Tiden går fort

KRÖNIKA. I tjugo år har jag varit journalist. Lika länge har bostadspriserna i Sverige stigit. Det betyder att det varnats för en bostadsbubbla under i stort sett hela min karriär. Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen. Nej, jag är inte utan synd, och har ­definitivt skrivit min andel av varningar för den ­kommande kraschen.

Genomgående har två faktorer missats. Enligt definitionen ska en tillgångsbubbla drivas av spekulation, och så har det inte varit. Bostadsmarknaden har drivits av nytta. Den andra fundamentala felanalysen var ­räntan. Sedan it-bubblan sprack (det var en äkta bubbla, inga tveksamheter där inte) har de långa marknadsräntorna sjunkit konstant. I dag är det inte ovanligt att höra om tremånaders bostadslån med en ränta på under 1 ­procent. Femårsräntor på under 2 procent är inga konstigheter. Bostadskostnaderna har därmed inte ökat, trots att priserna skenat.

Effekten är en enorm skulduppbyggnad, vilket inte ­heller nödvändigtvis är detsamma som en bubbla. ­Oavsett är bostadsskulderna nu en faktor inte bara för samhället och Riksbanken (läs Jonas Malmborgs reportage på sidan 14) utan också på börsen. För bankerna självklart, där bostadslånen räddat vinsten (se sidan 9), och för den allt större floran av fastighetsutvecklingsbolag, en kategori som knappt existerade på börsen för några år sedan, och vars nyproduktion blir alltmer svårsåld.

Bubbeldiskussionen pågår fortfarande, tjugo år senare. Tjugo år till? Det tror jag inte.

Five more years

Kinas president Xi Jinping sitter fem år till, så har beslutats vid parti­kongressen i Peking. Marknads­ekonomin då? Lite mer osäkert. Läs Jojje Olssons reportage på sid 29.