Stramare utanför EMU

Det viktigaste skälet till att socialdemokraternas partistyrelsenu sagt nej till ett tidigt inträde i EMU är att partiopinionengår emot. Men det kan också ha spelat roll att ett inträdeskulle kunna leda till krav på en mer expansiv politik somsocialdemokraterna kanske kunde få svårt att stå emot. UtanförEMU blir det mera nödvändigt att driva en tillräckligt strampolitik, att inte släppa loss en expansion som svensk ekonomiinte är mogen för. Det kan därför vara säkrare för Sverige attstå utanför under särskilt en period då vi beräknas gå mot storaöverskott i budgeten – vilket kan väcka krav på minskadåtstramning. Att fortsatt flytande krona gör oss mer utsatta kanalltså ses som något positivt.

Vid ett medlemskap och så småningom gemensam valuta skulleSveriges politik inte påverka räntorna eller valutakursen. Viskulle få samma räntor och växelkurs som andra länder, möjligenmed det mindre räntetillägg som svenska staten nu har för lån iutländska valutor. Men själva kronrisken försvinner med kronan.

Om regeringens finanspolitik skulle tendera att bli alltförexpansiv finns därför ingen omedelbar korrektion till detta.Centralbanken ECB kan inte ändra sin europeiska penningpolitikom inflationsrisken ökar bara i Sverige.

Det sägs ofta att marknaden har fått för stort inflytande påpolitikens bekostnad. Genom medlemskap i EMU skulle marknadensinflytande bli mycket litet, farligt litet kanske man borde säga.Att budgetunderskottet enligt EU:s regler inte får överstiga 3procent av BNP innebär inte heller någon tillräcklig restriktionmot en expansiv politik. För övrigt består budgetkravet även omvi stannar utanför EMU.

Sverige väntas ju få överskott på ett par procent inom några år.Det ger med hänsyn till budgetkravet ett mycket stort utrymmeför finanspolitisk stimulans, mer än vad någonsin tidigare harutnyttjats för avsiktliga tillväxt- och sysselsättningsskapandeåtgärder. Risken för stora underskott ligger egentligen i att vifår en ny djup lågkonjunktur.

Däremot finns i EU:s krav knappast något hinder mot alltför lättpolitik i en högkonjunktur, som till exempel under 1980-talet.Då fick Sverige stora överskott i budgeten, trots alltförexpansiv och inflationistisk politik. Mot en sådan politik utgörmedlemskap i EMU inget hinder.

Eftersom Sverige nu håller på att få överskott i den offentligabudgeten kan det uppstå ett tryck mot regeringen att driva enmer expansiv och sysselsättningsskapande politik. Regeringen harju också i praktiken redan utlovat skattesänkningar inom någraår. LO-ledningen har i stället krävt bidragshöjningar. Men enmer expansiv politik, eller mindre restriktiv, kan visa sigolämplig om konjunkturen ändå håller på att förbättras.Riksbankschefen Urban Bäckström har redan varnat för att enförbättring av budgeten inte behöver ge utrymme för en merexpansiv politik, utan att man också måste ta hänsyn tillefterfrågeutvecklingen.

I själva verket blir det omöjligt för regeringen att stimuleraekonomin om inte riksbanken accepterar politiken och tror attden inte leder till inflation över tvåprocentsmålet. I annatfall kommer riksbanken att motverka den finanspolitiskastimulansen med räntehöjningar. Detta stämmer också medvedertagen ekonomisk teori som säger att fast växelkurs medföratt finanspolitiken blir avgörande för stabiliseringspolitikenseffekt medan rörlig växelkurs ger makten åt penningpolitiken,det vill säga åt riksbanken.

Eftersom regeringen hittills har motiverat alla impopuläraåtgärder med budgetunderskottet kan det förstås bli svårt attstå emot opinionen om budgetöverskotten börjar växa fram emotsekelskiftet. Om riksbanken inte tummar på inflationsmålet bliren sådan politik omöjlig om inte samtidigtinflationsbenägenheten dämpas Utanför EMU blir därföralternativen även på mycket kort sikt fortsatt hög arbetslöshet,eller en bättre fungerande arbetsmarknad med lägreinflationsbenägenhet. Om Sverige står utanför EMU ökar därförockså det synliga behovet av strukturella förändringar, vilketdärför kan göra sådana lättare att genomföra.

Vid ett medlemskap i EMU blir det däremot möjligt att skjutaproblemen på framtiden, till exempel inför ett val. Utanomedelbar reaktion i marknadsräntorna eller från riksbankenmärks det inte så tydligt om politiken är felaktig och ledertill stigande inflationsförväntningar.

På sikt måste det naturligtvis ändå ske en korrigering, menrisken finns att den då tar sig formen av en kostnadskris ochkräver en ny period av mycket kraftig åtstramning och onödigthög arbetslöshet.