Tuff terapi tar tid

Det går långsamt att hämta sig från en sådan smäll. Efter oljeprischockerna på 1970-talet tog det sju åtta år för Europa att absorbera tappet i sysselsättning. I vissa länder bet sig arbetslösheten fast på smärtsamt höga nivåer.

Hårdast har Spanien och Irland drabbats där byggsektorn har kollapsat och arbetslösheten har nått 20 respektive 13 procent. I de flesta andra länder har främst minskad handel slagit mot industrin.

Kriser vidgar alltid skillnaderna mellan lyckligt och olyckligt lottade. Skillnaderna förstärks nu mellan de tre skikten fast anställda, anställda på korttidskontrakt och arbetslösa. Allt fler korttidsanställda har gjort stela arbetsmarknader i Sydeuropa mer flexibla på senare år. Nu skyddas Spaniens privilegierade fast anställda av att de är enormt dyra att sparka och de sämre lottade korttidarna tar hela smällen.

En flexibel arbetsmarknad är inget självändamål, utan ska kanalisera arbetskraft till mer produktiv användning. Problemet med många korttidare är att arbetsgivare inte investerar i vidareutbildning av folk som snabbt kan försvinna. Kvaliteten blir lidande och produktiviteten utvecklas dåligt.

Sårbara grupper som invandrare, lågutbildade och ungdomar är mest illa ute. OECD varnar för att en ungdomsgeneration är i fara om de aldrig kommer in på arbetsmarknaden utan försvinner ut i misär. Nästan 45 procent av spanska ungdomar under 25 år är arbetslösa. I Irland och Slovakien är siffran över 30 procent.

Så vad ska Europas regeringar göra för att bekämpa arbetslöshetens pina? Någon mirakelkur finns inte. Men man har lärt sig något av tidigare misstag.

Det går inte att definiera bort arbetslösheten genom att dribbla med statistiken. Det går inte att reglera bort den med kraftiga skydd. Och det går inte att smeta ut den på flera genom att “dela på jobben”, exempelvis genom kortare arbetsvecka. Mängden arbete är inte ett nollsummespel. Likaså är det oklokt att hindra strukturomvandlingar genom att subventionera döende jobb.

I stort har regeringarna i Europa skött sig väl och satt in ett batteri stimulanser och åtgärder mot krisen. En osäker satsning är Tysklands Kurzarbeit för 1,5 miljoner arbetare, kortad arbetstid med sänkt lön då staten betalat 67 procent av lönebortfallet. 500 000 kvalificerade jobb har räddats på kort sikt. Chansningen går hem om efterfrågan återkommer snabbt. Drar det ut på tiden kan en andra våg av uppsägningar komma och då har pengarna delvis varit bortkastade.

Övriga länder laborerar med sänkt skatt på arbete och stöd till företag, arbetslösa och omställning. Enligt vad som i Europa kallas den danska flexicurity-modellen måste en flexibel arbetsmarknad kompletteras med säkerhetsnät, arbetsförmedling och vidareutbildning.

Men Skandinavien är långt ifrån bäst i klassen. Nederländerna har den avundsvärda förstaplatsen i EU med en arbetslöshet på bara 4,0 procent i december. (Sverige hade 8,9 procent enligt OECD-siffror.)

Inte heller holländarna har något hemligt recept. Men arbetsmarknadspolitiken har blivit mycket aktiv sedan 2004. Den arbetslöse knuffas tillbaka till arbete med aktivt jobbsökande, vidareutbildning eller praktik med decentraliserad hjälp. Även Nederländerna har sitt program för subventionerad arbetstidsförkortning, werktijdverkorting. Men reglerna är strikta så att arbetsgivaren inte tar för lättsinnigt på stödet.

De smärtsamma valen som görs kommer att sätta sin prägel på Europa under hela 2010-talet.