Regeringen skruvar ned

Åter har finansdepartementet i god tid före den ordinarie publiceringen läckt ut stora delar av innehållet i den kommande höstbudgeten. Där finns en hel del frågetecken kring den ekonomiska utvecklingen.

Låga 1,7 procent

Det är inte så förvånande att regeringen har följt med i den aktuella trenden och har skruvat ned prognosen för svensk ekonomi rejält. Från tidigare prognoser på närmare tre procents tillväxt landar ekonomins tillväxt (BNP) numera på föga respektingivande 1,7 procent för i år. Att tillväxten sedan tar ny fart redan nästa år rimmar väl med vad konjunkturinstitutet, och de flesta bankerna, redan har prognostiserat.

Den offentliga sektorns finansiella sparande tycks dock, enligt departementets kalkyler, klara testet i form av en måttlig lågkonjunktur.

I basalternativet blir överskottet i år 2,1 procent för att stiga till 2,2 procent nästa år, trots relativt omfattande skattesänkningar. Något ordentligt test för regeringens vilja att hålla kvar vid målet om 2 procents överskott kan väl inte detta alternativ sägas utgöra. Ett beräkningstekniskt “lågtillväxtalternativ” presenteras dock och om utvecklingen blir sämre så kommer regeringens vilja och förmåga att handha de offentliga finanserna att sättas på ordentligt prov. Enligt detta alternativ sjunker överskottet till 0,9 procent, och då skulle regeringens handlingsutrymme krympa rejält.

Högtillväxtalternativet, med en genomsnittlig tillväxttakt på drygt 3 procent under de kommande tre åren, ska väl mest ses som en annan beräkningsteknisk lösning över hur hög tillväxten behöver bli för att målet om en 80-procentig sysselsättning ska uppnås.

Frågetecken

För ett regeringsparti med ambitioner att vinna nästa års val finns dock en inneboende tragisk motsägelse i finansdepartementets prognosresonemang. Med den starka ökningen av sparandet som ligger i prognosen – trots omfattande skattesänkningar – borde väl beskedet till regeringen vara att försöka hitta annan typ av stimulans för att om möjligt få fart på svensk ekonomi. Uppenbarligen räknar regeringens egna ekonomer med att allt extra konsumtionsutrymme ska gå till sparande.

Den utvecklingen förefaller inte särskilt sannolik. För att återfinna motsvarande förstärkning av sparkvoten måste man nämligen gå tillbaka till krisåren i början av 1990-talet när den omgivande ekonomiska miljön var radikalt annorlunda. Då handlade det om 500-procentig ränta, rekordarbetslöshet och en omställning till nya skatteregler.

I dag ska samma utveckling, om än inte lika dramatisk, ske trots dagens låga realräntor och arbetslöshet samt, enligt departementets kalkyler, stigande sysselsättning. Den naturliga frågan blir därmed hur detta skrämselsparande uppkommer. Förhoppningsvis får vi svaret när finansplanen publiceras officiellt den 20 september.

Ett annat stort frågetecken rör hur mycket av den sysselsättningstillväxt på 1,7 procent för i år som handlar om riktiga, nytillkomna arbetstillfällen. En baklängesberäkning av produktivitetsutvecklingen kontra sysselsättningsutveckling ger vid handen att antalet arbetade timmar utvecklas betydligt svagare än själva sysselsättningen. Regeringen tycks därmed se en fortsättning av den olyckliga, och för samhället så kostsamma trenden med stigande sjukfrånvaro.

En from förhoppning

Och med så svag BNP- och produktivitetsutveckling som förutses är det mycket svårt att se hur regeringens kalkyler om en betydligt starkare krona ska kunna uppfyllas. Men en starkare krona, och därmed i förlängningen billigare import och lägre räntor, ska kanske i likhet med uppfyllandet av det 80-procentiga sysselsättningsmålet, främst ses som en from förhoppning.