Sverige håller exporten uppe

Tempot har ökat i Gävle hamn under det gångna året. Enligt hamnchefen Olle Widigsson har volymen avgående gods – i huvudsak skogs-, verkstads- och metallprodukter – ökat med 15,7 procent under 2001. Däremot har ankommande gods minskat med 7,3 procent.

Att döma av verksamheten i hamnen, som betjänar en betydande del av svensk industri, fortsätter alltså exporten att utvecklas starkt. Den går så bra att de gamla kokskranar som ställdes på plats för 25 år sedan, då ett statligt valsverk modell Stålverk 80 planerades till staden, ristande och kvidande verkligen får visa vad de går för.

Inget stålbad

1970-talets kraschade industripolitik syftade ju till att skapa nya jobb i drabbade områden som Bergslagen och Gävleregionen. Och Gävle och dess omland är även idag beroende av tillverkningsindustri på ett helt annat sätt än till exempel det tjänsstedominerande Stockholm. Här finns skogsindustrier som Stora Enso och Korsnäs, verkstadsföretag som Sandvik och Ericsson, och metallfabrikation hos SSAB.

Än så länge har dock den svenska varuexporten, som svarar för närmare 40 procent av landets BNP jämfört med knappt 25 procent för tio år sedan, klarat sig förvånansvärt bra. Förvisso har ett antal industriföretag, som Ericsson, Scania, Volvo och Flextronics, varslat tusentals anställda sedan sommaren. Det har föranlett en del debattörer att hävda att Sverige numera befinner sig i en allvarlig lågkonjunktur och att arbetslösheten åter är på väg uppåt till höga nivåer. Om man bara håller sig till dagspressen så tycks det ibland som att dagens konjunkturnedgång nästan ska motsvara det stålbad vi gick igenom i början av 1990-talet.

Så är inte fallet, även om det inte heller är läge att plocka fram några rosenskimrande scenarier. Hur ser då läget ut för svensk exportindustri? Och i vilken mån är hamnstatistiken från Gävle representativ för landet som helhet?

Hittills har den globala konjunkturnedgången i första hand slagit mot investeringarna och då framför allt investeringar inom IT. Det kommer olyckligt för den svenska exportsektorn, som i hög grad är inriktad mot just investeringsvaror. Detta samband blev extra tydligt i den senaste lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Den gången blev det en depressionsliknande recession i Sverige och arbetslösheten nådde dittills otänkbara nivåer.

Ericsson och kronan

Läget är emellertid ett helt annat än det var 1991, då vi bland annat hade en övervärderad valuta. Det finns en hel del ljuspunkter och de dåliga nyheter som kommit är knappast av nattsvart art.

Nycklarna till svensk exportutveckling är Ericsson och kronkursen.

Att svensk export utvecklats så knackigt under det här året beror i hög grad på att Ericsson gått rakt in i väggen. Koncernens export från Sverige har hittills i år minskat med 27 procent. I kronor räknat är det en nedgång på 24 miljarder kronor. För att ge lite perspektiv på det här exporttappet så motsvarar det i stort sett hela den svenska personbilsexporten. Samtidigt har sysselsättningen i teleproduktsektorn minskat med i sammanhanget måttliga 4 procent, även om sysselsättningen i Ericsson har fallit med 8 procent till följd av att bolaget har överlåtit anläggningar till Flextronics och andra kontraktstillverkare. Slutsatsen kan bara bli en: Ericsson drar inte ned sysselsättningen i samma takt som exporten krymper eftersom man tror på bättre tider för de svenska anläggningarna och därför inte vill banta alltför drastiskt. Allt för stora nedskärningar skulle kunna göra det svårt att hantera en ökad orderingång.

Högt upp i näringskedjan

Det är dock i stort sett omöjligt att få Ericsson att sätta ner foten när det gäller marknadsutsikterna för nästa år, och det är ännu svårare att få reda på hur det ser ut för de svenska produktionsenheterna. Men enligt Ericsson finns de flesta av de svenska fabrikerna högt upp i näringskedjan, det vill säga produktionen har relativt högt förädlingsvärde. En stor del av spjutspetsprodukterna produceras i Sverige, och det är först när standardiseringsvinsterna blir tillräckligt stora som produktionen försvinner utomlands.

Enligt Ericsson har man ännu inte fått in avbeställningar på en enda basstation för tredje generationens mobiltelefoni och leveranserna rullar på enligt plan. Bolagets grepp om marknaden för mobila system, inklusive GSM, har dessutom stärkts under senare tid och Ericsson håller i dagsläget en marknadsandel på drygt 30 procent. Redan nästa år väntas tredje generationens mobiltelefoni stå för 10 procent av företagets omsättning. Enligt Statistiska centralbyråns statistik har dessutom teleproduktsindustrins orderingång från utlandet ökat med drygt 50 procent under årets tredje kvartal. Så en repris av 2001 års exportras är knappast att vänta under 2002, även om den svenska telekomindustrin knappast når fornstora tillväxttal på över 30 procent per år.

När kronan faller så stiger exporten. Det är en gammal devis som svensk ekonomi kanske blivit alltför väl bekant med efter 30 år av ständiga kronförsvagningar. Den sista riktiga devalveringen, i form av en avsiktlig nedskrivning av kronan, skedde dock 1982. Efter det har marknaden skött det åt oss med den äran. När regering och riksbank värnade den fasta växelkursen genom valutakriserna i början av 1990-talet så visade det sig vara en ohållbar strategi och Sverige fick släppa kronan fri i november 1992.

