälligt.Politiken har hela tiden haft många bottnar. Samtidigt som denvärnat om de svaga, har den också gynnat storföretagen samtidigtsom företagsamhet i allmänhet försvårats. Partiet har gärnadrivit fram stora projekt, storskaliga lösningar ochteknikutveckling.

Även organisatoriskt-ekonomiskt har socialdemokraterna tvingatstill reträtt. När kollektivanslutningen av LO:s medlemmar tillpartiet upphörde i slutet av 80-talet, minskade det kraftigt ochtappade intäkter. Partiorganisationen har försvagats, men ärfortfarande stark.

Göran Persson leder en svag regering med låg utbildningsnivå,flera unga och oerfarna ministrar och en finansminister somsaknar politisk bas. Själv är han en kraftfull person, menkanske inte så beslutsför som han ger sken av.

Under valperioden samverkade (s) först med vänstern, sedan medcentern. Det senare samarbetet har utvecklats till en röd-grönallians.

Just nu plågas partiet av djup oenighet om EMU och omkärnkraften. Valbudskapen 1998 kommer att handla om det alltöverskuggande problemet (jobben), och om partiets förnyelsefråga,(det ekologiskt uthålliga samhället).