Marknaden bestämde därmed kronkursen och vi fick den största nedskrivningen av kronan i modern tid. Åren därpå steg den svenska exporten med i snitt drygt 10 procent och marknadsandelarna ökade med 6 procent per år. I dag är förutsättningarna likartade i och med att kronan har sjunkit med 15 procent i värde sedan förra året. Det här skulle i normalfallet betyda en enorm exportstimulans för svensk industri, något som dock inte syns i årets exportsiffror. Ett skäl är Ericsson. Ett annat är att många företag valt att inte använda kronan som konkurrensmedel utan tar hem valutavins-ten på resultatet i stället för att försöka vinna större marknadsandelar. Helt enkelt för att det inte har behövts.

Den relativt stabila utvecklingen är märkbar inom stora delar av verkstadsindustrin, som hittills har haft ett hyfsat år. Under tredje kvartalet orkade man inte riktigt hålla tillväxttakten uppe, medan vinsterna stabiliserades av den positiva valutaeffekten. Inför nästa år är frågan om företagen på en svag marknad ändå inte kommer att sänka exportpriserna för att på så vis hålla uppe volymerna. Enligt företagsledningar som Affärsvärlden varit i kontakt med är detta inte aktuellt, men sett till historiska mönster är det rimligt att anta att så kommer att ske i slutändan.

En bransch som, likt telekom, har haft det besvärligt är fordonssektorn. För lastbilsmarknaden ser det inte speciellt ljust ut inför det kommande året. Däremot finns det visst hopp om att personbilarna ska kunna gå bra framöver. Visserligen är ledningen på Fordägda Volvo Personvagnar ovilliga att ge exakta siffror på hur man tror att försäljningen ska utvecklas. Däremot tror ledningen fullt och fast på en ökad försäljningsvolym, och de senaste månadernas orderstatistik ger ledningen rätt. Orderingången har faktiskt tagit ett skutt uppåt, plus 4 procent, under de tre senaste månaderna.

Billig arbetskraft

Dessutom framhåller Volvofolket Sverige som ett land med relativt billig arbetskraft, i alla fall jämfört med konkurrentländerna USA, Tyskland och Frankrike. Det är ett argument som återkommer gång på gång vid samtal med svenska företag, även inom andra delar av verkstadsindustrin. Och när nedskärningar aviseras är det för ovanlighetens skull inte Sverige som drabbas mest – långt fler jobb försvinner i utlandsbaserade verksamheter än här hemma.

I skogsindustrin är man van vid återkommande och oväntade konjunktursvackor. Den här gången tycks dock företagen ha lärt sig sin läxa. Nu handlar det inte längre om att satsa övermaga på nya anläggningar i högkonjunktur för att sedan slicka såren när det blir bistrare tider. Styrkta av den svaga kronan satsar tvärtom företagen offensivt i den nuvarande lågkonjunkturen och har ökat sina investeringar med närmare 40 procent i år. Det låter i Affärsvärldens öron som en hög grad av tillförsikt inför framtiden, och antagligen en motiverad sådan.

Massa betalas i dollar

År 2001 har präglats av sjunkande priser på såväl massa som papper, men som tur är för de svenska producenterna är priserna satta i amerikanska dollar. I ett sånt läge är det inte speciellt förvånande att företagen varit beredda på produktionsstopp för att, om möjligt, hålla uppe priserna och för att få ner lagren. Nu har lagren sjunkit och priserna börjar så sakteliga röra sig uppåt. Detta bör snart ge effekt även på produktionsvolymerna. En första signal om detta var förra veckans konjunkturbarometer, där skogsindustrin var en av få sektorer som aviserade produktionsökningar framöver.

Bakom svensk industris gamla paradgrenar finns det dessutom både relativt nya och väldigt gamla branscher som visat framfötterna under det senaste året. Att läkemedelsindustrin numera växer så det knakar kan inte ha undgått många, men kanske är det något mer okänt att även livsmedelsindustrin har ökat kraftigt. Inom läkemedelsindustrin har exportvärdet hittills under året ökat med cirka 30 procent och i livsmedelsindustrin med något mindre, 22 procent. Det här är två branscher som även fortsättningsvis kommer att bidra till stigande export och de är också i betydligt mindre grad än andra beroende av mer eller mindre tillfälliga variationer i kronkursen.

Världskonjunkturen joker

En brasklapp måste dock läggas in. Givetvis kan världskonjunkturen komma att utvecklas betydligt sämre än väntat. Det här är dock inget som Affärsvärlden kan spå om, och det kan heller inte internationella organisationer som OECD eller IMF som alltför ofta har visat sig vara ganska usla prognosmakare. Men alldeles oavsett om världsekonomin växer med noll eller 5 procent, så återstår det för prognosmakarna att vässa argumenten om de ska kunna förklara varför svensk exportindustri inte ska klara sig. OECD tror på en global tillväxt i världshandeln på 2 procent nästa år och sannolikt kommer den svenska exporten att växa mer än så.

Hamnchefen Olle Widigsson i Gävle hör också till dem som ser optimistiskt på framtiden. Hans fokus ligger på att få nya kranar för att klara framtidens ökade transportbehov, och förhoppningen är att Gävles politiker ska kunna ordna detta redan under nästa år. Eftersom politikerna tycks vara medvetna om hamnens problem och samtidigt vill stimulera näringslivet så blir Affärsvärldens tips att kranarna kommer.